Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kulturdebatt

Judith Kiros: Högern tar inte ansvar för rasismen

Högerns intresse för antirasism består framför allt i att angripa ­antirasister. Varför är det så? Judith Kiros efterlyser ett fördjupat samtal och gemensamma strategier.

Det finns ett citat ur en av Christina Ouzounidis pjäser, ”Vit, rik, fri”, som jag har burit med mig ett tag: ”Kasta ur dig vilka dumheter som helst om du vill hindra någon att tänka på något annat, något viktigare.” Det är ett citat jag återkommer till ofta, nu senast när jag läste Susanna Birgerssons ledare ”Offerkoftan: En antirasism som befäster ojämlikhet” (DN 24/8).

Jag har inget intresse av att försvara mig själv eller texten jag skrev; texten får tala till vissa, vara stum inför andra, som alla texter gör eller är. Vad jag däremot vill är att närma mig Birgerssons läsning av min text (publicerad i DN 17/8) – och därigenom säga några ord om hur den antirasistiska debatten förs av liberala debattörer i dag. För vilka är ”dumheterna” vi tvingas ta ställning till, i en text som Birgerssons? Och vad är det då för samtal, för ”viktigare” saker, som blockeras eller ignoreras? För att klargöra: jag vill inte gå in i en debatt (och framför allt inte i Debatten), utan öppna upp för ett samtal om hur en mer konstruktiv dialog kring antirasism kan föras.

I en artikel om en text som behandlar ilska och ansvar fokuserade Birgersson enbart på ilskan. Och då inte på ilskan som en reaktion, som en smärtpunkt, som en rytm – utan på dess uttryck, på detta att man kan förakta människor man älskar, för att de (ofta utan att mena eller märka det) utsätter en för rasism. När fokus då hamnar på ilskan, och skammen inför ilskan, och styrkan i ilskan – vad tappar vi då bort i diskussionen?

Ansvaret. Alltid: ansvaret.

Tänk på reaktionerna på Athena Farrokhzads sommarprat. I nittio minuter lyssnade vi på berättelser om strukturell rasism, om kapitalismens våld, om bombningarna i Gaza, om migration och de döda kropparna vid Europas gränser – och den efterföljande diskussionen, från borgerligt håll, handlade om Ebba Gröns ”Beväpna Er”. Vad är det i en beskrivning av våld i en gammal punklåt som är mer relevant att diskutera än det reella våld Farrokhzad berättade om? Vad är det i den debatten som är mer akut än ett samtal om papperslösas situation i Sverige?

Vrede är väldigt obehagligt, har jag förstått, även om det är någonting vi alla bär på. Men det är inte vrede som ligger till grund för en europeisk migrationspolitik som tar ifrån oss i snitt ettusen människoliv per år. Det är inte vrede som ligger bakom REVA, eller situationen för migranter i Sverige, eller bostadssegregationen. Det var inte vrede som motiverade kolonialismen, eller den svenska tvångssteriliseringen av samer och romer. Det var detta enkla: att vissa tjänar, främst ekonomiskt, på att systemet ser ut som det gör. Oavsett intention (i det kan man bara spekulera) tjänar vissa på att ett djupare antirasistiskt samtal, en dialog, blockeras av ”dumheter”, eftersom systemet då undgår granskning.

Birgersson följer nämligen ett bestämt (strikt) mönster i sin kritik av maktkritisk antirasism eller svart feminism. Ofta beklagar skribenten vad den anser vara meningsmotståndares självpåtagna offerroll eller, som det alltför länge har kallats, ”offerkoftan”. Sedan menar man att en antirasistisk diskussion som benämner vithet som en maktstruktur i Sverige splittrar befolkningen i ”vi och dem”, och då är lika illa som (eller ännu farligare än) rasism. Att benämna problemet anses alltså vara detsamma som att skapa eller vara problemet.

Vi uppmuntras att fokusera på den här antirasisten, den här aktivisten, den här personens beteende – inte på rasismen.

Mina invändningar mot den här typen av kritik är för det första att den är repetitiv – som om den utgår från en mall den inte får eller kan avvika ifrån. Den bidrar inte med något nytt, är inte konstruktiv. Den är aldrig lika intresserad av rasismen som den är av ”fel” sorts antirasism. Den har ingen djupare förståelse för den omfattande kunskapsproduktion den avfärdar, vilket gör att kritiken av den kunskapsproduktionen blir ytlig. (Exempelvis tar den postkoloniala forskaren Sara Ahmed själv upp hur begreppet ”vithet” i sig kan bidra till att skapa ”vithet” som en kategori och därmed bidra till ett ”vi och dem” – en insikt hon, och fältet, och aktivismen, redan arbetar med.)

Enkelt uttryckt: vi sitter och bråkar om Ebba Grön i stället för hatbrott.

Rasismen är ett strukturellt problem som tar sig uttryck bland annat i hur makt och resurser fördelas i det här samhället. För att nå resultat måste man därför arbeta antirasistiskt på både en strukturell (kollektiv) och mellanmänsklig (individuell) nivå. För mig är initiativ som Fight Racism Now och Afrosvenskarnas Riksförbunds kravlistor till den framtida och nuvarande regeringen exempel på hur en djupare förståelse av rasism kan användas konstruktivt. För mig är den borgerliga rädslan för kollektivet som utgångspunkt för organisering eller politik det som står i vägen för en djupare debatt om hur anti­rasism kan utövas i Sverige.

Här finns alltså en ideologisk skillnad mellan mig och mitt antirasistiska engagemang, och de borgerliga debattörernas. Min antirasism kommer ur idétraditioner präglade av antikolonialism, antikapitalism, och socialism. Jag förväntar mig därför inte medhåll från liberalt eller borgerligt håll – men vad jag saknar är sökandet efter beröringspunkter, intresset för samtal, ett sökande efter strategier. (Och gärna mer än enbart manifestationer mot rasism, eller antirasism som den enskilda individens klassresa.) Jag saknar något större.

Och om dessa beröringspunkter inte existerar: varför inte ha en öppen diskussion om hur antirasism kan bedrivas av högern? För artiklar om vad högern tycker om vänsterns antirasism kan jag (och många, många andra) skriva i sömnen.

Sist är jag osäker på vad Birgerssons citat om radikalfeminism ska säga oss, men för att låna liknelsen: vi förväntar oss att debatten om feminism i media håller en viss nivå. Generellt utgår man från att sexistiska strukturer existerar, och de samverkar med och reproduceras av sexistiska handlingar. Vi är också (oftast) överens om att en person inte behöver vara en ”sexist” för att agera sexistiskt. Tyvärr är vi är långt ifrån den nivån vad gäller den svenska diskussionen om antirasism.

Även: jag har arbetat feministiskt länge nog för att veta att det aldrig finns en förklaringsmodell till hur världen ser ut och varför – det finns hundratals. Det är viktigt att vi respekterar dem. Och det är viktigt att vi fäster blicken vid ”det viktigare”.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.