Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Kajsa Ekis Ekman: Varför skulle någon som lyfter vikter bli dummare än andra?

Vi översköljs av zumba, crossfit, chiafrön, cavi-lipo, medicinsk yoga, 5:2 och spasallader. Hälsotrenden har blivit ett tvång: nu måste man vara hälsosam eller förpassas till hyllan för icke önskvärda samhällselement. I stället för att se omvärlden har vi blivit fixerade vid oss själva och våra kroppar, och som resultat är det en större katastrof om vi går upp ett halvt kilo än om ett krig bryter ut någonstans.

Vid det här laget nickar många förmodligen igenkännande: André Spicers och Carl Cederströms tes i ”Wellnessyndromet” (Tankekraft förlag) känns intuitivt sann. Ingen kan ha undgått att hälsa är en trend. Nu åker författarna runt och prånglar ut sin tes, som går ut på att vi har blivit vältränade men tomma i huvudet. Det talas till och med om fascistiska ideal. Boken har också publicerats på engelska och fått en lysande recension i The Guardian.

Det är bara ett problem: Tesen stämmer inte. I verkligheten är vi inte alls mer hälsosamma nu. Ser man på statistik är det snarare tvärtom. Nära hälften av svenskarna är överviktiga. Vi äter mest godis av alla i hela världen, lördagsgodis har utsträckts till fredagsmys och allt fler har stillasittande yrken och sitter dessutom stilla på fritiden. På grund av billig skräpmat är övervikten i dag inte begränsad till den rika delen av världen, utan drabbar i allt högre grad fattiga länder.

Den hatade hälsotrenden är alltså snarast en droppe i havet. En mycket synlig droppe kanske, men fortfarande inte något som har gjort något mätbart avtryck på befolkningen. Spicer och Cederström ser inte att hälsotrenden är en motreaktion på det generella – vårt alltmer ohälsosamma liv – utan tror att den är vår tids diktatur.

Den här typen av felslut är vanliga när man bygger sin samhällskritik på att lukta sig till trender. Dessutom lider boken av en mycket irriterande dualism. Antingen, menar författarna, bryr man sig om sin hälsa – eller så bryr man sig om samhället. ”Förr läste människor böcker” snyftar de och exemplifierar med franska filosofer på fyrtiotalet som rökte, tog droger, struntade i sin hälsa och i stället tänkte på existensen.

Tydligen kan man inte vara både kropp och själ, man måste välja. Själv ser jag inte motsättningen. Varför skulle en person som lyfter vikter automatiskt bli ointelligent? Enkel logik säger mig att det borde vara tvärtom – att röra på sig stimulerar tänkandet. Jag tycker det går utmärkt att både läsa mängder av böcker, röka cigaretter och träna ofta. Boven i dramat är enligt mig onödigt surfande på nätet, Facebook och överdrivet spelande.

Som ideal kan träningstrenden naturligtvis studeras. I så fall tycker jag att det är en bättre trend än åttiotalets anorektiska ideal, nu ska det åtminstone ätas ordentligt och regelbundet. När det blir påbud, däremot, är det något annat – de kommuner och arbetsgivare som kräver att deras anställda ska gå på Friskis och sluta snusa och röka begår ett tydligt intrång i den personliga integriteten.

Och här någonstans närmar vi oss det som hänt i samtiden: medelvägen har liksom försvunnit. Människan är fast i en rävsax mellan djävulen och ängeln. Å ena sidan har vi en jätteindustri som prånglar ut matliknande gift, å andra sidan en hälsoindustri som ger oss dåligt samvete och vill sälja på oss sina produkter.

På det här sättet är ”Wellnessyndromet” en terapeutisk bok: den kan lindra våra skuldkänslor. Men den lyckas inte ta sig ur dualismen mellan kropp och själ, ont och gott. Min förebild i detta avseende är katalanerna, som klättrar i berg varje helg, röker en joint uppe på berget, klättrar ner, går hem och lagar ljuvliga medelhavsrätter, dricker en massa vin, äter choklad och demonstrerar mot regeringen nästa dag.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.