Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Kjell Magnusson: Därför ger Knausgård ett viktigt bidrag till förståelsen av nazismen

Karl Ove Knausgård – än en gång i centrum för debatten.
Karl Ove Knausgård – än en gång i centrum för debatten. Foto: Daniel Nilsson TT

Historikern Maja Hagerman går för långt i sin kritik av synen på Hitler och nazismen i Karl Ove Knausgårds ”Min kamp”. Hans roman gör det tvärtom möjligt att förstå hur människor handlar i en given historisk kontext, skriver Kjell Magnusson.

I en stort uppslagen artikel i DN (11/6) kritiserar Maja Hagerman på nytt den sista delen av Karl Ove Knausgårds ”Min kamp”. Enligt henne relativiserar den norske författaren nazismen genom att presentera Hitler som en ”oskyldig” och vanlig människa. Både hennes beskrivning av den långa essän om Förintelsen – det handlar inte enbart om Hitler – och romanen i övrigt gör att man undrar om Hagerman verkligen läst boken. Hon säger sig tycka om Knausgårds skildring av livet ”som pappa till tre små barn med en livskamrat vid sin sida som är starkt berörd av det han skriver”. Romanens centrala parti handlar emellertid om hur Knausgårds hustru genomgår ett allvarligt skov av sin sjukdom. Författaren skildrar förloppet ingående och ger en medicinskt trovärdig bild av maniska villfarelser och humörsvängningar. Knausgård väjer inte för det bisarra och komiska, men hans gestaltning präglas av djup respekt för hustruns lidande. Den som läst boken kan inte undgå att gripas av dessa sidor, som Hagerman över huvud taget inte nämner.

På liknande sätt förhåller det sig med essän om Förintelsen. Det är en mästerlig text som borde vara obligatorisk på universitetskurser i modern historia. Jag har sällan läst något som med sådan närvaro och skärpa lyckats sammanfatta mordet på de europeiska judarna; där det oerhörda gestaltas i en mångfacetterad text utan all sentimentalitet. Analysen av Paul Celans Dödsfuga, där sanningen uppenbaras steg för steg, är plågsam men präglas av den djupa identifikation med offren som genomsyrar Knausgårds upplevelse av Shoah. Hur någon kan mena att detta är att ”blunda för nazismens rasideologi” är en gåta.

Maja Hagerman tar fasta på en detalj på sidan 480, där författaren till ”Mein Kampf” beskrivs som en vanlig människa, som ännu inte gjort sig skyldig till mord, stöld eller brand. Hagerman invänder att ”Hitler var en brottsling när han skrev den första, mest kända delen av ”Mein Kampf”. Han satt i fängelse för ett mycket allvarligt brott, dömd för högförräderi och försök till statskupp.”

Det är sant att 19 människor förlorade livet, 16 nazister och 3 poliser, men den misslyckade kuppen i november 1923 var ett politiskt fiasko som försvagade Hitlers ställning, även om han släpptes ur fängelset efter nio månader. Inte heller kan Hagerman visa att Knausgård har fel i sak. De systematiska morden på politiska motståndare och konkurrenter om makten kommer senare.

Både hennes beskrivning av den långa essän om Förintelsen – det handlar inte enbart om Hitler – och romanen i övrigt gör att man undrar om Hagerman verkligen läst boken.

Det djupt betänkliga i Maja Hagermans framställning är att det på samma sida (!) finns en diskussion som direkt strider mot hennes bild av romanens budskap. Knausgård skriver:

”Det är vår tids mest beryktade bok, inte på grund av det som står i den, utan på grund av att det som står där sedan verkställdes i verkligheten, och det är omöjligt att läsa ’Mein Kampf’ i dag utan att känna ett starkt obehag, det häftar något fasansfullt och motbjudande vid den, som om den vore skriven av djävulen själv. Men författaren, Adolf Hitler, var en vanlig person när han skrev den, han hade inte mördat någon, hade inte beordrat mord på någon, hade inte stulit något eller bränt ner något. Hade han inte kommit till makten i Tyskland nio år senare skulle ingenting av det han skrev ha haft någon speciell laddning eller betydelse…”

”Inte bara blev det som står där genomfört i verkligheten, det som hände i verkligheten färgar dessutom det som står i texten, inte en mening kan man läsa eller citera utan att tänka på den industriella judeutrotningen som nazisterna iscensatte och de miljoner som stupade under andra världskriget. Det är nästan omöjligt att läsa boken sådan den en gång var, en bok skriven av en politisk fanatiker som redogör för sin personliga bakgrund, analyserar samhället och beskriver vad som måste göras för att förändra det i den riktning han önskar Det finns inget medryckande i den, inget hypnotiskt eller suggestivt…”

Att påstå att detta skulle vara en relativisering av nazismen eller ett försök att gå för långt i förståelsen av Hitler är att vilseleda läsarna. Hagerman fastnar för en formulering och ser inte helheten. Hon betraktar Hitlertiden med eftervärldens glasögon och då finns inget att förklara. Det som händer i dag är viktigare (varför skriver inte Knausgård om Mangs?!) och viljan att begripa vår tids värsta förbrytelse blir detsamma som att ställa sig på mörkermännens sida.

För Hagerman finns inget att tillägga, medan Knausgård brottas med frågan hur människor kan göra det onda. Han försöker förstå hur en i alla avseenden vanlig om än udda människa kom att spela den roll han gjorde. Knausgård använder för övrigt inte ordet oskyldig, det läggs i hans mun. Hans bevekelsegrunder är djupt moraliska och har ingenting med svärmeri för Hitler att göra:

”Betraktar vi Hitler som en ”dålig” människa med obetingat negativa egenskaper redan som barn och ung man som samtidigt pekade mot en senare eskalerande ”ondska”, då tillhör Hitler ”de andra”, han är inte en av oss, och då får vi ett problem, för då har vi själva inget ansvar när det gäller de illdåd som han och Tyskland senare utförde, då var det något ”de” gjorde, och inte längre farligt för oss” (s. 538).

Knausgårds resonemang påminner om Christopher Brownings och stöds av socialpsykologisk teori. I själva verket drabbar Hagermans kritik den moderna forskningen om Hitler och nazismen. I ett nyskapande arbete från 2010, ”Hitlers Charisma. Die Erfindung eines deutschen Messias”,försöker Ludolf Herbst utifrån Max Webers teorier om karisma ge ett svar på Knausgårds frågor. Han konstaterar som denne att Hitlers barn- och ungdom inte säger särskilt mycket om vad som skall komma. Underrättelseofficeren Karl Mayr som upptäckte Hitler 1919 (han var då trettio år gammal) menar att Hitler var opportunist: ”Vid den tiden var Hitler beredd att tjäna var och en som visade honom vänlighet… det tyska folket och dess öde bekymrade honom föga.”(s. 75) Han blir ett verktyg för militären som gör honom till en skicklig talare, samt stöder och kontrollerar uppbyggandet av det nationalsocialistiska arbetarpartiet.

I sin analys av språk och beteende har Knausgård visat, inte att ondskan är banal, men att den är latent närvarande runt hörnet.

Ingenting i den utveckling som leder till maktövertagandet 1933 är givet 1923, varken Hitlers roll eller partiets inriktning. Att det fanns högerradikala och antisemitiska strömningar, med intellektuella som Jünger och Heidegger, samt militanta organisationer och väpnade grupper stödda av inflytelserika kretsar är en sak. Att man verkligen tog makten en annan.

Hos Hagerman finns en paradoxal motsägelse. Å ena sidan utgår hon från att den nazistiska ideologin med dess antisemitism och våldsdyrkan är farlig, att människor påverkas även i dag. Å andra sidan ifrågasätter hon idéernas och Hitlers dragningskraft, och pekar på att nazistpartiet länge hade låga röstetal. Knausgård försöker i stället besvara frågan hur folk blev anhängare till Hitler. Han menar att det måste ha funnits en lockelse hos ideologin – inte så mycket i specifika påståenden som i det sätt på vilket den förmedlades. Det viktiga var formen, inte innehållet. I Hitlers tal upprepades laddade teman som förräderi, det förödmjukade fosterlandet, folkets lidande och upprättelse, behovet av samling och gemenskap, bröd och arbete – men också bilden av en världsvid judisk konspiration.

Hagerman har en poäng när hon tar upp trettiotalets massmöten. Ludolf Herbst visar emellertid att Hitlers skickliga och noga inövade retorik långt tidigare hade fångat människor. Åren 1920–1923 ökade antalet åhörare vid hans möten från några hundra till 10 000. Herbst understryker att de spektakulära massmötena efter maktövertagandet utgjorde en manipulativ syntes av spontan karisma och modern propaganda. Sångerna anknöt till tysk tradition; texterna handlade om fosterland och gemenskap, men också om rörelsens martyrer. Till det kom uniformerna, fackeltågen och fanorna, de stora människomassorna och den ensamme talaren, Messiasgestalten. Hitlers passion för teater hade till sist blivit verklighet.

Knausgårds tanke att det i nazismen fanns ett slags skönhet kan tyckas stötande, men är ett försök att finna en psykologisk förklaring till dess genomslag. Varje framgångsrik social rörelse knyter an till existerande attityder och kulturmönster. Det betyder inte att sådana element utgör en koherent ideologi, eller att alla medborgare påverkas av ett budskap. Hitler hade aldrig en majoritet av befolkningen bakom sig och motståndarna var inte enbart socialdemokrater eller kommunister. I Sebastian Haffners berömda bok kan den liberala medelklassen inte föreställa sig att en vulgär pöbel skulle vinna ett val; man hade rätt – nazisterna tog makten i en kupp.

Maja Hagerman går väl långt i sin kritik. Knausgård vill med sitt angreppssätt förstå hur människor handlar i en given historisk kontext. Den relevanta frågan blir i det perspektivet hur vi själva hade agerat om Sverige ockuperats av Hitler. I sin analys av språk och beteende har Knausgård visat, inte att ondskan är banal, men att den är latent närvarande runt hörnet. Hans roman är därmed ett viktigt bidrag till förståelsen av nazismen och förtjänar en seriös diskussion.

Läs mer: ”Min kamp” blundar för nazismens rasideologi

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.