Jakten på papperslösa

”Jonas, min vän”

Foto: Hans Runesson/Axel Öberg

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Fakta: Jasenko Selimovic

Jasenko Selimovic kom till Sverige som flykting från Bosnien 1992.

1998 utsågs han till konstnärlig ledare för Göteborgs stadsteater, där han även var verksam som dramatiker och regissör.

Selimovic mottog 1998 Expressens teaterpris och år 2000 Svenska Dagbladets Thaliapris för uppsättningen av ”Den europeiska kritcirkeln”. 2006 utsågs han till chef för Radioteatern.

Han är sedan 2010 verksam som folkpartistisk statssekreterare vid arbetsmarknadsdepartementet men skriver här som privatperson.

Jonas, min vän. Tack för din artikel. Stort tack. Den fick mig att se världen med dina ögon. Du erbjöd Beatrice Ask att byta kropp med dig men jag passade på och smög in.

Jonas, min vän. Tack för din artikel. Stort tack. Den fick mig att se världen med dina ögon. Du erbjöd Beatrice Ask att byta kropp med dig men jag passade på och smög in.

Jag gjorde som du, tänkte som du, kände som du. Det var överväldigande. Världen var enkel, begriplig, och jag längtade efter det. Vi två var goda, Ask och polisen var de onda. Jag såg landet full av smygrasister, främlingsfientlighet, krökta ryggar. Plötsligt tyckte jag att jag kände mer, att jag levde, att jag kunde ägna livet åt det.

Ditt mörker är naturligtvis inte det enda. Satte mig och läste Maria Sveland. Hon såg också könsförtrycket, diskriminering, hur kvinnor förminskades. Nike Markelius. Hennes beskrivning av hur kulturarbetare förtycks i ett land av inhumana byråkrater. Sedan träffade jag en muslimsk vän. Han fick mig att se islamofobin, i attityder, i förhållningssätt. Judisk vän. Ett antisemitiskt land, Malmö, rädsla att skylta med judiska symboler.

Annons:

Arbetarklassen. Föraktet mot arbetarklassen, svårt att sätta fingret på men kännbart. Homosexuella. För dem var klassföraktet ingenting mot blåmärken och slag.

Ateister, förtryckta av de religiösa, och religiösa förtryckta av de sekulära. Ungdomar, övertygade att polisen hatar dem, att de aldrig bereds utrymme i samhället. Romer, som inte kan ens hyra bil. Äldre. Samer. Katoliker. Svarta. Muslimska kvinnor. Funktionshindrade. Hemlösa. Tornedalingar. Överviktiga. Landsbygdens folk. Transsexuella. Anorektiska. Afrikaner.

Sedan träffade jag den enda bekant som jag tror röstar på SD. Även han kände sig missgynnad. Han ansåg att hans område förfallit sedan invandrarna flyttade in, hans barn blev nu kallat ”svenne”.

Vissa av de här, min vän, var mer förtryckta, diskriminerade, vissa mindre. Men alla kände att de, just de, var mest utsatta, mest missgynnade. Mångas pappor hade sagt att de måste jobba tre, fyra, tio gånger mer än andra. Många av dem försöker, precis som du, se ”stöldobenägna ut” i en affär. Fråga romer, hemlösa, arbetarklassen, äldre, svarta, ungdomar, kvinnor med burkor, blyga, överviktiga.

Vems diskriminering är större, viktigare? Vilken grupp kan vi förneka rätten att känna så?

Måste vi välja, undrar du? En judisk bekant till mig säger: ”vårt problem i Malmö är det stora antalet muslimer från mellanöstern. De har inte lärt sig om utrotningen av oss, Förintelsen, därför är de ofta antisemiter”. En muslimsk bekant säger: ”vårt problem är det konkreta stödet till politiken som mördar oss och tvingar oss att fly hit”. Generaliseringar? Visst. Men vem väljer du att frånta upplevelsen? Jag ser ungdomar som tycker att det är de äldre som inte låter dem få en plats, och de äldre som osynliggörs av de unga. Vem ska jag välja? Jag läser den feministiska ikonen, Susan Okin, som tycker att mångkulturalismen inte är bra för kvinnor. Otäckt.

Det här väcker minnen. Forna Jugoslavien. Kampen om diskrimineringsprivilegiet. Slovener ser sig förtryckta av serber, kroater, andra som klistrar fast dem i den balkanska myllan. Albaner förtyckta av serber. Kosovoserber av kosovoalbaner.

Serbiska akademin skriver ett Memorandum där de säger att serber har varit missgynnade i forna Jugoslavien. Applåder. Stora applåder. Missnöjet på andra sidan. Vi är alltså inte förtryckta? Alla tycker att deras grupp ger mer än de får tillbaka. Jag vet, jag vet: ”Sverige är inte forna Jugoslavien.” Ändå. Det blev inte lyckat i forna Jugoslavien. Kommer det bli bättre här?

Missförstå mig inte, min vän. Jag säger inte att diskriminering och diskriminerade inte finns. Men när jag försöker byta kropp med dig, ser jag ett land uppdelat i grupper, och på andra sidan ett Sverige fullt av rasister, kvinnoförtryckare, islamofober, antisemiter, homofober, folk som föraktar äldre, afrikaner, invandare, arbetsklassen, konstnärer, jag såg elaka, själviska människor som hade endast kränktheten gemensamt. Ingen vacker syn. Är vi verkligen sådana?

Jag slog bort tanken. Jag känner dig, litar på dig. Jag tvingar mig själv: ”Förstör inte känslan som artikeln lämnade. Världen var begriplig, det fanns goda och onda. Tänk inte. Handla.”

Rinkeby. Jag träffar en grupp ungdomar. De klagar på rasismen, på lektorer som skriver ”kan du hjälpa Mohamed, han kommer nog direkt från Mecka”, på polisen som kallar dem för ”apajävel”, på ambulansanställda. Jag brukade svara att jag ska göra allt som ligger i min makt att sådana lektorer inte ska undervisa, att sådana poliser inte ska få bli poliser. Att vi tillsammans kan förändra det. Men nu, i din kropp, min vän, hade jag inget svar. Om den lektorn endast är ett symtom på ett rasistiskt samhälle, om han bara säger det som alla andra tänker, då är det meningslöst att jaga honom. Han är endast en droppe i det stora rasistiska havet.

– Vi misshandlas, vi får aldrig jobb. Vad tror du att det ska bli av oss i livet?

Jag brukade säga att det finns inget socialt öde, ge konkreta råd. Men nu kändes det meningslöst, om dessa pojkar och flickor oundvikligen kommer att bli diskriminerade. Kung Oidipus. Vad än du gör, kommer ditt öde att hinna ikapp dig. Varför göra någonting?

Jag brukade uppmuntra genom att skapa förebilder, nu vill jag bara säga: även Jonas Hassen Khemiri känner sig diskriminerad dagligen! Känner sig mindre än sin skugga. Det som väntar er är värre!  

Plötsligt kom det, från sista bänken.

– Vår enda chans i livet är att vara inkvoterade, som du.

Jag försökte le.

– Det är klart att det är så. Du kan inte ens prata svenska.

Jag stannade upp. Han har rätt. Om vi lever i ett så pass rasistiskt land, som du beskriver, då är du och jag, min vän, bara ett alibi som tjänar för att gömma den existerande rasismen. Tidigare såg jag oss som två som har förtjänat sin position. Men nu, i din kropp, insåg jag att det är omöjligt. Du var plötsligt en medelmåttig författare som kompenserar genom att skriva om ”invandrarämnen”. Och jag var en nolla. Nichts. Folkpartiets invandraralibi. Om rasism är överallt, min vän, då måste också vi två vara del av den.

– Varför ska vi inte ta första bästa sten och kasta den på en svenne? Säg!

Där. Precis där, min vän, beslutade jag mig att lämna din kropp. Blev nästan rädd. Vet du varför? För jag hade inget bra svar att ge i din kropp.

Missförstå mig inte. REVA står mig upp i halsen. Jag kan knappast skriva vad jag tycker om det. Men jag var tvungen att byta kropp för att svara. För jag ville säga honom så mycket. Det som jag säger till dig.

Då, när jag lämnade dig, började jag misstänka att du, Sveland, och många andra väljer att tolka världen så att den bekräftar er världsbild. För sanningen är att när polisen var brutal mot dig, som du beskriver i artikeln, kan det ha haft många orsaker. Vi vet sällan varför folk beter sig som idioter. Han kanske bråkade med sin chef hela dagen, fick utskällning som du skulle betala för, han kanske var en allmänt jobbig typ som klipper till allt och alla. Eller så var han rasist.

Det finns miljontals möjliga svar. Vi vet inte vilket är det sanna. Men du //väljer// att tolka det som rasism. På samma sätt som Sveland //väljer// att tolka att Josefssons syfte är att ”få utlopp för sina aggressioner”. Kanske. Men //vi vet inte//. Vi //väljer// och ofta väljer vi det som bekräftar den sanning vi vill se. På samma sätt som Avpixlat, som skapar den sanning de vill se.

”Blanda en sanning med tre doser halvsanningar, lägg i några 'det känns som', krydda med väl vald statistik och voila: invandrare är problemet!” Så kan man komma fram till vad som helst. Att invandrare är problemet. Eller att Sverige är ett främlingsfientligt land. Eller att svenska män är förtryckande som talibaner.

När jag kom till detta land, min vän, skickade jag min CV till olika teatrar. Ingen svarade. Inte ett enda svar! Främlingsfientlighet, tolkade många omkring mig. Men en vän sade: ”Övertolka inte. Var försiktig. Vi misstänkliggör individen mer än vi misstänkliggör utlänningen. Gå till någon svensk institution så kommer det gå bra för dig.” Jag ansökte, kom in på Dramatiska Institutet (DI), sökte därifrån efter kort tid, hos samma teatrar, fast nu på DI:s officiella papper. Och? Alla svar med samma innehåll: ”Välkommen!” Så tolka försiktigt, min vän.

Invandrarna är inte Sveriges problem. Inte heller är Sverige ett rasistiskt land. Och inte heller är svenska män förtyckande som talibaner. Vilket inte betyder att det inte finns problem med integrationspolitiken. Att det inte finns etnisk diskriminering. Eller att kvinnor och män är jämställda.

Därför lämnade jag din kropp. Jag vill kämpa mot diskriminering, för de diskriminerade. I din kropp kunde jag inte göra det. Jag hade bara min offerroll. Jag kunde inte leva med bilden av människor omkring mig som rasister. Hade jag trott det skulle jag inte levt här. Jag ser statistiken, siffror, undersökningar. De är inte sådana som du beskriver dem.

Vi är ovana, tafatta. Vid globalisering, invandring, andra religioner. Det är nytt, okänt, förvirrande. Men du är också del av denna ovana, min vän. För hade du varit van skulle du insett att landet inte kommer bli mindre främlingsfientligt efter att du beskrivit folk i det som rasister.

Jag är smärtsamt medveten om att det finns människor som skriver ”hjälp Mohamed”, jag vet att polisen ropar ”apajävel”, jag ser det. Men att Sverige skulle vara ett främlingsfientligt samhälle? Finns det alltså ingen värdering, ingen mylla som föder det faktum att Sverige är ett av de mest generösa länderna i västvärlden? Att vi tar emot flest ensamkommande barn? Är dessa fakta sprungna ur ett värderingsvakuum? Skulle protester mot REVA hänt om vi levde i ett främlingsfientligt land? 

Det har gått bra för oss två, min vän. Jag kom hit som 24-årig flykting. Jag känner till väldigt få länder, inklusive Bosnien och Tunisien, där våra framgångar skulle vara möjliga. Du är en hyllad författare, jag en hyllad regissörteaterchef, statssekreterare. Om det här landet inte gav mig chansen, vad är då att ge en chans?

Varje år, min vän, brukar vi träffas på festen hos Ozan och Cissi. Varje år på Sveriges nationaldag. Knytkalas. Var och en lagar mat från våra länder och lägger det på Ozan och Cissis turkiska bord, mitt i den svenska kalla trädgården. Vacker bild, eller hur? Mustafa, Micke, Andres, Clara, Gellert, Qaisar, Madde, du, jag, många nya, gamla svenskar, barn, fruar, män. Var och en med sina erfarenheter, sin historia, sitt perspektiv, sina vanor, sina smaker, samlas vi för att dela våra erfarenheter, mat, traditioner, smaker.

Det långa turkiska bordet i den svenska trädgården påstår någonting. Att vi kan sträcka oss mot varandra. Att rasismen inte är överväldigande. Våra blandade äktenskap är exempel på att människorna i detta land älskas. För de är värda att älskas.

Ett mångkulturellt samhälle kräver att vi sträcker oss mot varandra, min vän. Att vi vill leva med varandra. Det är dess existentiella krav. Det mångkulturella samhället är för komplext, för mångfacetterat, har för många minoriteter, grupper, för att tåla ett ”vi är förtryckta – ni är förtryckare”, så typisk för industrialismen och dess två klasser. Vi är för olika, vi lever i för komplexa maktrelationer, för att världen skulle kunna delas upp i onda och goda.

När jag var liten, på den tiden Sarajevo fortfarande var en mångkulturell stad, samexisterade fyra världsreligioner relativt väl. Toleransen förhandlades dagligen. Varje eftermiddag dämpade de religiösa i sina katolska och ortodoxa kyrkor, i sina moskéer och synagogor, sången, klockor, böneutrop. För att inte störa varandra.

Från min balkong kunde jag se hur de sträckte sig mot varandra. Sedan kom Milosevic och nationalister, tävling i vem som är mest missgynnad, betonade av kollektiva rättigheter. De andra nappade. Det var allt som krävdes för att ett mångkulturellt land skulle spricka. Idag, i Sarajevo, försöker de överrösta varandra. Sorgligt.

Du och jag ser olika på det här landet. Men jag ber dig, gå inte dit. Så bygger man inte ett mångkulturellt land.

Du väljer att se: detta land är full av smygrasister. Jag väljer att se: ett vänligare, varmare land. Som gav både mig och mina landsmän, en ny chans, lät oss överleva. Vi fick leva lite på övertid. Vad mer kan jag begära? Förutom att man själv arbetar för att även andra ska få det?

Du säger: jag, vi, är ständigt diskriminerade. Jag säger: jag förstår din upplevelse. Men det är inte hela berättelsen om detta land. Inte heller den enda.

Du säger: Det enda ni erbjuder mig är böjd rygg. Jag säger: Ni, tog emot mig, oss, många, när andra undvek det. Min och mina vänners tacksamhet är det enda vi kan erbjuda. Tack, Jonas.

Du säger: invandrare får inte komma in. Det måste finnas plats för fler. Jag säger: jag håller med. Jag håller med. Men även om vi tycker det behöver vi inte förneka att detta land är ett av västvärldens mest öppna och villiga att ta emot invandrare. Gör oss inte till någonting vi inte är.

Du säger: orden skapar min värld, jag ser förnedring. Jag säger: tack för att du visade oss vad människovärde är. Det kommer vi att minnas. Men tänk på att beskrivningen av människovärde inte får bli en kollektiv anklagelse. Att beskriva generösa människor som rasister är att svika dem. Att lämna dem ensamma med förtvivlan.

Du säger: det är rätt att göra uppror mot det jag finner orättvist. Jag säger: världen är inte enkel. Inte uppdelad i onda och goda. Bind dig vid masten. Jag känner de riktigt förnedrade. De tycker att det är skamligt att vi hör sirenernas sång.

Du säger: jag har inte fått min beskärda del av detta samhälle. Jag säger: jag har inte gett tillbaka tillräckligt till detta samhälle.

Du säger, byt kropp med mig. Jag säger: jag försökte. Jag vill inte längre.

Om jag sårade dig med någonting, Jonas, förlåt mig. Det var inte meningen. Jag är inte din fiende. Inte den du behöver kämpa emot, besegra, få ner på knäna. Jag är din vän. Det är med dig jag ska leva resten av mitt liv i detta land.

Läs mer:

Bästa Beatrice Ask

Andra har läst

Mer från förstasidan

konvoj
Foto:Sergei Grits/AP Konvojen hälsas vid gränsen.

 Varning från Vita huset. Hotar med utvidgning av sanktionerna. 13  4 tweets  9 rekommendationer  0 rekommendationer

 Fogh Rasmussen, Nato: Ryska vapen förs in till separatisterna. 4  1 tweets  3 rekommendationer  0 rekommendationer

 Rullade in i Ukraina. Den ryska hjälpkonvojen mot Luhansk. 33  0 tweets  33 rekommendationer  0 rekommendationer

 Uppgift i baltisk tidning. Litauisk konsul mördad i Luhansk.

 Ny Sifomätning. Sverigedemokraterna ytterst nära att få en vågmästarroll. 22  9 tweets  13 rekommendationer  0 rekommendationer

 V kan stödja S-MP-budget. ”Det skulle vara oklokt att utesluta det.” 44  5 tweets  39 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:

”Vissa arter gynnas av av de förändringar av livsmiljön som associeras med urbanisering.”  Läs mer. 8  3 tweets  5 rekommendationer  0 rekommendationer

korsspindel
Foto:Wikimedia
Annons:

 Ordförande i socialnämnd: Lägger vi inte pengar finns ingen marknad. 145  16 tweets  129 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

 Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!
Annons:

DN PÅ AGENDAN

Annons:
Annons:
Annons: