Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Klas Åmark: Guillou missar poängen

I onsdagens Aktuellt hänvisade Jan Guillou till professor Klas Åmark för att få stöd för tesen att man i Sverige inte visste om Förintelsen förrän 1945. Men det är fel – många svenskar visste faktiskt, skriver i dag Klas Åmark.

Fyra journalister och historiker anklagar i Dagens Nyheter Jan Guillou för historieförfalskning efter att ha hört hans uttalande i en tv-soffa häromdagen om att borgerligheten i Sverige inte visste om Förintelsen förrän i maj 1945. Denna uppfattning spelar tydligen en roll för Guillou då han skrev den nya romanen ”Att inte vilja se”.

Kritikerna hävdar att man visst visste och pekar på goda grunder ut två viktiga milstolpar då det gäller spridningen av information om Nazitysklands förföljelser mot Europas judar. Den ena är historikern Hugo Valentins artikel i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning i oktober 1942, där han initierat skildrade utrotningskriget mot judarna. Den andra är arresteringen och deporteringen till Polen av drygt 700 norska judar i oktober/november 1942. Den händelsen fick stor uppmärksamhet i svenska medier. Vad som hände dessa människor när de väl kom till Polen var osäkert på den tiden. Att de gick ett svårt öde till mötes och att många troligen skulle dödas nämndes till exempel i Dagens Nyheter. I dag vet vi att de skickades till Auschwitz och att många av dem avrättades direkt vid ankomsten dit.

Utrikesministern Christian Günther var bättre informerad och sade till utrikesutskottet i mars 1943: ”Enligt tämligen säkra informationer skulle man ha kunnat spåra åtminstone en del av dessa judar till vissa interneringsläger i Oberschlesien. Man kunde beträffande dessa befara det värsta, då åtgärderna säkerligen vore ett led i en allmän utrotning av judarna i Europa.” Det här visar att Günther visste att det vi numera kallar Förintelsen pågick.

För oss spelar förintelselägret Auschwitz en helt central roll i förståelsen av vad Förintelsen var för något. Där mördades drygt en miljon människor, de flesta av dem judar. Det är Auschwitz med dess gasugnar, krematorier och systematiska massdödande som mer än något annat blivit en symbol för Förintelsen. Citatet från Günther visar att han hört talas om förintelseläger, men inte hade någon mer precis information om vilka de var eller vad som konkret hände där.

Vi kan säkert slå fast när den typen av information kom till Utrikesdepartementet: den 28 juni 1944. Då fick UD med kurir från Budapest en kopia på den berättelse som gått till historien som Auschwitzprotokollet. Två slovakiska judar lyckades fly från Auschwitz och skrev sedan i slutat av april 1944 ner en utförlig berättelse om hur Auschwitz fungerade och hur många människor från olika länder som mördats där. Berättelsen överlämnades till den svenska ambassaden i Budapest i juni 1944 som skickade den med kurir till Stockholm, dit den anlände den 28 juni. Reaktionen blev omedelbar – kung Gustav V vädjade i ett telegram två dagar senare direkt till den ungerske riksföreståndaren Horthy att stoppa de omfattande tyska deportationerna av judar just till Auschwitz. Då visste alltså regeringen, inklusive Per Albin Hansson, vad Auschwitz var för något.

Situationen i Ungern uppmärksammades en hel del i svensk press, men vi vet fortfarande inte om svenska tidningar fick informationen från Auschwitzprotokollet. Sådan information kom dock fram i internationell press, så svenska tidningar kan ha fått uppgifter den vägen.

Det är lätt att visa att det fanns en relativt utförlig och konkret information i svenska medier om vad man då vanligen kallade utrotningen av Europas judar från hösten 1942. Däremot finns det ännu inte slutförda studier av vad som stod i enskilda tidningar. Somliga tidningar skrev rätt mycket om saken, som Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, andra, särskilt konservativa landsortstidningar, betydligt mindre. Att som Jan Guillou generellt hävda att man i borgerliga kretsar i Sverige inte visste om Förintelsen förrän i maj 1945 stämmer inte med den i och för sig rätt ofullständiga historiska forskning vi har. Men var det då möjligt för enskilda personer som inte ville se att undvika och/ eller förtränga en allt mer spridd information om massmordet på judarna? Det kan man faktiskt inte utesluta.

Guillou hänvisar till min bok ”Att bo granne med ondskan” (Bonniers 2011) bland annat för min metodiska kritik av Ingvar Svanbergs och Mattias Tydéns läsvärda bok ”Sverige och Förintelsen”. Jag visar hur de bygger upp en bild av vad man visste i Sverige genom att välja ut de artiklar som var bäst underbyggda och innehållsrika då det gäller Förintelsen och att en sådan metod leder till en överdriven uppfattning om vad man visste i Sverige. Forskaren blir den perfekta läsaren, som läst allt i tidningspressen. Om man på den tiden i stället följde en konservativ landsortstidning på det sätt som vanliga läsare läser sin tidning skulle bilden blivit rätt annorlunda. Om inte Guillou vore så nonchalant generaliserande kunde han haft en poäng här.

Guillous kritiker bygger främst på Svanbergs och Tydéns bok, men inte på den mer nyanserade och empiriskt underbyggda framställningen i ”Att bo granne med ondskan”. Kritikerna skjuter därför ibland över målet. Frågan om vad man i Sverige visste om Förintelsen är till exempel inte avgjord av forskningen, som Henrik Arnstad felaktigt påstod i Aktuellt i onsdags kväll. Samtidigt stöder inte heller min bok Guillous långtgående slutsatser, vilket han själv hävdade.

Guillou tar också upp mitt resonemang om skillnaden mellan att veta och förstå. Jag visar med konkreta exempel att även de bäst informerade i Sverige knappast förstått vad Förintelsen var förrän de överlevande kom till Sverige i april och maj 1945. Men när Guillou av den viktiga distinktionen mellan veta och förstå drar slutsatsen att man inte visste i Sverige, då missar han poängen – många svenskar visste faktiskt, men de hade inte förstått vidden av vad Förintelsen var för något.

Rättelse 2014-09-04 11:51
I en tidigare version av artikeln uppgavs fel namn på Jan Guillous roman. Korrekt titel är ”Att inte vilja se”.
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.