Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Kristina Hultman: Rysslands homohat. Ett desperat försök att bromsa det ­som en dag måste komma

Våldsamt polisingripande i samband med en demonstration för homosexuellas rättigheter i Moskva, den 25 maj 2013. I juni undertecknade landets president Vladimir Putin en lag mot ”homosexuell propaganda”.
Våldsamt polisingripande i samband med en demonstration för homosexuellas rättigheter i Moskva, den 25 maj 2013. I juni undertecknade landets president Vladimir Putin en lag mot ”homosexuell propaganda”. Foto: AP

Volgograd i maj 2013. En berusad 23-årig man blir våldtagen och torterad på en bakgård innan han slutligen får skallen krossad och kroppen bränd. Det är natten till den 10 maj och kvällen efter firandet av Röda arméns seger över Nazi-Tyskland. Vladislav Tornovoi har outat sig för vänner och det blir hans död.

Nu är en död homosexuell man inte mycket att oja sig över ur ett nationalistiskt ryskt perspektiv. Familjepolitikern Elena Mizulina, som snickrat ihop den nya antihomolagen, säger absolut ingenting om Vladislav Tornovoi under de veckor som följer. Inte heller Rysslands president reagerar. Bara inom det ryska hbtq-samhället går chockvågorna.

Är det en slump att det första kända mordet som följer på den nya censurlagen, sker i det som en gång var andra världskrigets stora epicentrum, Stalingrad?

Då, i maj, har ju ryska våldsmän för länge sedan hakat på det alltmer sadistiska samhällsklimat som Mizulinas xenofoba familjepolitik öppnat för. Längst går den ryska nazisten Maxim Martsinkevich som filmar hur unga bögar som fiskats upp på chattsidor förnedras och torteras. Varje vecka läggs nya filmklipp ut på hans alltmer välbesökta sida på ryska Vkontakte. Offren är snörvlande, livrädda unga pojkar som skändas och kränks i en otäckt välregisserad, urindoftande jakt på "pedofiler".

Ungefär i mitten av sommaren har en del av dessa vidriga bilder nått Sverige. Den svenska operasångaren Richard Söderberg skriver ett rasande blogginlägg som är så rykande, så kompromisslöst att det tar eld i baken på svenska politiker och UD-tjänstemän. Utrikesminister Carl Bildt svarar med ett ovanligt skarpt formulerat Twitterinlägg: "Hate-mongering against LGBT persons on the rise in Russia after recent law. Repulsive. Inhuman."

Svenska IOK intygar något mumbo jumbo om hur toleranta ryssarna kommer att vara mot tillresta hbtq-personer under OS i Sochi. Och framför allt. Över trettiotusen upprörda privatpersoner ansluter sig till Söderbergs idé om att regnbågsflaggan ska svaja hög och stolt över Sveriges ambassad i Moskva under Stockholm Pride.

Finns det då någon möjlighet att förändra attityderna till sexualitet och kärlek i Ryssland? Ärligt talat vet jag inte. Imperiet, denna enorma landmassa, verkar vilja sova vidare vid sin ledares fötter, vaggat till ro av en maktfullkomlig kyrka som ser samkönade äktenskap som, har vi hört det förr ... "ett mycket farligt tecken på apokalyps".

Och på ett sätt har han ju rätt, den gode patriark Kirill. Han med det populära programmet i rysk tv. Det som heter precis som boken hans, "En herde har ordet".

Imperialister som Kirill vet att ortodoxin inte överlever i ett modernt samhälle där lika villkor råder mellan kvinna och man, men också mellan hetero, bi, trans och homo. En sådan oerhörd vidgning av samhällskontraktet skulle upplösa ortodoxin inifrån. Flocken skulle skingras. Herden skulle stå ensam kvar. Ett slags apokalyps, om man så vill.

Den nya ryska anti-homolagen kan därför ses som ett försök att bromsa tiden, att något litet skjuta upp det fall som en dag måste komma, både för den korrupta ryska staten och för den kyrka som vägrar reformera sig.

Det är likaså viktigt att stödja de nya, icke-heteronormativa, icke- sexistiska kulturyttringar som väller ur den store grannen i öst just nu. För de finns ju också, parallellt med vidrigheterna. Konsten och glädjen, hur marginaliserad den än är, visar en helt annan väg framåt för landet Ryssland.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.