Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kulturdebatt

Jasenko Selimovic svarar Greider: Vänstern kan inte bara leva i nuet

Integrations- och migrationsfrågor kan diskuteras utifrån olika perspektiv. Socialistisk ideologi diskuterar dem oftast med sikte på de mest behövande flyktingarna. Åtgärderna är direkta, känsloargument dominerar, och i sina bästa stunder lyckas socialister väcka vår solidaritet. Inget att skämmas för. Problemet är att man ofta, såsom Aftonbladets Karin Pettersson i sitt svar på min artikel (AB 14/1), utgår från nuet. Enligt henne uteblev diskussionen om Sveriges kapacitet att ta emot flyktingar för att just då fanns inga problem. Tänk om man så kortsiktigt betraktade någon annan fråga, exempelvis klimatet. Vi skulle inte behöva diskutera temperaturhöjningen för den är bara cirka en grad just nu. Vad skulle hända då när temperaturen med tiden ökat till fyra fem grader? Då skulle pendeln svänga åt andra hållet och panikartade åtgärder genomföras. Precis det har hänt med flyktingfrågan. Pendeln har svängt åt andra hållet och gårdagens snällhet blev till dagens taskighet mot flyktingar. Asylrätten är, skamligt nog, villkorad med innehavet av ett pass.

Liberalernas tidsperspektiv är det mellanlånga. Liberaler är oftast villiga att öppna gränser men brukar också vara måna om att hjälpen i dag inte skapar problem i morgon. De vet att om man inte diskuterar eventuella framtida problem och förebygger dem, då kommer med tiden viljan att stänga gränserna att öka. Med tiden – det mellanlånga perspektivet. Liberalernas tvekan att satsa allt ”nu” ger bränsle för socialistiska anklagelser om ”hjärtlöshet”. Ungefär som Göran Greider, som i sitt svar (DN 18/1) skriver om de onda liberalerna som försvårar integrationen. Men liberalernas försök att också ta med morgondagen i beräkningen är inte en önskan att jäklas med flyktingar utan en medvetenhet om att vi också behöver morgondagens vilja. Den som nu, till stora delar, har försvunnit. Hade vi pratat rationellt med både omsorg om flyktingar och samtidigt utan rasistanklagelser när man påpekade eventuella framtida problem hade vi kanske säkrat acceptansen för flyktingar längre. Eller åtminstone inte varit taskiga mot dagens flyktingar. Är inte det värt att fundera på?

Det som i stället hände var att vi direkt från socialistiska, nu-fokuserade och därför nödvändigtvis kortsiktiga perspektiv, hamnade i konservativa diskussioner. I sådana diskussioner pratar man om ”kulturer”, om huruvida vissa kulturers syn på kvinnor orsakar sexuella övergrepp, om hur Sverige och de svenska värderingarna kommer påverkas när man nu tagit in så många flyktingar, om behovet av sammanhållning och brist på tillit som skapas när mångfalden ökar. Långa tidsperspektiv, eftersom man varken skapar eller ändrar sin kultur på två snabba sekunder. Även dessa diskussioner har giltighet, naturligtvis, men jag skulle så oändligt mycket mer föredra att vi förde dem i förväg i stället för hafsigt, under trycket av omständigheterna.

Problemet är inte att Pettersson, Greider, Aftonbladets ledarsida, Politism eller Arena försökte föra fram argument utifrån sitt perspektiv. Inte heller att några av dem nu har ändrat sig. Problemet är att de, tillsammans med andra som gick med på det, inskränkte andras perspektiv. Vi behövde ett samtal. Dessa frågor är svåra, ohyggliga. Vi behövde försiktigt väga olika argument som hjälper oss att svara klokare, mänskligare. Vi behövde allvar. I stället fick vi en diskussion om banaliteter, om den onda rasistiska högern och den goda verklighetsfrånvända vänstern, om det som de båda fortfarande försöker smeta på sina motståndare, även i sina svar. Visst. Det kan man göra. Men då bekräftar man bilden av sig själv som endast intresserad av att kasta smuts på andra. Grattis.

Vi är alla ansvariga. Jag för politiken, som riktigt påpekats. De för samtalsklimatet. Det återstår att anstränga sig för att inte upprepa det. Lära sig hur man skapar ett mindre dogmatiskt samtal. Lära sig att inte kräva avgång av folk för saker som man sedan själv gör. Lita mindre på de som pratar i termer av ondska och godhet, mindre på förbud och inskränkningar och mer på att en mångfald av perspektiv garanterar en sannare, mer komplex bild av verkligheten och därmed möjliggör eget tänkande, eftertanke och aktivt medborgarskap.