Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Kajsa Ekis Ekman: Det vi saknar är framtiden

I slutet av sjuttiotalet inleddes en kontrarevolution när kapitalisterna gick till motattack mot framtidstron, skriver Kajsa Ekis Ekman.

Vi är livrädda för den framtid som verkligen väntar oss, med klimatkris, osäkra arbeten och ekonomisk recession, och saknar den morgondag vi såg fram emot i går. Kajsa Ekis Ekman skriver om vår tids paradoxala längtan.

Man bör gilla framtiden och förakta det förflutna. Så lyder den allmänna uppfattningen. Få saker är värre än att kallas bakåtsträvare. Alla företag, produkter och partier bör med jämna mellanrum byta logga och lägga till ordet "ny" för att visa att de siktar framåt. En för­olämpning värre än alla könsord är ett förflutet decennium. "Du är så xx-tal..."

Ligger det inte något ansträngt över det hela? Nästan maniskt? Som maskerar en hemlighet: att vi i själva verket är nostalgiker. Och då syftar jag inte bara på "Svensktoppen", där Magnus Uggla just nu drömmer sig tillbaka till åttiotalets festande. Faktum är att alla stora politiska riktningar idealiserar dåtiden. Högern strävar tillbaka till tiden före jämlikhetens inträde, Sverigedemokraterna vill tillbaka till tiden före invandringen och feminismen, miljövänner till tiden före industrialiseringen, vänstern till tiden före privatiseringar och EU-inträde och Socialdemokraterna till någonstans där emellan. Och något mer bakåtsträvande än dagens Breivikterrorister är svårt att hitta.

Man kan förledas att tro att det rör sig om klassisk nostalgi: en längtan efter det förflutna. Att vi känner oss främmande i nuet och drömmer om ett förlorat paradis – låt vara att vi har olika versioner av paradiset. Men nej – det är precis tvärtom. Det är framtiden vi saknar. Ingen har beskrivit det bättre än ekonomhistorikern Jenny Andersson i sin bok "När framtiden redan hänt" (Ordfront 2009). Säger inte titeln allt? Andersson beskriver en "obestämbar känsla av förlust" över att ha "förlorat en särskild utvecklingsväg" – en särskild framtid. Hon talar om en särskild svensk sorg som gestaltar sig i Roy Anderssons filmer, Kristina Lugns poesi och Karin Mamma Anderssons bilder av ett övergivet folkhem. Folkhemmet var, menar Andersson, ett samhälle som alltid var på väg framåt. Men så kom reformarbetet av sig och vi sålde ut våra barns skolor till riskkapitalister för småpengar. Det nostalgiska tillståndet är dock inte begränsat till Sverige eller ens västvärlden: i Östeuropa grasserar så kallad ostalgi och nationalism – som ju alltid baserar sig på drömmen om ett fornstort förflutet.

Vår tids nostalgi är följaktligen en mycket paradoxal känsla: vi saknar morgondagen. Vi är livrädda för den framtid som verkligen väntar oss: klimatkris, osäkra arbeten och ekonomisk recession, men vi saknar den framtid vi såg fram emot i går.

Ingen saknar artonhundratalet. Hela den samtida nostalgin blickar tillbaka på nittonhundratalet. I sanning framtidens epok. Som inleddes med futuristerna och avslutades med punkarnas "No future". Som kulturella uttryck var de spegelvända. Båda målade ord i ansiktet, spottade på sin publik och avskydde traditioner. Båda sträckte sig från vänsterradikalism till fa­scism. Futuristerna dyrkade framtiden, punkarna förkastade den.

Intressant nog sammanfaller futurismen (1909) och punken (1977) nästan exakt med jämlikhetens uppgång och nedgång. I alla de västerländska industrisamhällena minskade de ekonomiska klyftorna mellan år 1900 och 1980. Futuristerna hade rätt: nittonhundratalet skulle onekligen bli ett imponerande århundrade. Rösträtt för kvinnor och män, välfärdssamhällen, läskunnighet, jämlikhet, kulturella revolutioner, sexuell frigörelse... Varje ny generation kunde vara säker på att ha det bättre ställt än sina föräldrar. Även nittonhundratalets krig och diktaturer präglades av en framtidsretorik.

I slutet på sjuttiotalet var det ute med framtidstro. Det fanns något irriterande och naivt över framtidstron, kanske hade den också kommit att associeras med makten. Miljonprogram och ambitiösa projekt. När punkarna sa "No future" var det en revolt mot maktens språk, både stat och kapital. Men mer än något annat var det en symbolisk avslutning på framtidstrons era.

För i slutet av sjuttiotalet hade kontrarevolutionen inletts. Det var inte så att reformarbetet bara "kom av sig", eller att politiken plötsligt "förlorade visionerna". Tvärtom inledde kapitalisterna i hela västvärlden en motattack efter 1973 års ekonomiska kris. Denna kontrarevolution var inte resultatet av någon ideologi eller något illvilligt konspirerande. Det var helt enkelt så att profitnivåerna sjönk drastiskt och för att få upp dem igen tog kapitalisterna till ett helt batteri av strategier. En var att sänka löner, en annan var att göra profit på den offentliga sektorn, en tredje var att ge sig in i finanssektorn. Här fick de hjälp av politiker från höger till socialdemokrater. Sedan dess har makt systematiskt förflyttats från stat till kapital och till överstatliga institutioner som EU. Effekterna av denna kontrarevolution började bli tydliga på åttiotalet och har fortsatt ända sedan dess. Klyftorna ökade åter och är tillbaka på 1920-talets nivå i flera västerländska samhällen. Min generation är den första på hundra år som har det ekonomiskt sämre än sina föräldrar.

Det finns alltså en högst reell anledning till att framtidsnostalgin grasserar: vi är inne i en kontra­revolution som de facto vrider tiden tillbaka. Från nittonhundratalets början har återkommit följande: pigor, bemanningsföretag, finanskrascher, människohandel, soppköer, privata apotek, privata tandläkare, rasbiologiska idéer och privatlärare åt överklassens barn – nu omdöpt till rutavdragen läxhjälp.

Man har naturligtvis all rätt i världen att tycka att detta är fantastiskt. Men faktum är att vår tid saknar ett framtidsprojekt, en kollektiv framtidsdröm. Även om individer kan glädja sig åt att ha fått sänkt skatt, kan det knappast kallas en gemensam vision. Till detta kommer klimatkrisen, som de flesta snabbt bestämde sig för att bemöta med förnekelse eller fatalism. "Antingen är det en myt, eller så kan vi inget göra åt saken." Att vara optimistisk över framtiden är dock svårt även för förnekarna. Klimatkrisen är det tydligaste beviset på att vi har förlorat makten över framtiden.

Det finns dock något skamfyllt över nostalgi: man ser framför sig gamlingen som drömmer om hur bra det var förr. Och att bygga ett politiskt projekt på nostalgi är sällan konstruktivt. Kapitalismen är en annan i dag än på sextiotalet, människorna är annorlunda: att resa i tiden är en omöjlighet. Borde vi därför kasta nostalgin på sophögen? Nej, snarare borde vi bli nostalgiker på riktigt. För visste ni att nostalgi inte alls betyder längtan efter det förflutna? Utan hemlängtan. Från nostos – återvändande, och algos – smärta. En smärta över ett förlorat hem, och längtan att återvända dit.

Den första nostalgikern sägs ha varit Homeros Odysseus. Och mycket riktigt hittar vi Odysseus först på stranden där han sitter och sörjer över att befinna sig så långt hem­ifrån. Men vad gör han sedan? Han återvänder till Ithaka och dräper gratisätarna som bott i hans hus och friat till hans fru. Nostalgi blir här en konstruktiv kraft. En känsla som vi kan använda till betydligt mer än att agera gråterskor på välfärdsstatens begravning.

Skribenten

Namn: Kajsa Ekis Ekman.

Födelseår: 1980.

Född och uppvuxen: Södermalm, Svedmyra, Tensta, med turer till Sri Lanka, Vietnam med flera platser. Bor nu i Högdalen.

Drömyrke som barn: Författare!

Favoritbarnprogram: Det där med en gubbe som satt bland kuddar som såg ut som engelsk konfekt och hade en maskin som bestämde när han var hungrig och när han behövde gå på toa.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.