Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Likt Trainspotting-gänget står många av oss rådlösa inför medelåldern

Att vara rebell är ett ungdomsjobb. Johan Hilton återser gänget i ”Trainspotting” och konstaterar att det kanske inte var så dumt att välja livet ändå.

När slutar man vara en rebell? Är det något som händer av sig själv eller är det tiden som ingriper? I vilket skick skulle Ulf Lundells Jack befinna sig om vi återbesökte honom i dag? J D Salingers Holden Caulfield? Jack Kerouacs Sal Paradise?

Världslitteraturen vimlar av rebeller, ändå är de särskilt frekvent återkommande inom dramatiken. Av naturliga skäl, konflikten mellan kaos och ordning skulle kunna betraktas som teaterns själva livsluft och syresätter tusen och åter tusen gestalter. Antigone. Fedra. Hamlet. Schillers rövare. Doktor Stockmann. Fröken Julie. Prior Walter.

Läs mer: Recensionen av ”T2 Trainspotting”

Det finns dock en upprorsman som lyser klarare än många andra. Han heter Jimmy Porter och är huvudpersonen i den brittiske författaren John Osbornes treaktare ”Se dig om i vrede” från 1956. Porter driver en tidningskiosk, är välutbildad, socialist och från arbetarklassen. Han är gift med överklassflickan Alison, som han plågar med sina oändliga och bittra monologer över världens tillstånd.

Foto:

Som figur är Jimmy Porter ikonisk, pjäsen också. ”Se dig om i vrede” vållade enorm uppståndelse vid premiären och kom att utgöra sinnebilden för de då nymyntade termerna ”köksbänksrealism” och ”angry young man”. John Osborne sades, genom Jimmy Porter, ge uttryck för det raseri som genomsyrade en hel brittisk generation åren efter krigsslutet. Efter de första föreställningarna av ”Look back in anger” ljöd buropen från de äldre delarna av publiken lika högt som jublet från de yngre.

Det som utmärker ikoner, rebeller, är dock att de inte åldras. Inom den äldre dramatiken dör de visserligen oftast i sista akten, men till och med när de inte gör det utgör de sällan föremål för återbesök.

Jimmy Porter är ett undantag. I John Osbornes sista pjäs – ”Déjàvu” från 1992, en kritiker- och publikflopp så förödande att den fick Osborne att pensionera sig i förtid – får vi faktiskt möta honom igen, nu i övre medelåldern.

Läs mer: Kär återförening med en glimt av döden

Det intressanta med ”Déjàvu” är att allt på ett yttre plan är sig likt. Den dramaturgiska strukturen är en exakt kopia av den i ”Se dig om i vrede”, monologisk, proppfull av dramatiska ironier, vändpunkterna är placerade vid samma tillfällen och har sin grund i ungefär samma omständigheter. Även rollgalleriet heter likadant, trots att hälften av dem är helt nya.

Till och med Jimmy Porter är sig lik och rasar mot exakt samma företeelser och samhällsfenomen som han gjorde på 50-talet. Tories, medier, proppmätta salongssocialister. Kvinnor, kommentariatet, den engelska självbilden.

Ändå finns en avgörande skillnad. Tiderna har förändrats, nya politiska parametrar har tillkommit, andra maktordningar. På samma gång har de äldre fragmentiserats och blivit svårare att överblicka. Jimmy Porter må visserligen redan 36 år tidigare ha varit både en mansgris och en gaphals, men i ”Déjàvu” framstår han inte längre ens som radikal i politisk mening.

Läs även: Så skrev DN om första ”Trainspotting”-filmen 1996

Hans attacker riktar sig nu, förutom mot kyrkan och liberaler, nedåt, mot homosexuella, svarta, feminister. Trots att allt på ett plan är detsamma har tidens gång samtidigt gjort att Jimmy Porter framstår som en förbisprungen och bitter gammal rasist. Om han hade släppts ned i 2010-talet hade han förmodligen i detta nu suttit i nätforum och hetsat mot muslimer.

Det gör att ”Déjàvu” antar skepnaden av en meditation över hur omöjliga hjältar är på lång sikt. Tiden får dem att surna som mjölk, det som var omstörtande i går visar sig bli intolerans i morgon. Tidsandan, nya landvinningar, intellektuella och akademiska framgångar förvandlar radikaler till reaktionärer.

Det närmaste min generation kommer en ikonisk figur som Jimmy Porter, som gör uppror mot en hel tidsanda och sammanfattar en hel ungdomsmentalitet, är gänget i ”Trainspotting”. Det går egentligen inte att överskatta det inflytande som Danny Boyles film hade över ett svartluggat, shoegazeande befolkningssegment i tjugoårsåldern under den andra hälften av 90-talet.

Precis som den generation som tog Jimmy Porter till sina hjärtan var vi som gjorde ”Trainspotting” till en sorts kollektivt ledmotiv när den gick på bio 1996 födda ungefär samtidigt. Vi tillhörde en generation som mötte världen någonstans under 70-talet, och blev tonåringar under den ekonomiska krisen under 90-talet. De flesta av oss pumpade oss visserligen inte fulla med heroin, planerade småkupper eller kastade ölglas i skallen på folk på puben, som gänget i filmen.

Men vi var tillräckligt många som åtminstone reagerade intuitivt på filmens själva matris, skildringen av ett samhälle som inte tycktes ha plats för, eller ens fråga efter oss. Där alla vackra ord om klassutjämning och revolution hade visat sig eka tomma och där det enda sättet att protestera tycktes bestå i att hänge sig åt eskapistisk njutning, att långsamt låta sig förgiftas av hedonism och substanser för att slippa bli en del av en större samhällssjuka.

Det anti-ideologiska budskapet så som det formuleras i ”Trainspotting” ligger följaktligen ganska nära punkens avståndstagande från pliktmentalitet och banalt svenneliv tjugo år tidigare. I ”choose life”-monologen som förmedlas av Ewan McGregors Renton i filmens inledning får föraktet för konventionalism, moraliserande och medelklassigt hyckleri en sarkastisk språkdräkt som efterhärmar reklamens: ”Choose life, choose a job, choose a career, choose a family, choose a fucking big television”.

”Trainspotting” dramatiserades först för scen och var en mycket framgångsrik teaterföreställning innan den nådde filmdukarna. Ingen av filmens protagonister bär dock drag av Jimmy Porter, de saknar alla svada, politiskt medvetande och bildning. Däremot genomskådar de, i likhet med antihjälten i ”Se dig om i vrede”, både tillvarons och systemets totala meningslöshet.

Därför är det en ironi värdig John Osborne att också just ”Trainspotting” nu har fått en uppföljare som, precis som ”Déjàvu”, fokuserar på en växelverkan mellan identitet, självuppfattning och tidens gång. Det som väl i dagligt tal brukar benämnas som: åldrande.

Den stora skillnaden mot förlagan är snarare att verklighetsflykt helt enkelt inte framstår som så tilltalande när man börjar närma sig 50-årsstrecket.

”Trainspotting 2”, eller ”T2” som den kallas, är precis som uppföljaren till ”Se dig om i vrede” mer en meditation över en urkund än ett självständigt verk. Den lånar motiv, form och struktur från det förflutna, men visar också på omöjligheten i att upprätthålla en eskapistisk livsstil, fuck you-mentalitet och förhöjd livskänsla i takt med att tiden går.

Både tematiskt och filmiskt skulle ”T2” därför kunna liknas vid impotens, den försöker återupprepa lustfylldheten i det förflutna, men utmynnar mest i en sorts tomhet. Där pundarna och småförbrytarna i den första filmen fortfarande kringgavs av en sorts britpoppig coolness och kickarna och heroinöverdoserna fick hisnande visuella uttryck samt ackompanjerades av sin tids främsta indiehjältar – Blur, Primal Scream, Pulp – har just ingenting hänt i ”T2”.

De fyra huvudpersonerna har, precis som Jimmy Porter, stelnat i en livsstil och ägnar sig åt ungefär samma saker som de gjorde för tjugo år sedan: snortar kokain, skjuter heroin, hänger på klubb, planerar småstötar. Den ende av dem som har lyckats sluta med droger, Renton, har i stället ersatt det med ett annat beroende: löpturer. Till och med soundtracket är detsamma – Underworlds klassiska electronica-anthem ”Born Slippy” och Iggy Pops ”Lust for life” finns med, om än i modifierade arrangemang.

Den stora skillnaden mot förlagan är snarare att verklighetsflykt helt enkelt inte framstår som så tilltalande när man börjar närma sig 50-årsstrecket. Allt det som en gång kittlade i originalet – att trotsa verklighet och vardag, att festa vidare ända in i döden – och som understryks av tätt duggande flashbacks från första filmen förvandlar snarare nostalgifaktorn till en satirisk blinkning över just nostalgi.

Hur mycket vi än trotsade tidens gång, hur ofta vi än hängde på klubb, hur många partydroger vi än testade står vår livslögn ändå inte pall för tidens tand.

Visserligen gör Ewan McGregors Renton – i brist på ett existentiellt sammanhang efter sin skilsmässa – allt för att än en gång uppgå i det som en gång var, i ungdomens berusande frihetskänsla och grabbgängets gemenskap. Men också han inser att det som han har saknat klingade falskt till och med när det begav sig. Den stupade kamraten Tommy, som dog i aids i första filmen, föräras följaktligen en vemodig minnesscen bland de skotska kullar som han älskade, men som en av de mer insiktsfulla i gänget säger till Renton när han drar med dem ut i naturen: ”Du turistar ju bara i din egen ungdom”.

Det är ett oväntat nyktert konstaterande även för oss som har längtat efter att se vad som hände med de fyra småligisterna. Tiden har gått, allt har förändrats, men ändå står många av oss, likt ”Trainspotting”-gänget, liksom rådlösa inför medelåldern och vet inte hur vi ska hantera den. Hur mycket vi än trotsade tidens gång, hur ofta vi än hängde på klubb, hur många partydroger vi än testade står vår livslögn ändå inte pall för tidens tand.

Sedd ur det perspektivet antar ”T2” närmast skepnaden av en 70-talisternas psykedeliska version av ”I väntan på Godot”, att i en repetitiv räcka av eskapistisk utlevelse och flyktförsök med hjälp av substanser upptäcka att det är så här livet ser ut, hur man än väljer att leva det; allt stelnar så småningom, till och med festandet, och blir välbekant och glanslöst. Livet består av rutiner, vi kommer inte undan dem.

Och i samma ögonblick som vi vänder ryggen mot framtiden förvandlas vi det förflutnas reliker, en Jimmy Porter. Allt medan det som inledningsmonologen i ”Trainspotting” gör sig lustig över tvärtom visar sig ha fått världen utanför järngänget i ”T2” att utvecklas och mogna. Som Diane, ragget i den första filmen som nu har gjort karriär som juridisk rådgivare.

Det må låta tråkigt. Men den största överraskningen med ”T2” är att den visserligen ambivalenta och mörkt komiska lovsången till friheten i ”Trainspotting” nu har förvandlats till en lite modstulen hyllning av vuxenblivande: det enda värdiga i slutändan är inte att, likt Renton, dansa vidare till samma gamla ”Lust for life” i samma gamla pojkrum. Utan att växa och därmed just ”choose life”. Kanske upptäcker vi rentav att det vi fruktade i själva verket passade oss alldeles utmärkt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.