Kulturdebatt

Jonas Thente: Medan vi diskuterade Tintin och ”Lilla hjärtat” växte Sverigedemokraterna

Medan vi på kultursidorna och i seminarierummen diskuterade Tintin, ”Lilla hjärtat” och fördomsfulla godispapper, växte Sverigedemokraterna till 13 procent.

Medan vi över en ekokaffe försökte hitta tecken på strukturell rasism hos varandra, växte en folkrörelse fram.

Under tiden vi var upptagna med att dela in Sverige i grupper och konfrontera dem mot varandra, mumlade somliga om integration och ville ha svar på hur vi skall bära oss åt för att leva tillsammans. En del SD-aktörer höll med identitetspolitisk expertis om att konflikterna mellan olika identiteter är för stora för att vi någonsin skall kunna samverka. Bättre att ta hem politiska eller akademiska poäng på att blåsa upp skillnader snarare än att betona likheter.

Bengt Ohlsson skrev i DN i går (16/9) att han inte känner några sverigedemokrater. Det gör jag. Det är folk med ena benet kvar i bondesamhället – i ett par fall det iranska – som är misstänksamma när något förändras. Och som blir förbannade när någon jävla student eller poesiläsare försöker sätta sig på dem.

När de inte får svar på sina frågor eller ens tillåts ventilera dem utan att åthutas, då blir de övertygade om att man försöker dölja något för dem. Då letar de efter företrädare som kan föra deras talan.

Det finns inte särskilt många renläriga rasister på våra gator, om man räknar bort skånska småorter. Däremot finns det många som kallas rasister så ofta och hätskt att de snart börjar tro på det och agerar därefter.

I de två föregående valen förlorade de rödgröna partierna mängder av väljare till de Nya moderaterna. Analytiker menade att dessa väljare var misstänksamma mot den gröna delen av paketet, som ansågs industrifientligt, bakåtsträvande och hemmahörande i storstädernas tjänstemannamiljöer.

Nu har de gått vidare högerut, påskyndade av oron för sina personliga framtider och av den påbjudna tystnaden.

Vi försökte häckla ihjäl dem, prata över huvudet på dem, skuldbelägga dem, jämföra dem med slavägare och rabbla akademiska lånord. Det fungerade bevisligen inte. Kanske borde man börja prata med dem som i tystnad och hemlighet smög ner sin röst för SD i urnan. Med dem, i stället för om dem.