Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kulturdebatt

Kränktheten är en man

Män är vana att få som de vill – är det därför de har så lätt att känna sig kränkta? Aase Berg går på jakt i litteraturen efter en förklaring till den kränkta manliga massrörelsen.

Om du är kränkt är du antagligen man.

Många män blir kränkta av det enkla skälet att de inte får som de vill.

Kvinnor är däremot sällan vana att få som de vill, den möjligheten ryker med moderskap och logistiskt ansvar för familjen. Den som ska lösa livsavgörande problem har inte råd att vara kränkt. Kvinnor blir snarare efterskottsbittra.

”Kränkta vita män” framställs ofta i ett löjets skimmer, med skräckblandad förtjusning. Men det är en dålig idé att försöka skämta bort detta oroande känsloläge.

Det är inte heller så smart att se ned på den kränkte mannen, som Jonas Thente påpekade i en artikel i våras. Då gällde det män som näthatar, de föraktade ”barbarerna som kan stava till ’fitta’ men aldrig till ’recension’”.

Det finns massor av litterärt oborstade kvinnor som på småförlag ger ut biografier om vidriga uppväxtmiljöer och äktenskap från helvetet. Självbiografier av kränkta män är däremot ovanliga, näthatarna kommer sig aldrig för med att skriva artiklar och böcker. Kränktheten kan nämligen inte samla sig till planering. Med reptilsnabb motattack och självömkande aggressivitet försöker den snabbläka narcissistiska sår.

Det är alltså inte enbart en klassfråga, även om Jonas Thente har rätt i att klassrelaterad framgång och formuleringsmakt slipar topparna av förnedringsupplevelsen. Det är lättare att vara utbildad narcissist än outbildad. Det är enklare att få bekräftelse om man kan föra sig i salongerna. Mannen från högre klasser får oftare som han vill.

Den intellektuelle mannen har dessutom en annan utloppsväg än näthat för sin besvikelse över att inte ha blivit tillräckligt sedd och gullad med: han kan bli outsider och omvandla lynnig aggressivitet till stilrent, upphöjt förakt.

Men den avgörande anledningen till att män är mer lättkränkta än kvinnor är att olika livsförväntningar planteras i pojkar respektive flickor. Män förväntar sig att äga världen. Kvinnor förväntar sig i bästa fall att äga en man.

Kvinnorna i bitterbiografier är oftast förbannade på individuella män. Medan de kränkta männen tycks vara kapabla till strukturellt tänkande i form av spöket feminismen, kommer de kvinnliga skribenterna aldrig på tanken att nämna patriarkatet. Det beror förmodligen på att många män är skolade i problemförskjutning så långt bort från sig själva som möjligt, de riktar sina anklagelser mot ett samhälle som inte ger dem den support de tycker sig förtjäna. Detta samhälle kan innehålla för många invandrare. Det kan också vara fel på förpackningsindustrin, skatterna eller bärplockarna. Däremot är män sällan kränkta av enskilda kvinnor, utom när det gäller vårdnadstvister och misshandelsfall. Kvinnorna ger ju faktiskt oftast support, om än under protest.

Kränktheten är en egotripp, men samtidigt en manlig massrörelse. När jag väl har fått upp ögonen för den ser jag den överallt, inte minst i litteraturen.

Jag ser den till exempel när jag läser den dansk-palestinske Yahya Hassans omdebatterade diktsamling från i höstas.

Yahya Hassans ursinnigt plumpa dikter gestaltar en kränkt ung man, även om man inte kan kalla Hassan själv för kränkt – han skriver ju en bok, och gör därmed något långsiktigt av sitt raseri. Men jaget Yahya Hassan i boken kokar i sitt kränkspad, i hans fall en blandning av droger och kriminalitet.

Han kallar sin egen invandrarfamilj för blattar. Han hånar omsorgsmartyrer och snyftpedagoger. Han stavar fel och använder brytning med flit. Han driver med spelet mellan vinnare och loser, och han gestaltar losern på det ultimata vinnarspråket – poesin, själva motsatsen till näthatsvokabulären.

Samtidigt med Yahya Hassan läser jag Zlatanbiografin.

Vem som än hade rätt i debatten om Hassan så förbryllar det mig att inte Zlatanboken väckte samma diskussion.

Det finns stora likheter mellan Zlatan och Hassan: båda för vidare ett arv från kränkta invandrarpappor, det är tomt i kylen och det mellanmänskliga umgänget består mest av våld, skrik och skrän. Ändå mottogs Zlatans bok med jubel medan Hassan anklagades för rasism, framför allt för att hans dikter kapades av danska rasister. Vad jag vet har ingen kommit på att kalla Zlatan rasist för att han i hårt karikerad anda skildrar sin trasiga muslimsk-bosniska familj och hela Rosengårdsmiljön som gravt dysfunktionell.

Nej, Zlatanboken väcker tvärtom hopp – den gör även mig, fotbollshatare, fnittrigt glad. Zlatan är visserligen på många sätt en slyngel – han vandaliserar kebabkiosker regelmässigt och kör med onämnbar hastighet i sina lyxbilar – men han är samtidigt jättecharmig, inte minst när han ironiserar över den svenska medelklassens psykologiserande familjesammankomster där man säger saker som ”Älskling, var så snäll och räck mig mjölken” i stället för att hota varandra till livet.

Vad är det Zlatan gör, som Hassan missar? Hur kan Zlatan slingra så smidigt förbi rasistdebatten?

Dels för att han är exempel på vad Lidija Praizovic kallat ”den goda invandraren” (Aftonbladet 19/3). Han tillåts skämta bort en lika krass syn på ursprungskulturen som Hassans. Med hjälp av humor kämpar han sig genom och förbi kränktheten, det vill säga: han tar revansch. Han är inte löjlig. Han ser till att bli det alla män skulle vilja vara.

Det är så lätt att bli förtjust i män som sköter manligheten snyggt, vinnarens roll som få kan spela. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra om det finns en subversiv potential i kränktheten. Den förtjänar onekligen viss beundran för sin hysteriska oförmåga att se sig själv i patetikens ljus.

Att bli kränkt är att blotta en sårbar spricka i manligheten. Omgivningen borde se och möta den narcissistiska smärtan som ett förhandlingsläge, inte som bara motbjudande aggressivitet. Ingen har bemött Jonas Thentes tankar om den manligt aggressiva svagheten som ett språk, en fråga som kan besvaras. Föraktet mot kränkta män kan också vara ett förakt för svaghet, ett cementerande av mansrollen där alla förväntas vara Zlatan.

För det kan väl inte vara så illa att jag måste välja mellan vinnare och förlorare om jag ska hänga med män? Mellan revanschister och harkrankar? Och är det verkligen så jävla viktigt att vinna?

Men den avgörande anledningen till

Men den avgörande anledningen till att män är mer lättkränkta än kvinnor är att olika livsförväntningar planteras i pojkar respektive flickor. Män förväntar sig att äga världen. Kvinnor förväntar sig i bästa fall att äga en man.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.