Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Jasenko Selimovic om populismens framgångar: I det krisande stålverket såg jag Trumps ansikte

Other: Spencer Platt/Mafe de baggis

Kulturdebatt. En våg av populism sveper över världen. Men kampen mot den förs inte bäst med selfies och hånskratt, utan genom att försöka förstå vilket behov den svarar mot. Jasenko Selimovic hittar ett svar i italienska Taranto. ​

Det är varmt i Taranto. Tändstickorna fattar eld om man lämnar dem i solen, påstås det. Inne på Ilvas område är det åtskilliga grader varmare. Stålugnar ber inte om nåd. Det är där, stående med en gasmask som skydd mot partiklarna som Ilvas ugnar sprider, som jag hörde siffran. 400 människor. Inte en, inte två, inte ett tiotal, utan 400 människor.

Ilva är ett stålverk i en gudsförgäten italiensk håla, Taranto, en rostig monstrumfabrik avbildad mest troget i någon ”Mad Max”-film, som producerar hälften av Italiens stål. Ja, ni läste rätt. Monstret byggdes på 50-talet, då ingen kunde stava till miljö och alla i stället gladdes åt industrialiseringen. Ett under som gav Italien och Taranto jobb, skolor, sjukhus och skatteintäkter men också långsiktigt minskade stadens befolkning med 400 människor. Precision. Ilva antas inte ha bidragit till 400 människors förtidiga död. Utan dödat. Delvis genom att sprida dammet från de extremt farliga restprodukter som står i magasin utan tak och väggar och sprids runt om i staden när starkare vind blåser. Delvis genom cancer, vars förekomst i trakterna runt Ilva är 30 procent högre än i övriga Italien. EU-kommissionen har inlett en granskning, EU-parlamentariker protesterat, otillbörligt statsstöd utretts, EU-miljöreglerna som stålverket inte följer nagelfarits men ingenting har ändrats. Ilva brinner vidare.

Jag besökte Ilva. Ett besök i verkligheten. Vi europaparlamentariker hade med oss rapporter, domstolsutslag, bevis på att många människor ligger på Ilvas samvete, och ville övertygas om att de som bor i Taranto känner till allt. Men verkligheten är rymligare än man inbillar sig. De jag träffade rättade mig. Inte genom att påstå att läget inte är så allvarligt, utan genom att säga att det är mycket värre än försiktiga europabyråkrater anade. De kunde berätta om förgiftat grundvatten, påpeka brist på sjuksängar och visa oss gator som tagna från en av Ettore Scolas filmer. Men trots det ville nästan ingen av dem jag pratade med, inte invånare, inte politiker, inte arbetare, inte heller doktorer, hjälpa till att stänga stålverket. De kvävdes, förgiftades, deras barns lungor tömdes på luft, men de var inte beredda att låta Ilva dö. Ingen ville förlora den värdighet som jobbet gav dem.

Tarantos borgmästare är en oromantisk läkare, europeiskt välformulerad men trött. Hans axlar var mjälliga som om håret inte längre orkade hålla de små partiklarna för sig själv. Tillfrågad om hur han, välutbildad man med kunskap om Ilvas konsekvenser, kan sälla sig till dess försvarare, svarade han uppgivet: ”Om ni i EU tvingar oss att lägga ner verket, så kommer mina invånare att rösta på vilket populistiskt parti som helst, extremhögern eller extremvänstern. Gör inte det, snälla. Vi i Italien har en historisk erfarenhet som gör att vi är beredda att göra mycket för att förhindra att vi kommer dit igen.”

Foto: SPENCER PLATTFoto: Spencer Platt

Där, i Taranto, såg jag ansiktet av Trump-, Brexit- och Le Pen-väljarna. Och jag förstod hur mycket vi saknar en förklaring.

”Den stora gruvstrejken” återkommer varje gång jag passerar kolgruvorna i Vallonien. Jag minns inte längre var i romanen men jag minns Émile Zolas beskrivning av Catherine. Zola finner henne oborstad, explosiv, skrämmande i sitt budskap, farlig, men också magnetisk, ofrivilligt lockande. På väg från Bryssel till Strasbourg passerar jag varje månad de trakterna. På ena, den tyska sidan, finns Trier, staden där Marx föddes, fortfarande indränkt i en värld av fabriker och industrialismen som Marx så intelligent analyserade. På den andra, Zolas franska, en tillvaro bland nedlagda gruvor och åderförkalkade industrier, där man fortfarande 2016 kan se folk med ansikten svarta av kol som rör sig som skuggor. Detta är Marine Le Pens trakter. I snart 20 år har Front National varit partiet allt rör sig om här. Så länge att de har lyckats måla hela städer i sin marinblå färg. När jag passerar där slår det mig att Marine Le Pen måste vara dagens Catherine. Farlig, oborstad, rasistisk, skrämmande, utan minsta skam i kroppen, men också någon som har haft enormt stöd i de där trakterna. Hon är, för att tala med Zola, ofrivilligt lockande.

I parlamentet håller hon sig oftast med händerna på bänken framför sig, som om hon var tvungen att binda sig själv för att inte spöa oss förrädare som befolkar rummet. Jag har sett henne många gånger. Kan föreställa mig hur hon talar till arbetare: Ingen ska stänga de här fabrikerna. Ingen. För det är vårt liv. Våra traditioner, våra fäder som har jobbat här. Vi vill inte ha er globalisering, ert billiga skitiga kinesiska stål, det förstör våra jobb, land, vårt franska sätt att leva.

Hon vet att hon ljuger för dessa människor om klimatförändringarna, säger att de inte finns, men om hon erkänner dem måste man stänga fabrikerna. Därför säger hon enkelt: det är bluff. Och många av dessa arbetare röstar på henne. Förmodligen känner de att världen snurrar för snabbt. Globalisering, flytt av arbetstillfällen, kinesiskt stål, globala konkurrensen, invandring, muslimska medarbetare som man måste lära sig förhålla sig till, den mångkulturella världens förvirring… De känner sig övergivna, av oss andra, av eliten, av EU-parlamentet. Marine Le Pen erbjuder att stoppa världen. Jag skulle misstänka att de till och med vet att hon ljuger ibland, men vad spelar det för roll. De vill ha sina industrier. Sitt Ilva.

Det var där, i Taranto, som jag förstod hur lite jag kan om dessa människors inre. Väldigt få har lyckas förklara magnetismen, den populistiska lockelsen. Vi har så svårt att förstå hur Brexit kan hända, hur Trump kan vinna, hur Sverigedemokraterna kan ha nästan 20 procent trots att de springer på stan med järnrör. Beskrivningar som förekommer är i bästa fall komik, något man använder som skrattspegel. Haha, tänk, Sarah Palin vet inte var Alaska ligger! Hoho. Tänk att Trump sade att … hi, hi, hi. Att förakta den andre så mycket är säkert självförhärligande men egentligen är det sorgligt. Vår möjlighet till rollövertagande, till förståelse har blivit minimal. Då återstår endast förvåning. Nuförtiden är vi ständigt överraskade. Av SD:s framgångar, av Brexit-resultatet, av Le Pens framgångar, av Trump. Oförmögna att förstå logiken bakom dagens populism flyr vi till vårt ironiska skyddsrum och omringar oss med förakt mot det vi inte förstår.

Vi har så svårt att förstå hur Brexit kan hända, hur Trump kan vinna, hur Sverigedemokraterna kan ha nästan 20 procent trots att de springer på stan med järnrör.

Bidrar till denna oförståelse gör också det berömda gapet mellan offentligheten och ”gatan”. Det är stort, sant, men det är för det mesta logiskt. Det offentliga rummet, särskilt det kulturella, är elitistiskt, och ska vara det. Man får en artikel publicerad om den är intressant, mer mångfacetterad än andra, mer berikande. Inte ens identitetspolitiken har lyckats bräcka dessa kvalitetströsklar. Du får mycket sällan in en artikel endast för att du är same, peruan eller SD-anhängare. Det finns ingen rätt till representation. Kvalitet, i en bred bemärkelse, är i de allra flesta fall och på de flesta redaktioner den enda tröskeln till vår offentlighet.

Vårt politiska rum fungerar efter en annan princip. Det är demokratiskt. De åsikter som finns i samhället ska representeras. Utan att någon kvalitetsgranskar och sållar. Väljarnas omdöme kan kommenteras men det får inte förhindras. Finns det rasister i samhället och de är valda – då ska de representeras även i parlamentet. Så vårt egentliga problem är inte att det finns en Åkesson eller en Farage. Vårt problem är att det finns populism i samhället. Demokratin gör det möjligt för den att få sina representanter.

Men därav gapet också. De idiotier som Trump lyckas få ur sig kommer inte fram i ett elitistiskt rum. De censureras, avslöjas. Inte för att de är Trumps utan för att de är idiotier. Redaktionschefens jobb är att censurera dumhet och vaska fram intressant kvalitet. Men ju mer man censurerar dessa åsikter, desto mer förtrycker man Trumps och Åkessons representativa, demokratiska rätt att utrycka sig. Därav deras klagan på medierna. I grunden är det endast två principer som jobbar mot varandra.

Naturligtvis finns en skillnad mellan nyhetsredaktioner, vars uppdrag är att visa världens bredd, mångfald av perspektiv som vi medborgare får välja emellan och därmed konstituera oss som tänkande, demokratiska varelser, och kulturredaktioner som visar världens djup och därför måste vara mer selektiva i valet av ställen de dyker ner i.

Men så länge det fanns ett gemensamt offentligt rum där monopol och kontroll utövades av seriösa tidningar och massmedier lyckades man begränsa spridningen av populismen. Den hade få kanaler. I och med att det offentliga rummet avreglerades, mångfaldigades, i och med att det blev möjligt att skapa ett utrymme för Nya Tider och Avpixlat så fick dessa åsikter komma fram. Man kan säga att det offentliga rummet demokratiserades. På gott och ont. Å ena sidan försvann det förkastliga åsiktsmonopolet och å andra fick vi också Avpixlat och Nya Tider. Friheten har sitt pris.

Gapet till människorna jag träffade i Ilva var svårt att överbrygga. Hos mig fanns ingen förståelse för den som förnekar problemet med Ilva, ingen tvekan på att verket kan anpassas till miljölagar, eller om det inte går – stängas. Hos mig fanns inte ett spår av tvivel på att globaliseringen kan frambringa billigare stål, nya jobb, och en annorlunda framtid för Taranto. Hos Tarantoborna fanns endast misstro. Mot mig, mot ”eliten från Europaparlamentet som får 300 euro per dag för att komma hit och stänga den fabrik som har gett oss allt”. Avståndet var för stort för en meningsfull dialog, förståelsen minimal, alienationen nästan komisk.

Foto: Mafe de baggisFoto: Mafe de baggis

Ändrar vi oss inte, lär vi oss inte förstå dessa människor, riskerar vi att se populismen fortsätta vinna. För sanningen är att vi är på två sidor om globaliseringen. Vi, många omkring mig, folk i vår offentlighet understryker gärna globaliseringens möjligheter, litar på att globaliseringen är nyckeln till att skapa välfärd, frihet och trygghet för fler och fler människor. Det är ju det. Men på andra sidan lämnar vi globaliseringens förlorare bakom oss. De finns ju också. Industrialismen går i graven och människor som befinner sig i den kan inte släppa det. Europa är fullt av fabriker som inte längre är lönsamma, som för länge sedan har förvandlats från vinstmaskiner till arbetsmarknadsåtgärder.

Dessa är, för att prata med den store Bertil Ohlin, ”det glömda Europa”. Människor som mitt i vår välfärd lever i rädsla. ”Människor som kommit i skymundan, som har berättigade krav på mer stöd från samhället, men som inte får det”, som Bengt Westerberg, Ohlins bästa elev, formulerade det en gång. Man kan bara lägga till: människor som vet att ingen bryr sig om dem och att det enda de får av oss är förakt när de inte kan stava till ”intersektionell analys”. I Taranto mötte jag kvinnor som med tårar i ögonen bad mig att aldrig stänga ner stålverket. Jag träffade unga män vars pappor ligger på sjukhus men som var redo att andas samma utsläpp. De hör löften från Trump, Le Pen och Farage om att de aldrig ska lämna dem i sticket, de hyser hopp om att dessa populister ska fortsätta förneka klimatförändringarna och försätta ljuga för dem. Jag tror att en hel del av dessa människor vet att Trump är en katastrof, att Le Pen en bluff, och Åkesson en liten lort, men de har ingen annan som tar deras problem på allvar. De har inte ens någon som låter bli att skratta dem i ansiktet.

Populisters framväxt bärs av ett behov. Det behovet skymmer allt. Populister kan springa runt på stan med järnrör, fara med lögner, men inget av detta spelar roll. Folk röstar på dem för att de svarar mot ett behov, svarar på en oro som finns och som vi andra uppenbarligen endast skrattar åt. Och ärligt talat: skulle du rösta på en person som kallar dig rasist? Varför tror vi då att andra vill det?

Vi saknar ett svar om framtiden för dessa människor. Vi anstränger oss inte ens att hitta det. Men det måste göras. Maktlösheten måste bemötas, globaliseringens förlorare skyddas, den mångkulturella framtiden redas ut, rätten till en riktning, ett mål erövras. Först då kommer förändring att bli möjlig.

Donald Trump kan mycket väl vinna USA-valet. Händer det så kommer världen att lida mycket skada. Men kampen mot det förs inte genom selfie-predikan. Ska vi kunna hantera Europas populism så måste vi omfamna dessa människor. Inte populisterna, utan en hel del av de som röstar på dem, dem som jag passerar i Vallonien, betraktar i Alsace, som inte vill prata med mig vid Ilva, de som inte läser denna artikel i Sverige. Det blir lättare om man tänker på att Bertil Ohlin menade att de är det ”glömda Sverige”. Man föraktar inte den man vill hjälpa. Nu är det dags att tala om det glömda Europa.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.