Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

”Källkritiken brister i Knausgårds berättelse om Hitler”

Foto: Daniel Nilsson / TT

KULTURDEBATT. Analysen av Adolf Hitler i Karl Ove Knausgård romanserie "Min kamp" är lysande skönlitteratur men mycket dålig historieskrivning, som framför allt brister i källkritiken. Det är förvånande att inte fler insett detta, skriver Hitlerforskaren Mikael Nilsson.

I sitt svar till Maja Hagermans debattartikel kritiserar sociologen Kjell Magnusson Hagerman för att gå för hårt åt Karl Ove Knausgård och hans essä om Adolf Hitler i sista delen av romanserien "Min kamp". Framför allt vänder han sig mot att Hagerman kritiserar talet om Hitler som "en vanlig person" samt för att hon tolkar anakronistiskt.

Men Maja Hagerman har helt rätt. Adolf Hitler var absolut inte "en vanlig person" när han skrev första delen av "Mein Kampf". Det gränsar till historierevisionism att påstå detta. Man undrar nästan vad Knausgård har för vänner, om Hitler framstår som normal i hans ögon. Stycket som citatet hämtats ur är inte heller en bagatell, utan en central del av Knausgårds "analys" av Hitler, vilken Magnusson tycker är så fantastisk att den borde göras till obligatorisk läsning på universitetens kurser i modern historia (varför inte i sociologi, undrar man). Knausgård blandar här ihop Hitlers ungdomsår, då han möjligen var en "vanlig person", med tiden i NSDAP efter kriget.

Knausgårds påstående att Hitler inte hade "beordrat mord på någon" borde ha kringgärdats med ett rejält "vad vi vet". Hitler var sedan sommaren 1921, då han som enväldig ledare övertagit det nationalsocialistiska partitet NSDAP, en fanatisk våldshetsare som under flera år sett till att politiska motståndare misshandlats, vissa av dem tills de avled, av hans SA. Totalt begick den tyska nationalistiska högern (där NSDAP ingick) 354 politiska mord 1919–1922. Hitlers inblandning i NSDAP:s del av dessa är höljd i dunkel. Källäget är helt enkelt för dåligt. Hitler bidrog till detta förhållande genom utrensningen av gamla vänner, fiender och dokumentation kring hans person efter makttillträdet 1933. Magnusson borde veta detta men förebrår ändå Hagerman för att hon kritiserat denna formulering.

 

Flera av Knausgårds påståenden är grovt felaktiga.

 

Flera av Knausgårds påståenden är grovt felaktiga. Hitler ledde kuppförsöket 1923 med draget vapen. Om Hitler bör hållas ansvarig för de tre polismännens död i den eldstrid som utbröt är en öppen fråga, men någon "vanlig person" var han inte. Han var en förbrytare med ett kriminellt förflutet.

Följande händelse glöms ofta bort: den 14 september 1921 stormade SA-män under Hitlers ledning ett möte som det rivaliserande partiet Bayernbund höll i München. Partiets ledare Otto Ballerstedt, samt en annan person, misshandlades svårt. I januari 1922 dömdes Hitler till tre månaders fängelse för detta (men satt bara fyra veckor). Han var fortfarande villkorligt frigiven då han arresterades efter kuppförsöket nästan två år senare. Lite senare föreslog Hitler ett väpnat angrepp på "de röda" den 1 maj 1923, en massaker som undveks endast tack vare att myndigheterna den gången stoppade nazisterna och konfiskerade deras vapen. Dryga halvåret efter det så hade alltså 19 personer dött i det misslyckade kuppförsöket.

Att som Knausgård säga att "ingenting" i "Mein Kampf" skulle ha haft någon laddning om Hitler inte kommit till makten nio år senare är märkligt. Detta av två anledningar: 1) en våldsamt rasistisk och antisemitisk text skulle rimligtvis ha haft "laddning" och "betydelse" även om författaren inte orkestrerat Förintelsen, och 2) "Mein Kampf" var en reell del i den långa och komplicerade process som ledde till maktövertagandet och Förintelsen.

Kjell Magnussons tanke att "ingenting i den utveckling som leder till maktövertagandet 1933 är givet 1923" är att bortse från historiens kausalitet. Varje verkan har en orsak, och allt som hände 1923 påverkade skeendet längre fram. Det gjorde bland annat Hitler mer beslutsam och ledde till ändringen av strategin, det vill säga användandet parlamentariska metoder för att tillgripa makten, avskaffa demokratin och genomföra den nationalsocialistiska revolutionen.

Kjell Magnusson skriver även att kuppen ”försvagade Hitlers ställning”. Tvärtom kom Hitler i stället att växa som ledare för det tillfälligt förbjudna NSDAP eftersom den völkisch-nationalistiska rörelsen kollapsade utan honom som ledargestalt. Det var heller inte en försvagad och bruten man som skrev "Mein Kampf" – i stället var det en man som funnit mer styrka i sin politiska övertygelse än någonsin tidigare. Hitler kom under tiden i fängelse att se sig själv som en sorts Messiasgestalt som skulle frälsa Tyskland. Han ansåg sig ha den gudomliga Försynens stöd, och han ansåg att han tjänade Gud då han stred mot judarna. Denna självuppfattning och offentliga framställning var helt otänkbar före kuppen och den efterföljande rättegången, vilken Hitler förvandlade till en propagandasuccé. Under sin korta och bekväma sejour i fängelset fick Hitler ta emot så många besökare att han till slut offentligt tvingades tillkännage sitt tillbakadragande från politiken för att ha tid att skriva färdigt sin bok.

Det är inte anakronistiskt att peka på hur farlig Adolf Hitler var. Både den ställföreträdande polischefen i München Friedrich Tenner och statsåklagaren i Bayern Ludwig Stenglein gjorde sitt bästa för att förhindra Hitlers villkorliga frigivning, just med hänvisning till att denne var en fara för samhället. Tyvärr valde Bayerns högsta domstol att inte lyssna. Hitler släpptes den 20 december 1925 – tre år och 333 dagar för tidigt.

Knausgårds essä bygger på ett mycket begränsat antal källor, och den mest centrala av dessa – August Kubizeks "Adolf Hitler. Mein Jugendfreund" – är av mycket tvivelaktigt värde. I de fall då man kan kontrollera denna mot oberoende källmaterial så har många felaktigheter, självmotsägelser och rena lögner upptäckts. Vi vet att "Mein Kampf", vilken är notoriskt opålitlig, användes för att skriva delar av boken (som från början var ett beställningsuppdrag för NSDAP).

Karl Ove Knausgård refererar i sin essä även till Albert Speer, utan att berätta för läsaren att denne ägnade sig åt ett konstant ljugande om sin och andras roll i Tredje Riket. Han berättar inte heller att Gitta Sereny, som han också läst, köpte dessa lögner och byggde på den myt som Speer spred. Knausgård kritiserar även Ian Kershaw starkt, och med rätta, för dennes moraliserande över Hitler. Det stämmer att detta är en återkommande tendens i Kershaws stora Hitlerbiografi, men när det kommer till beskrivningen av Hitlers tid i det militära, i princip det enda som beskrivs positivt av Kershaw, så refereras detta helt okritiskt. Knausgård använder (via Kershaw) Hitlers egna siffror rörande antalet "stupade" i Hitlers regemente vid Ypres, och påstår att efter fyra dagar fanns endast 611 man av 3600 kvar, vilket "betyder att fem av sex stupade". Risken att bli dödad var större än chansen att överleva, skriver Knausgård liksom för att understryka Hitlers mod under kriget. Hitler belönas med järnkorset av första och andra klassen, skriver Knausgård, och hänvisar åter okritiskt till Kershaw. Men som Thomas Weber har visat i boken "Hitler’s first war" så är detta felaktigt. Dels är siffrorna överdrivna, dels rör de inte antalet "stupade" utan antalet "förluster", det vill säga både dödade och skadade (den senare kategorin var betydligt större än den förra). Hitler tjänstgjorde i huvudsak långt från frontlinjerna och fick heller inte järnkorsen främst på grund av heroism, utan för sina nära band till regementsledningen, visar Weber. Allt detta framgår inte av Knausgårds essä, ty han har inte läst Weber.

 

Karl Ove Knausgårds text är inte dåligt skriven, som skönlitteratur är det lysande och medryckande, men det är mycket dålig historia.

 

Knausgård skriver också följande häpnadsväckande rader: "Hitler var inte heller en fanatisk-militaristisk teaterdirektör som tvingade på folket sin vilja; de strängar han spelade på var reella, de känslor som väcktes fanns hos alla." Nazismens tolv år långa brutala styre där Gestapo, SA och SS såg till att fängsla, tortera och mörda dem som vågade protestera är som bortblåsta. Visst sympatiserade stora delar av befolkningen med Hitler, men inte ens i sitt bästa val i juli 1932 fick NSDAP över 40 procent av rösterna. Det är också väldigt svårt att uppskatta det stöd regimen hade just på grund av de tvångsmekanismer som fanns inbyggda i systemet. Men att påstå att Hitler inte var en fanatisk militarist är historierevisionism.

Karl Ove Knausgårds text är inte dåligt skriven, som skönlitteratur är det lysande och medryckande, men det är mycket dålig historia. Knausgård ägnar sig åt psykoanalytiska spekulationer om Hitlers känslor och motiv (dessutom på bristfälligt källmaterial). Det har ingen historievetenskaplig trovärdighet. Här saknas ingående kunskap om källmaterial, studieobjekt och metod. Det är förvånande att inte fler insett detta.

Kjell Magnusson avslutar för övrigt också sin text med det ett märkligt påstående. Han skriver att "nazisterna tog makten i en kupp", vilket är en slutsats som inte finner något stöd i forskningen. Hitler kom visserligen inte till makten på strikt demokratisk väg heller, ty Weimartysklands demokratiska system hade i realiteten upphört att fungera före 1933. Dessutom hade de nationalkonservativa partierna, och president Hindenburg, önskat avskaffa demokratin även formellt sedan länge. Hitler utsågs efter mycket förhandlande, som en sista utväg ur ett parlamentariskt dödläge, av ett kotteri ur den nationalkonservativa eliten med Franz von Papen i spetsen. Någon kupp var det inte.

Läs mer. Tidigare artiklar i debatten
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.