Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Kampen om Knausgård

Bilden av Karl Ove Knausgård är lika mångfasetterad som omdiskuterad.
Bilden av Karl Ove Knausgård är lika mångfasetterad som omdiskuterad. Foto: Anders Hansson

Karl Ove Knausgård sätter känslor i brand. Men för hans trogna läsare fanns inget nytt under solen i den stora DN-artikeln nyligen. Claus Elholm Andersen förklarar varför ”Min kamp” är litterär fiktion och inte självbiografisk sanning.

Det var det tunga retoriska artilleriet som kallades in när Karl Ove Knausgård härförleden gick till attack mot Sverige och det svenska debattklimatet i DN (20/5).

I inlägget kallar Knausgård konsekvent svenskarna för cykloper, med hänvisning till de enögda, ociviliserade jättarna i grekisk mytologi, och han skriver att även om svenskarna lever i materiellt välstånd är många av de svenska cykloperna ”arga och fyllda av hat”. Detta hat beror på att svenskarna inte vill acceptera världen som den är. Därför avskyr de allt som är ambivalent och inte passar in i deras svartvita världsbild, och försöker undertrycka eller ändra på det.

Efter denna svada vänder sig Knausgård mot litteraturen, som han säger av nödvändighet är ambivalent, vilket är anledningen till att svenskarna inte tycker om den. Och därmed når han fram till sitt huvudärende: att han som författare har blivit missförstådd av svenskarna, som har kallat honom både kvinnohatare och pedofil, och liknat honom vid Anders Behring Breivik. Och Knausgårds enda förbrytelse enligt honom själv är: att han skrivit en roman.

För den trogne Knausgårdläsaren är det inget nytt under solen i DN-inlägget. Allt han säger är i mångt och mycket upprepningar av tankar som redan förekommer här och var i ”Min kamp” och i tydligare form i essäsamlingen ”Själens Amerika”. Tonen är kanske aningen hårdare, men det talar inte speciellt till Knausgårds fördel. Han är måhända en stor författare, men varken en stor debattör eller originell tänkare, och framstår i inlägget, om man skall vara ärlig, som en smula bufflig och ärelysten, vilket inte alls klär honom.

Den omedelbara anledningen till det rasande angreppet på svenskarna är en debatt som startades av den svenska litteraturvetaren och feministen Ebba Witt-Brattström, som frågade sig varför Knausgård och den svenske författaren Stig Larsson bägge har uttryckt att de känner sig förföljda i ett ”nymoralistiskt klimat som enligt Knausgård förbjuder ’förnedring, sexualisering och objektifiering av kvinnor’”.

För om de två prominenta författarna verkligen var offer för en könspolitisk konspiration, borde några av deras senaste uttalanden, som just är uttryck för en objektifiering och sexualisering av kvinnor, ha lett till en mediestorm och offentlig utskämning, vilket enligt Witt-Brattström inte alls har inträffat. Den Stig Larsson som nämns här är inte identisk med författaren till Millenniumtrilogin, vars förnamn stavas Stieg, utan är en av Sveriges mest respekterade författare och samtidigt Knausgårds kanske viktigaste nutida nordiska inspirationskälla när det gäller ”Min kamp”.

Att ingen i Sverige har reagerat på de mycket offentliga och sexistiska uttalandena av både Knausgård och Stig Larsson, är enligt Witt-Brattström ett uttryck för att det som hon kallar Kulturmannen i den svenska debatten lever i högönsklig välmåga och att den könspolitiska korrektheten inte alls är så utpräglad som vi ofta får intryck av när vårt svenska broderland kommer på tal.

Och efter denna slutsats går Witt-Brattström steget vidare och visar med en kort litterär analys hur bägge författarna i sina verk skriver fram det hon kallar en ”litterär pedofili”, som introducerades av Stig Larsson i debutboken ”Autisterna” och som hon menar kulminerar hos Knausgård.

Det är alltså denna anklagelse om litterär pedofili som Knausgård reagerar kraftigt mot i sitt inlägg, där han menar att den svenska litteraturprofessorn inte förmår skilja mellan honom som författare och de romankaraktärer han skriver fram i sina böcker.

Låt det vara en öppen fråga vem som har rätt i denna debatt. Men som debattören Elin Cullhed har noterat, är det tämligen ironiskt att Knausgård själv kräver full frihet från etiska och medmänskliga hänsyn som romanförfattare, men uppenbarligen inte anser att litteraturkritiken bör ha samma frihet (DN 22/5).

Faktum är att debatten i Sverige visar hur den norske författaren, sju år efter utgivningen av ”Min kamps” första band, fortfarande kan sätta känslorna i brand.

Sverige är inte heller det enda land där man har diskuterat Knausgård under de senaste månaderna. Också i USA, där fjärde delen av ”Min kamp” nyss har utkommit och fått storartade recensioner, har man under våren diskuterat Knausgård.

Det beror på att Knausgård tidigare i år skickades på rundresa i det amerikanska av New York Times tillsammans med en av tidningens mest framstående fotografer. Resultatet av denna resa var en längre essä, som i våras trycktes under flera veckor i tidningens söndagsmagasin och vars titel kort och gott var ”My saga”.

Denna titel är självklart en hänvisning till ”Min kamp”, som på engelska heter ”My struggle”. Men det är också en titel som antyder essäns utgångspunkt, nämligen att Knausgård besökte just de städer i Nordamerika som på ett eller annat sätt har med vikingarna att göra. Först och främst innebär det Newfoundland, där de första vikingarna bosatte sig, men också ett besök vid den kontroversiella Kensington-runstenen i delstaten Minnesota.

Nu är det inte så särskilt mycket man lär sig om vikingarnas upptäckt av Nordamerika i essän. Ja, på det hela taget är det mycket begränsat, det man får höra om de platser han besöker. Och det är en av orsakerna till att en amerikansk recensent kallade Knausgård för ”världens sämste reseskribent”, medan en annan skrev att Knausgård ”nog borde ha stannat i Norge”, utan att bekymra sig om att den norske författaren, som det också flera gånger påpekas i essän, har bott i Sverige i mer än ett årtionde.

I stället för en traditionell reseskildring kan Knausgårds reseessä bäst karaktäriseras som en fylleresa i det nordamerikanska, där Knausgård och den amerikanska fotografen kör från den ena baren till den andra. Därpå följer beskrivningar av hur Knausgård vaknar med kopparslagare, där de moraliska slagen oftast är allvarligare än de fysiska. Och varje gång infaller sig skammen, som vi så väl känner den från ”Min kamp”, och som det redan har skrivits så mycket om i förhållande till Knausgård.

Men det är inte bara i de svenska och amerikanska tidningsspalterna som Knausgård diskuteras. Även om han kanske inte längre får de största rubrikerna i Danmark, diskuterar man i forskarkretsar vad ”Min kamp” är för slag. Denna diskussion har lett till en inbiten kamp mellan forskarna om att hitta det begrepp som bäst kan karaktärisera Knausgårds sexbandsverk, och till en flod av namn och begrepp – från autofiktion och performativ biografi, till fiktionsfri fiktion och autonarration, för att nu bara nämna fyra av många, många fler – som alla försöker infånga samma sak.

Författare har emellertid alltid skrivit om sig själva och använt sig själva hämningslöst i sina verk. Här är intet nytt under solen. Så det är inte här – i det som populärt och lite missvisande kallas för autofiktion – som vi hittar det nya med Knausgårds roman. Inte så att den självbiografiska aspekten inte är viktig och relevant, om vi vill förstå vad som pågår i ett så komplext verk som ”Min kamp”. Men när det kommer till kritan – och Knausgård står med ryggen mot väggen och måste välja mellan att skriva ärligt om sig själv, eller skriva en bra roman – då väljer han alltid det senare. För han är först och främst romanförfattare och därför bör ”Min kamp” läsas som en roman

Det är också detta som mottagandet av Knausgård omvärlden har fokuserat på. I en artikel som introducerade fenomenet Knausgård för de amerikanska läsarna, slogs det fast att den självbiografiska aspekten inte är vad som gör böckerna intressanta, i synnerhet inte för ”amerikanska läsare, som är så vana vid lätt förtäckta självbiografiska romaner och memoarer, som uppenbarar allt”.

Samma poäng gjordes av kritikern Jesse Byron, som skrev att det är romanens estetiska kraft som gör den relevant, inte det självbiografiska, medan Thomas Meany i en längre artikel om Knausgård i The Times literary supplement skrev att det rent av ”skulle vara felaktigt att inte läsa ’Min kamp’ som ett konstverk”.

Att Knausgård hellre vill vara en stor romanförfattare än någon som är känd för att skriva ärligt om sig själv, ser vi exempelvis i sjätte delen av ”Min kamp”. Här upplever vi hur Knausgård – eller rättare sagt Karl Ove, som jag kallar honom för att skilja romangestalten från författaren med samma namn – föreställer sig hur den rättssak som hans farbror hotar med att sätta igång, skulle kunna förlöpa.

Rättssaken inleds med Karl Oves försvarstal – en räcka upprepningar av några floskler och inte särskilt originella tankar om det partikulära, om döden, om det hemlighetsfulla – innan han föreställer sig hur farbroderns advokat går lös på honom och anklagar honom för att ha ljugit i romanseriens första del, där han beskriver städningen i farmoderns hus efter faderns död.

Som kulmen på denna tänkta rättsprocess föreställer sig Karl Ove att han skall kalla in vittnen, som kan stödja hans sak. Men intressant nog är det inte hans bror Yngve, som skulle vara ett självklart vittne, som han vill kalla, trots att Yngve ju anlände samtidigt med Karl Ove till farmoderns hus.

I stället vill han som sitt första och enda vittne kalla Horace Engdahl, eftersom Karl Ove minns hur han en gång hört den svenske akademiledamoten försvara författaren Carina Rydberg vid en tidpunkt när hon hade givit ut en roman som startat en större svensk debatt, eftersom också hon skrivit om verkliga människor och använt deras riktiga namn. Men för Horace Engdahl var Rydbergs roman ”först och främst lysande litteratur”, förklarar Karl Ove, som bevekelsegrund för att det är just han som ska kallas in som vittne i rättssaken. ”Jag hoppades väl att han skulle kunna säga det samma om min roman.”

Att Karl Ove vill kalla Horace Engdahl, som är sinnebilden av Svenska Akademien, som sitt enda vittne i hopp om att han skall borga för det litterära i ”Min kamp”, visar hur prioriteringen av den litterära aspekten framför sanningshalten är inskriven i romanens handlingsplan. För när karaktären Karl Ove står och väljer mellan att å ena sidan hävda sanningen, å den andra det litterära hos romanen, så väljer han utan vidare det litterära. Det är nämligen först och främst som romanförfattare av viktig litteratur han vill hyllas, inte som ännu en författare som skriver ärligt och sant om sig själv och sitt liv.

Därmed blir denna imaginära rättsprocess en bild av det som vi kan kalla ”Min kamps” centrala paradox, och som handlar om att Knausgård kanske påstår att han vill skriva ärligt om sig själv och sitt liv, men som romanförfattare endast kan göra detta inom romanens ramar. Det innebär att romanformen – och önskan att skriva en bra roman – genomgående i ”Min kamp” väger tyngre än önskan att vara ärlig, också om det betyder att Knausgård genom bruket av fiktionens grepp ibland måste göra avkall på ärligheten och sanningen.

Det är därför som ”Min kamp” först och främst bör läsas som en roman, som skriver in sig i och utmanar romanformen som vi känner den. För när Knausgård försöker göra upp med det uppdiktade, med fiktionen och med berättandet i romanen, skärper han den utmaning som redan finns i romangenren. På det sättet vidgar han gränserna för vad en roman är och vad den kan användas till. Och som all bra litteratur rusar ”Min kamp” iväg åt alla möjliga håll. Den utmanar, motsätter sig entydiga definitioner och ställer långt fler frågor än den besvarar.

Konsekvensen av detta är att ”Min kamp” även utmanar ett begrepp som autofiktion. Det är inte där som det verkligt nyskapande och intressanta i romanen ligger, men kanske mest av allt i uppgörelsen med detta. Det är det som gör Knausgård till en av de viktigaste nordiska författarna i dag, för att han vågar insistera på romanens relevans och för att han vågar föra romanen in i det 20:e århundradet. Och det är också den aspekten som Jeffrey Eugenides, författare till fantastiska romaner som ”The virgin suicides” och ”Middlesex”, slår ned på i en recension ”Min kamps” fjärde del i New York Times.

I recensionen berättar Eugenides om sitt eget möte med Knausgård, som Knausgård beskriver i essän ”My saga”. Det finns inga faktiska felaktigheter i Knausgårds beskrivning av deras möte, förklarar Eugenides. Men det som Knausgård i essän beskriver som kulturella skillnader, sedan de två författarna i stort sett inte utväxlat ett enda ord, beror enligt Eugenides i verkligheten på att både han och Knausgård är nervösa människor med låg självkänsla.

Däri låg grunden till att de inte kunde tala med varandra, inte i någon skillnad mellan amerikaner och norrmän. Men som varje annan författare använder Knausgård det han kan - och infogar det i den kontext som han finner det nödvändigt. Eugenides skriver:

”Detta är precis vad han gör i ’Min kamp’. Knausgårds liv är en godispåse av begivenheter och hågkomster, och han använder det som är praktiskt. Han ljuger inte eller hittar på saker (så vitt jag vet). Men den urvalsprocess som hans minnen genomgår för att uppfylla de narrativa kraven i hans berättelse, gör dem till betydande konst. [---] Faktiskt är Knausgårds behärskande av traditionella romangrepp orsaken till att dessa böcker är motsatsen till tråkiga, även om de ytligt sett borde vara det. Knausgård skapar alltid en berättelse, drar alltid läsaren in i romanen med några romantiska förvecklingar, sexuella katastrofer eller känslomässiga kriser. Han skapar en atmosfär i precis rätt mängder, hans tempo är felfritt.”

Så beskriver en viktig nutida författare en annan. Det är Knausgårds kvaliteter som romanförfattare som här framhäves – och som är anledningen till att vi över huvud taget läser de sex banden. För ”Min kamp” är litteratur och inte liv. Och som all god litteratur förmår den skapa debatt, precis som vi just nu ser i Sverige.

Claus Elholm Andersen.

Litteraturvetaren Claus Elholm Andersen är uppvuxen i danska Århus. Han har skrivit avhandlingen ”På vakt ska man være. Om litterariteten i Karl Ove Knausgårds ’Min kamp’”. Det till synes vardagliga och självbiografiska, visar Elholm Andersen, är snarare en genomtänkt och mycket välskriven romankonstruktion som bör betraktas som litterär fiktion.

Han har i många år arbetat som universitetslärare i USA, senast vid University of California, Los Angeles. I dag är han knuten till Helsingfors universitet. 2014 utnämndes han av studentkåren till årets bästa internationella lärare.

Denna artikel är tidigare publicerad i den danska tidningen Politiken.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.