Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Den historiska uppgiften för hbtq-personer är långt ifrån löst

En stjärnspäckad och påkostad dramaserie som handlar om gayrörelsens framgångar har just visats på amerikansk tv. Johan Hilton utfärdar en varning för föreställningarna om att kampen nu är över.

”When we rise”

Avsnitt 1-8, ABC

 

Cleve Jones

”When we rise – my life in the movement”

Constable, 304 s.

I slutet av ett avsnitt i tv-serien ”When we rise” träffar den ärrade gayrättsaktivisten Cleve en ung homosexuell reporter. Cleve har formats av 60- och 70-talens proteströrelser, han slogs för den gränslösa kärleken, var med när den legendariske kommunpolitikern i San Francisco, Harvey Milk, mördades 1978 och såg sina vänner dö i aids under 80-talet. För honom har livet i bokstavlig mening alltid varit en kamp.

Foto:  ”Hur känns det att tillhöra den första generationen i det här landet som saknar en uppgift?”, frågar han den unge journalisten i en replik som fångar hela seriens utvecklingsoptimistiska ärende i en enda mening: hit har vi nått, till historiens slutpunkt, bra jobbat, alla! Siste man släcker ljuset!

”When we rise” är en ganska ovanlig historia, åtminstone som dramaserie betraktad. I åtta timslånga avsnitt skildras den amerikanska gayrörelsens politiska framgångssaga från början av 70-talet fram till i dag. Serien bygger på både verkliga händelser och verkliga personer och sändes under en vecka på amerikansk tv i början av mars.

Det verkligt intressanta är dock att serien lanseras på bästa sändningstid som ett så kallat ”television event” av ett rikstäckande nätverk som ABC. Det har förmodligen delvis sin grund i att upphovsmannen är den unge hajpade Dustin Lance Black som skrev det Oscarbelönade manuset till ”Milk”, filmen om gayaktivisten Harvey Milk, och att serien produceras av tungviktare som regissören Gus van Sant.

Men att någonting stort har hänt de senaste decennierna råder det inga tvivel om. Under min egen uppväxt, i mitten på 80-talet, var den här sortens tematiska storsatsningar förbehållna miniserier av typen ”Krigets vindar”, episka skildringar av andra världskriget som antogs ge uttryck för en bred och kollektiv erfarenhet.

Gayrörelsen tycks nu uppenbarligen ha införlivats i denna gemensamma erfarenhet. För också i övrigt har hbtq-historiska händelser utgjort grund för flera amerikanska mainstreamfilmer de senaste åren. I USA kom 2015 (det förvisso söndersågade) dramat ”Stonewall”, som handlar om hur kravallerna vid en gaybar med samma namn i New York blev startskottet för den moderna hbtq-rörelsen 1969. Men här återfinns även exempel som aidsdramat ”The normal heart” (2014) med Julia Roberts, Oscarbelönade ”The Danish girl” (2015) och Netflixaktuella ”King Cobra” (2017). Också i Norden finns exempel, ”Torka aldrig tårar utan handskar” (2012) och bioaktuella ”Tom of Finland” (2017) är två av dem.

I det sällskapet är ”When we rise” ett förhållandevis blekt inslag, symptomatiskt nog just till följd av att berättelsen så tydligt har anpassats för en mainstreampublik. Porträtten av den lesbiska politikern Roma Guy, den svarta Vietnamveteranen Ken Jones och ovan nämnda Cleve Jones – som drog igång projektet Aids Memorial Quilt där alla namn på döda i aidsrelaterade sjukdomar förevigades på en filt som årligen rullades ut på Vita husets gräsmatta – har helt enkelt svårt att frigöra sig från det historiska eposets schematiska och sentimentalt småkletiga regler.

Personteckningen fyller därför nästan uteslutande pedagogiska funktioner allt medan berättelsen i sig hastigt och förstrött avverkar ett närmast oändligt utbud av ödesmättade och historiska ögonblick. Känslan av att snabbspola sig igenom en komplex folkrörelses utveckling gör att ”When we rise” dels ständigt balanserar på melodramens, för att inte säga såpoperans, rand och dels aldrig förvandlar protagonisterna till människor av kött och blod. Den flitiga användningen av dokumentära nyhetsklipp frammanar snarare en air av den gamla SVT-floppen ”Det var då...” (om någon fortfarande minns den) än förundran inför ett historiskt förlopp.

Kan det vara därför som den verklige Cleve Jones nyligen tog makten över sin berättelse i en bok med samma namn? I ”When we rise – my life in the movement” som kom i slutet av förra året berättar han om hur tidsandan på 60-talet radikaliserade både kampen och dess tillskyndare. Samtidigt vederlägger han dagens egendomliga föreställningar om att hbtq-rättigheter per automatik ingår i de så kallade liberala, västliga värderingarna.

Kampen har alltid varit blodig, menar Jones, och levandegör såväl den homofobiska psykoanalysen under 50- och 60-talen – tankefiguren dominant mor och frånvarande far lever fortfarande kvar i somliga föreställningar om hur homosexualitet uppkommer – som de skyhöga suicidtalen bland homosexuella män. Cleve Jones hade, som tonåring, själv en gömma med sömntabletter avsedd för ett sådant syfte, utifall att någon skulle komma på att han var bög.

Ändå är det verkligt fina med ”When we rise – my life in the movement” att den innehåller personligt tecknade minnen av inte så lite historiska ögonblick. Som nära medarbetare till Harvey Milk var Jones tidigt på plats i San Franciscos stadshus efter attentatet då Milk sköts till döds av en politisk rival. Men han deltog även både i protesterna efter mordet och i kravallerna i samband med att gärningsmannen, av rent homofoba skäl, dömdes till dråp i stället för mord.

I takt med att högerpopulistiska rörelser skjutit fram positionerna i både Europa och USA har rasister samtidigt försökt göra sin islamofobi legitim genom att gömma sig bakom hbtq-rättigheter.

Skildringarna av hur hbtq-rörelsen slutgiltigt tröttnade på att vara offer och i stället slog tillbaka blir på så sätt både suggestiva och omskakande. I synnerhet när Jones skriver om Butterfly Brigades, en sorts medborgargarde bestående av homosexuella män som ingrep i de frekvent återkommande hatbrotten mot hbtq-personer i San Francisco. Vad skulle de annars göra? Polisen tittade konsekvent åt ett annat håll när hbtq-personer sparkades ned eller mördades, det finns till och med exempel på tillfällen då man deltog i övergreppen.

Därför är det obegripligt att inte bara tv-seriefiguren utan även memoarförfattaren Cleve Jones vidhåller något så korkat som att efterkommande generationer av hbtq-personer skulle sakna en historisk uppgift. Det råder inte direkt brist på regimer som förföljer och mördar hbtq-personer – även här i väst ser det mörkare ut än vi ofta låtsas om i den allmänna regnbågsyran. Samtidigt som ”When we rise” visades i USA, den andra mars i år, publicerade till exempel Huffington Post den amerikanska journalisten Michael Hobbes långa och ögonöppnande reportage ”The epidemic of gay loneliness”.

I artikeln problematiseras föreställningar och påståenden om att hbtq-personer i västvärlden är medborgare som alla andra, med ungefär samma rättigheter och problem som den heterosexuella majoriteten. Till skillnad från heterosexuella – som i mycket högre utsträckning gifter sig och får barn – är både stress och ensamhet utbredda problem bland hbtq-personer som generellt också tycks ha färre stabila vänskaps- och familjerelationer. Det innebär i sin tur ökad risk för följdproblem som isolering, sexuella riskbeteenden och drogmissbruk.

Visserligen är acceptansen av hbtq-personer allmänt sett betydligt större i dag än för bara ett decennium sedan, men depressionstalen, liksom talen för självmord och missbruk, ligger nu på ungefär samma nivåer i USA som de gjort i årtionden.

Inte heller i Sverige är siffrorna någon skrattfest. Enligt Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor har omkring en fjärdedel av unga homo- och bisexuella kvinnor försökt att ta livet av sig och var femte hbtq-person har utsatts för fysiskt våld av närstående. Det är dubbelt så många som bland unga heterosexuella.

En annan undersökning, bland vuxna hbtq-personer och som presenterades av Socialstyrelsen förra året, visar att risken för depression eller ångest är dubbelt så hög bland män som lever i en samkönad relation jämfört med män som är gifta med en kvinna. Det är även vanligare med självmord bland kvinnor i samkönade äktenskap än bland kvinnor i olikkönade äktenskap.

Den historiska uppgiften är alltså långt ifrån löst. I synnerhet om man beaktar de större förändringarna i det politiska landskapet. I takt med att högerpopulistiska rörelser skjutit fram positionerna i både Europa och USA har rasister försökt göra sin islamofobi legitim genom att gömma sig bakom hbtq-rättigheter. Flertalet högerdemagoger utger sig numera för att föra hbtq-personers talan och låter ofta muslimer klä skott för ett komplext och utbrett fenomen som homohat. Påfallande många hbtq-personer tycks dessutom vara på väg in i den elegant gillrade fällan.

Härom året gick till exempel Matthieu Chartraire, även känd som Mr Gay France 2015, ut offentligt med sina sympatier för Front National och Marine Le Pen – en partiledare som för övrigt aktivt omger sig med homosexuell stabspersonal. Och i det förflutna har vi namn som den nederländske högerpopulisten Pim Fortuyn.

Dagens egentliga stjärnskott inom den rasistiska internationalen heter dock Milo Yiannopoulos. Han är britt, öppet homosexuell och har varit synnerligen aktiv i såväl migrationsdebatten som det amerikanska presidentvalet. För närvarande ligger han lågt efter att i ett mindre nogräknat ögonblick ha bagatelliserat pedofili, något som befanns vara över gränsen, även bland påstått yttrandefrihetsfundamentalistiska grupper på högerkanten.

Men med tanke på att Yiannopoulos tidigare gjort klatschiga jämförelser mellan feminism och cancer, påstått att transpersoner lider av en hjärnskada samt att alla muslimer är ”getknullare” släpps han förmodligen ut ur frysfacket om inte alltför lång tid. Han är enormt populär inom den xenofobiska rörelsen och vet inte bara hur man bryter igenom mediebruset utan också hur man piskar upp ressentimenten hos sina lärjungar. (För vidare läsning rekommenderas den brittiska skribenten Laurie Pennys reportage ”On the Milo Bus With the Lost Boys of Americas New Right” (Pacific Standard, 22/2).)

Även i Sverige finns det de som faller för hans gränslösa ordflöde, också bland etablerade partier. I somras bjöds han in till Stockholm Pride av Öppna Moderater. Till exempel.

Så, tyvärr, Cleve Jones. Hbtq-historien står inte inför sitt slut, lika lite som kampen. Och det rör sig fortfarande om liv och död för många av oss.

”When we rise” visas på svensk tv under året. Det är ännu inte klart vilken kanal som får rättigheterna.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.