Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kulturdebatt

Kære svenskere

Replikväxling mellan Sverige och Danmark.
Replikväxling mellan Sverige och Danmark. Foto: Jonatan Stålhös

Under våren har tv-serien "Blachman" skapat en djup oförståelse mellan svenskar och danskar i synen på kön och jämställdhet. Men varför? I en replikväxling som publiceras samtidigt i DN Kultur och i den danska tidningen Politiken försöker två skribenter åskådliggöra konfliktlinjerna. I dag skriver antropologen Dennis Nørmark ett öppet brev till alla svenskar – i morgon svarar författaren Nina Björk.

För tillfället betraktar vi er med förvåning. Som om ni inte längre vore vårt kulturellt närbesläktade brödrafolk, utan snarare befinner er på en annan planet. Och ni gör uppenbarligen detsamma.

"Danskarna ser sig själva som Europas anarkister, och stora delar av kulturen hyllar normlösheten", hävdade "halvdansken" och Expressens biträdande kulturchef Jens Liljestrand, när halva Sverige tydligen var rasande över musikern Thomas Blachmans senaste påhitt: en pratshow där två män under 30 minuter betraktar en avklädd kvinna.
Ett program som, enligt Berlingske Tidendes Tom Jensen, i grund och botten mest hänger ut två ganska hopplösa män som i mötet med den nakna kvinnokroppen famlar osäkert, fnissar och stammar, varvid "Blachman" framstår som ett program "som bara till lanseringens hysteriska yta är sexistisk gentemot kvinnan. När man väl ser det, är det i stället mannen som har gjorts till det handlingsförlamade offret. I så hög grad att han är förlorad. Han är i kvinnans våld. Hon måste ständigt blåsa upp honom. Annars faller han samman.

Kära svenskar. Hur kommer det sig att den analysen inte har kunnat slå rot i er trädgård? Varför blir er reaktion ett ilsket motstånd samt en märklig remake av programmet på svenska TV 4 med omvända förtecken, där två kvinnor kommenterar nakna män? Med utgångspunkten att two wrongs make a right gav man föraktfullt igen från andra hållet och trappade på så vis upp en bitter könskamp som faktiskt inte alls behöver vara någon könskamp. För könskamp, vilket jag vill argumentera för i det följande, är hela jämställdhetsdebattens pest och grunden till att Sveriges på ytan "progressiva" nyfeminism är både osympatisk och dömd att misslyckas. Danmarks mjukare variant har däremot framtiden för sig.

I Danmark erfar vi just nu saker som får oss att skaka på huvudet när vi betraktar era besynnerliga reaktioner och hatiska inlägg i jämställdhetsdebatten. Reaktionen på Blachman är bara ett exempel – med direkt adress till detta kungarike, men när vi påföljande vecka får veta att Systembolaget förbjuder ett öl eftersom etiketten pryds av en bystig flicka, så skakar vi åter­igen på huvudet. Eller varför inte tidigare i år, när ett reportage med halvnakna kvinnor och fisk i den danska tidskriften "Fisk & Fri" (som över huvud taget inte utkommer i Sverige) gav upphov till protester på rejält avstånd från de gängse fritidsfiskarkretsarna, med bland annat hot om att hacka tidskriftens hemsida.
Men för ett stort antal av er svenskar ter sig världen emellertid helt annorlunda. Enligt Expressens Jens Liljestrand lyder analysen av den danska sexismen som så: "Det finns ett slags dansk sex- eller porrliberalism som gör att det inte finns några gränser i frihetens namn."

Men det finns också en annan analys. Nämligen att ni i Sverige har rört er från ett land med sexuellt frisinne och öppenhet till det som Julian Assange – polemiskt men också med all rätta – har kallat ett "feminismens svar på Saudiarabien", då hans sexuella samvaro med två svenska kvinnor plötsligt rubricerades som våldtäkt, i en affär som för mig låter som kulmen på en förföljelsemani som en aggressiv och mansfientlig svensk feminism har inpräglat i mängder av nationens kvinnor. En föreställning om dem själva och deras sexualitet såsom kännetecknad av en speciell och sårbar "kyskhet" i motsats till männens destruktiva och primitiva sexualdrift.

I den bemärkelsen är Assanges jämförelse med det kulturellt outvecklade Saudiarabien faktiskt passande. Det finns något i grunden märkligt konservativt över både den svenska nyfeminismen, som den även uttrycks i Liljestrands reaktionära suck inför "normlösheten" i den danska kulturen, och de svenska feministernas 1800-talsmässiga fasthållande vid kvinnan som sexuellt offer.

Här i Danmark frågar sig många om ni verkligen tycker att detta är ett konstruktivt sätt att hantera en nödvändig och relevant jämställdhetsdebatt.
Könsrollerna kan mycket väl se mer traditionella ut i Danmark, och på många sätt är de också det. Men kanske beror det på att danskarna på många sätt trivs bättre med skillnaden mellan könen och inte har den absoluta likriktningen som mål. Här ser vi sorglöst humoristiska tv-program om "den lilla skillnaden" för att vi njuter av att betrakta och relatera den till vårt eget liv. Här hemma har svenska förskolors experiment med könsneutrala termer i stort sett mötts med hånskratt och avsmak och ofta med tillägget att könsskillnaderna faktiskt är något vi bör värdesätta. Danskarna försöker inte undertrycka dem vare sig språkligt eller konkret.

Möjligen är det mer avslappnat i Danmark, men däri består också den klara fördel som danskarna har och som jag tror innebär att vi i längden har, och får, ett långt mer konstruktivt tillträde till jämställdhet än ni har.

Skillnaden består i att det är fler hos oss som inte uppfattar det som att det föreligger ett krig mellan könen och inte heller vill förklara krig. Därför önskar flertalet inte heller ett nollsummespel, där män ska fråntas sina lagenligt uppnådda privilegier för att de i stället ska överlämnas till kvinnor. Och vi vill i allmänhet inte konkurrera om vilket kön det är mest synd om. Vi vet att män är överrepresenterade vad gäller alkohol- och drogmissbruk och att kvinnor är i minoritet på höga poster. Dessa problem är samhällsproblem, inte problem isolerade till kön.

I Danmark är det okej att tänka att det finns en grundläggande könsskillnad och att den gagnar bägge könen.

Jag uppfattar det som att de flesta här anser att man bör tala ideellt om jämställdhet. Inte förargat, ilsket och utan förståelse för hur den andra parten konstruerar sig och betraktar världen, men med förståelse och sympati för den mångfaldhet det innebär med två olika kön.

Jag tror att vi i Danmark är på väg dit. Bejakandet av skillnaden och en konstruktiv dialog om den. Jag tror det är därför vi fick en kvinnlig statsminister före er. Vi gjorde ingen grej av det, det bara hände. I Sverige där­emot, där tonläget är aggressivt, där ni inte håller er för goda för att använda positiv diskriminering och där ni jagar män ut­ifrån deras sexualitet, ja, där står ni fortfarande kvar med en halvskallig karl.

Jag vill faktiskt hävda att vi ligger en smula före er i jämställdhet eftersom ni har gått en motsatt väg och efter hand skapat ett samhälle på kvinnors premisser och inte mäns. På så sätt har ni bara gett förtrycket en annan könsmarkör.

När den nederländske sociologen Geert Hofstede på 1980-talet mätte globala skillnader mellan värderingar upptäckte han att män, oavsett var i världen, uppvisade mer extrema beteenden än kvinnor och att de generellt varierade långt mer än kvinnors beteenden. Utifrån detta kom han fram till en värderingsparameter som också rymde det extrema, det konkurrensmässiga och det dominerande. Han kallade värdet för "maskulinitet" och fann att nationer som placerade sig högt på detta index satte pris på värdighet, ära, förmågan att kunna klara sig själv och modet att dominera och ta ansvar.

Den plats i världen som mätte lägst på denna skala var Sverige. Sverige har fem poäng, där Danmark har 16. Skalan går upp till Japan, som toppar med 95. Utifrån Hofstedes studier skulle man kanske kunna dra slutsatsen att dessa siffror bara understryker Sveriges ledande position som det mest jämställda landet i världen. Men man skulle också kunna dra en annan slutsats. Nämligen att Sverige helt enkelt har valt den andra extremen och infört kvinnliga värden som kulturell norm och aktivt kuvat det som män sätter värde på.

Den skandinaviska traditionen om konsensus, som står starkast i Sverige, är till exempel dominansens värsta fiende och från föreningslokaler till förskolor blir både danska och svenska män och pojkar kvävda av tjafs, känslopjunk och nivellering. De busiga pojkarna i förskolan får veta att de hellre ska sätta sig ner och göra som de snälla flickorna. Klättra ner från trädet och gör något civiliserat och förnuftigt!

Det skandinaviska samhället är också ärelöst. Offentlig försörjning, stödpedagogiska aktiviteter och offermentalitet kring individen nedvärderar stoltheten eller förklarar stolthet vara något man bör ignorera. För det finns ingen anledning att skämmas för att det inte går så bra för dig.

Men kanske är det bra att skämmas för att inte kunna försörja sig själv eller sin familj, kanske är ära och skam inte bara primitiva machobegrepp utan förutsättningen för starka individer som möter världen med stolt självrespekt i stället för att leta efter en offerkategori som de passar in i och som kan generera statsbidrag?

Så längtan efter konkurrens och ambitioner är mer manliga än kvinnliga, och detsamma gäller rationaliteten. Färre män än kvinnor tror på astrologi och healing eller lägger tarotkort. Generellt är färre män religiösa eftersom de föredrar ett logiskt argument framför ett grundat i känslor.

Generellt är också fler män än kvinnor orienterade mot sexuell kvantitet snarare än kvalitet, och reagerar starkare på det visuella än kvinnor. Också detta bekräftar antropologiska studier samt experiment världen över. Så den nya feministiska kyskheten, nypuritanismen och "bildförbudet" är också till kvinnornas fördel och inte männens.

Man kan med Hofstedes forskning dra slutsatsen att det skandinaviska folket, och det svenska i synnerhet, har lärt sig nedvärdera värden som är typiskt dominanta hos män snarare än hos kvinnor. Om skillnaderna är biologiskt eller kulturellt betingade är i detta hänseende en fåfänglig och meningslös diskussion som bara tjänar syftet att skifta fokus från fakta: nämligen att det finns värderingar som är mer manliga än kvinnliga.
Jag tror därför att framtidens jämställdhet kommer att handla om att acceptera denna skillnad och förstå hur en balans kan gagna samhället som helhet. I dag vet vi via forskningen att mångfald leder till innovation, framsteg och resultat. Men det kräver att vi bejakar skillnaderna och kan göra plats för dem.

Om män ska göra avkall på privilegier, status och positioner, är det under förutsättning att de ska kunna se det som en fördel för sig själva. Annars kommer de att se det som en intressekonflikt och en kamp om resurser och makt. Här tror jag att danskar har en fördel eftersom vi både strukturellt och juridiskt stödjer jämställdhet men samtidigt erkänner skillnaden och inte dekonstruerar bort den.

Om man kan se fördelen med mångfald så avstår man också från att nedgöra, ringakta och förlöjliga såväl de kulturer, samhällsgrupper och kön som inte stämmer överens med det som en dominerande grupp i samhället har lyckats installera som norm.

I Sverige har ni fått en norm installerad som passar kvinnor och ni har fått igångsatt ett aktivt nedtryckande av det som inte passar in i denna norm. På det här viset kommer ni aldrig att kunna uppnå jämställdhet. Dessvärre är ni uppenbarligen långt ifrån att själva kunna upptäcka det och i stället för självbegrundan riktar ni er intolerans och snäva logik mot Danmark. Det är sorgligt att se. Men mest sorgligt för er själva. Svenska kvinnor, ni har vunnit så in i helvete och i dag är det ni som är förtryckarna.

Ni har lyckats avgränsa mäns sexualitet som farlig, sämre och mer primitiv än kvinnors genom att reducera dem till förhistoriska neanderthalare till den grad att ni själva tror på det. Det gör vi samtidigt också i Danmark, och Blachmans program är ett utmärkt exempel på det: mannen som följer den dominerande diskursen om att han är en primitiv barbar, spelar rollen till perfektion och därmed underminerar sin egen auktoritet.

Dessvärre har ni mist förmågan att själva göra den analysen av programmet, eftersom ni ser er blinda på ett par nakna bröst och glömmer allt annat.

Ni har startat ett krig mot män genom att främja kvinnor och därmed diskriminera män betydligt mycket mer än vi gör i Danmark. Ta exempelvis det senaste påfundet om att införa en högre skatt för män. (Ett förslag i Umeå kommun, reds anm.) Naturligtvis blir de förbannade eftersom det är ett gement tjuveri. Det skapar bara nya offer, även om ni har fått det framargumenterat att män har en så stor moralisk skuld att de sannerligen borde tåla att hamna på minus här.

Därutöver diskriminerar och förtrycker ni genom ett uppträdande och ett språk gentemot män i den offentliga debatten som, om det hade varit män som betedde sig på samma sätt, omedelbart hade uppfattats som sexistiskt.

Genom att göra allt detta har ni inlett ett bittert, ondskefullt och orättfärdigt krig mot det andra könet. Frånsett det faktum att ni inte har något att vinna på det, så kommer det också att leda till ett totalt bakslag. För förr eller senare kommer männen inte längre att vilja vara del av ett så kallat jämställdhetskrig, som innebär att de är på förhand dömda. Att de ska förlöj­ligas, och deras värderingar och sexualitet sölas ner. Därför kommer de så småningom att vända sig emot er och så kommer alla att förlora. Pendeln vänder bara tillbaka igen.
Vi har valt en lite annorlunda väg i Danmark, eller jag tror vi är på väg att göra det. Här kommer vi steg för steg att begripa att vi alla, män som kvinnor, har något att vinna på jämställdheten. För om man sätter kriget i system och straffar männen för att de är män, så kommer man aldrig att uppnå det enda som kan skapa jämställdhet. Nämligen att männen kan se det som en fördel för sig själva.

Kära svenskar. Detta är anledningen till att inte bara kvinnorna kommer att förlora detta könskrig. Nej, alla svenskar kommer att förlora.

Och detta är anledningen till att Danmark har kommit längre i frågan om jämställdhet än ni.
Vad ni än har inbillat er.

Dennis Nørmark är dansk antropolog, författare och skribent.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.