Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Jens Christian Brandt: En häpnadsväckande tolkning – Per Gedin förtiger med många ord

Nobelpristagaren Thomas Mann med dottern Erika 1953. Mann avled 1955 i Zürich.
Nobelpristagaren Thomas Mann med dottern Erika 1953. Mann avled 1955 i Zürich. Foto: IBL

Replik på Tilman Lahmes bild av familjen Mann.

Några kapitel in i Daniel Kehlmanns ”Världens mått” skildras hur den tyske upptäcktsresanden Alexander von Humboldt år 1799 ombord på en fregatt korsar Atlanten. Nästan omgående uppstår konflikt då Humboldt, som medfört egen sextant, anklagar fartygskaptenen för att navigera på måfå. Denne är måttligt förtjust i att bli uppläxad av en landkrabba och hänvisar till trettio års erfarenhet av farvattnen.

Det är en snabbt förbiglidande scen, som precis under ytan döljer ett djupare lager. För vad Kehlmann gör i sin roman från 2005 är att fånga upp och omgestalta en episod som finns med i de glorifierande Humboldtbiografier som var populära långt in på 1950-talet. I dessa reagerar kaptenen alltid med genuin tacksamhet på universalgeniets navigationsundervisning.

Läs mer: Per I Gedin: Missvisande och nedsättande om familjen Mann i ny biografi

Kehlmann föreslår en annan tolkning: häftig irritation i stället för uppskattning.

Lite förenklat skulle man kunna säga att Tilman Lahme, generationskamrat med Kehlmann, opererar på liknande vis i sin släktkrönika om familjen Mann. Även den tar sig rätten att omförhandla vissa stående inslag i äldre Mann-biografier. Om Nobelpriset av Thomas Manns första levnadstecknare gärna skulle beskrivas som en gåva från storken, en glad och oväntad överraskning som i form av ett telegram från Stockholm överrumplar författaren en novembereftermiddag då denne njuter sin siesta, så framlägger Lahme i stället en rad indicier som skulle kunna tolkas så att Mann, strategiskt skickligt, ser till att slå ut rivaler om priset och lyfter fram sig själv som den ende möjlige kandidaten.

Det är bara ett exempel av många. Och självfallet kan man, som Per Gedin (DN 5/9), ogilla förfarandet och förkasta det som vanvördigt klotter på de stora monumentens socklar.

Mer problematiskt är att Gedin pådyvlar Lahme ett slags monopolistiska anspråk som boken saknar. Korrekt skriver Gedin: ”Någon verklig objektivitet existerar inte”, bara för att sedan, försåtligt, fortsätta: men läsaren luras lätt att tro att det är ”allmängiltigt”.

En häpnadsväckande underskattning. Ingenstans på dessa 462 sidor hävdar Lahme att hans bild av det ytterst komplexa skeende som tecknas skulle vara den enda möjliga. Tvärtom är det ju, i kapitel efter kapitel, uppenbart att det rör sig om ett montage där klipptekniken, ungefär som i en film, i sig är intressant.

Om min (mestadels) välvilliga recension heter det, mot slutet av Gedins inlägg, att den ”tyder på en både historisk och litterär okunskap som är ovärdig vår kultur”. Så kan det givetvis förhålla sig. Men faktum är, vilket Gedin mångordigt och konsekvent förtiger, att jag uttryckligen kallade boken ”dokumentärroman”. Mycket tydligare kan man knappast ange att det rör sig om en subjektiv tolkning, material arrangerat efter författarens säkert godtyckliga men allt annat än ointressanta principer.

Nästa gång leken blandas kommer andra kort att spelas ut.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.