Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Konsten att tysta en kvinna som törs tala om män

Foto: Alamy
Tabut för en kvinna att kritisera män har ­rötter i antiken. Och det gäller också i dagens ­debatt om det manliga våldet, skriver Lisbeth Larsson, professor i litteraturvetenskap.

När kvinnor kritiserar män finns det många färdigformulerade och väl beprövade koncept att gå in i för att avbryta och tysta diskussionen innan den ens hunnit börja. Dilsa Demirbag-Sten effektuerade några av dem i sin reptilsnabba attack på Malin Ullgrens redogörelse för den anhopning av manligt våld mot kvinnor som man kunnat se i medierna de senaste veckorna. På ett svindlande politiskt korrekt sätt effektuerar hon den gamla patriarkala traditionen att skära tungan av kvinnor, vars urberättelse finns i den antika myten om Procne och Philomela.

Myten handlar om en våldtäkt, en utskuren tunga och en berättelse som inte kan berättas men som berättas ändå. Den återkommer intressant nog gång på gång i kvinnliga författares texter och i diskussionen om dem. Hedvig Charlotta Nordenflycht använde den i sin diktning på 1700-talet, Katarina Frostenson vid 1900-­talets slut. Den åberopas också i den avskedsrecett som skrevs till operasångers­kan Henriette Sophie Widerberg, den första svenska kvinna som lät trycka sin självbiografi, i vilken hon berättar om de oförrätter männen utsatt henne för.

Procne och Philomela var döttrar till kungen av Aten och mytens berättelse tar sin början när fadern gifter bort den äldsta dottern Procne med den trakiske kungen Tereus för att skapa goda förbindelser män emellan. I mytens alla olika varianter berättas också att Tereus, trots att han är gift med Procne och de får en son, grips av ett så starkt begär till den yngre systern Philomela att han helt enkelt måste ha henne.

Enligt Ovidius, i hans sjätte metamorfos, intalar därför Procne Te­reus att hon saknar sin syster så starkt att hon inte kan leva utan hennes närhet, varpå han erbjuder sig att hämta henne. Vilket han också gör. På hemresan våldtar han Philomela och skär sedan tungan av henne för att hon inte ska kunna berätta om det. Därefter låter han låsa in henne bland väverskorna. Till Procne säger han att hennes syster är död. Men Philomela väver in sin berättelse i en vävnad åt sin syster drottningen och förmedlar på så sätt den sanna berättelsen om vad som hänt henne.

I Robert Graves nedteckning av myten, som publicerades på 60-talet, är det i stället Procne som får tungan avskuren och blir inlåst bland vävers­korna, eftersom kung Tereus vill bli av med henne så att han kan få hennes syster. Efter dådet låter han meddela kungen av Aten att hans dotter Procne är död och begär Philomela som ersättning. Philomela skickas till honom intet ont anande, men när hon får tyget till sin brudklänning, där Procne vävt in den sanna berättelsen, förstår hon vad som hänt och börjar leta efter sin syster. Hon finner henne bland väverskorna, men Procne kan alltså inte tala längre utan meddelar sig med ett vackert klingande fågelsångsliknande ljud. Ingen har tidigare kunnat förstå vad hon velat berätta, men det gör hennes syster.

Under 70-talet när den feministiska litteraturkritiken utvecklades placerade vi oss i den systerliga positionen och tänkte oss att vi gentemot en lång tradition av miss- och ickeläsningar kunde förstå det kvinnliga tal som för and­ra tedde sig som fåglalåt. Vi ville läsa på nytt och skriva på nytt, och vi var övertygade om att kvinnor genom att berätta om sina livsvillkor och samhällets könsbetingade orättvisor också skulle få dem att försvinna.

Man skulle kunna säga att vår tro på benämnandets makt och möjlighet var överdriven, men det var vår fasta övertygelse att kvinnor genom att berätta sina historier kunde, och höll på att, skriva in sig i historien och bli en del av den. Att berätta om sitt liv, vare sig det var i enrum för en annan kvinna eller en psykoanalytiker, eller för en grupp andra kvinnor som i de feministiska consciousnessraising-grupperna eller i den litterära offentligheten var, liksom att lyssna till och läsa andra kvinnors berättelser, för oss detsamma som att befrias och bli till som människa. Det var en fråga om makt och närvaro, men också om sanning. Om rätten och modet att berätta sanningen och att hävda denna sanning gentemot en kultur som förtigit, skambelagt och trivialiserat den.

Ur det perspektivet är myten om Philomela och Procne en berättelse om kvinnors förmåga att trots allt, trots alla försök att förhindra det, finna vägar att komma till tals och berätta om sina erfarenheter. Vi trodde att kvinnor kunde förstå kvinnors tal bättre än män. Elaine Showalter kallade det gynokritik. Bara att läsa om den väcker i dag mina studenters indignation.

Under senare delen av 1900-­talet kom också myten om Philomela och Procne att förstås och användas på ett rakt motsatt sätt inom såväl feministisk som litteraturvetenskaplig teoribildning. Det man tagit fasta på är i stället Procnes/Philomelas/kvinnans oförmåga att tala. Inom postmodern teoribildning hävdas att ”det kvinnliga” och kvinnors erfarenheter är just det som inte kan sägas inom den förhärskande patriarkala diskursen. En kvinnas berättelse om sitt liv kan enligt detta synsätt, som den amerikanska litteraturteoretikern Shosana Felman skriver, ”bara vara ett vittnesbörd: om att ha överlevt”. Att vara kvinna är att inte bara ha fått sin tunga avskuren, det är till och med, som Helene Cixous menar i essän ”Castration or decaptation”, detsamma som att få sitt huvud avhugget och bli bestulen på sitt tänkande. En kvinna kan bara upprepa patriarkatets berättelse om en kvinna. När hon börjar tala stiger hon in i det patriarkala språket och förlorar just det som hon trott sig erövra, sin berättelse.

”Det sanna vittnet är det som inte kan vittna”, skriver Horace Engdahl i Shosana Felmans anda i en essä som han kallat just ”Philomela’s tounge”. När Engdahl överger det postmoderna teoribildningens ­idiom och tar ett mer vardagligt språk till hjälp för att förtydliga problemet kommer det emellertid att handla mindre om kvinnans oförmåga att tala än om den kulturellt betingade oförmågan att lyssna på och förstå hennes tal. ”Hur får en kvinna en manlig publik att förstå vad hennes kropp har varit utsatt för i en kultur som inte tar kvinnors mänskliga rättigheter på allvar?” frågar han sig och tillägger: ”Det verkar så trivialt, de förstår inte vad hon menar.”

Läser man myten om Philomela/Procne med fokus på intrigen, så som man ofta gör med andra texter, ser man emellertid att den inte alls handlar om kvinnors tystnad eller oförmåga att tala eller ens männens oförmåga att förstå utan om att kvinnor görs oförmögna att tala. Dessa systrar har något att berätta som inte får sägas. Och det handlar om män. Närmare bestämt om vad den manlige makthavaren har gjort med dem för att de är kvinnor. Men så starkt är det månghundraåriga taltabut när det gäller detta att vi, trots den omfattande användningen och teoretiseringen om myten, inte kunnat vare sig se eller benämna detta. Låt oss bryta den och lära oss tala öppet även om de mindre tilltalande, för att inte säga upprörande, delarna av den manliga praktiken.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.