Nobelpriset 2012

Kritikerna ger inte Mo Yan en chans

Publicerad 2012-12-11 09:27

Bild 1 av 2
Mo Yan hyllas i Konserthuset sedan han i går tagit emot Nobelpriset. Foto: Jonathan Nackstrand/AFP
Mo Yan besökte Stockholms universitet på söndagen. Här med artikelförfattaren Li Silfverberg. Foto: Fredrik Sandberg/Scanpix
preload icon
  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Vad Mo Yan än gjort har det i debatten om Nobelpriset tolkats till hans nackdel. ­Vågen av ensidig kritik riskerar att gå ut över ­författarens rätt att välja sina egna teman och uttryck, skriver sinologen Li Silfverberg.

Vad Mo Yan än gjort har det i debatten om Nobelpriset tolkats till hans nackdel. ­Vågen av ensidig kritik riskerar att gå ut över ­författarens rätt att välja sina egna teman och uttryck, skriver sinologen Li Silfverberg.

För att vara en författare som tidigt i livet ålagt sig själv talförbud, genom att anta pseudonymen ”tala inte” (Mo Yan), har det nog aldrig avkrävts så många svar som nu. Det är minst sagt en historiens ironi.

Det självpåtagna ”talförbudet” är centralt. Mo Yan har aldrig gett sig ut för att vara någon som uttalar sig offentligt eller talar för andra. Ändå är det just det som förväntas av honom under hans dagar i Stockholm.

Reaktionerna på årets Nobelpris följde det vanliga mönstret: ”Äntligen” från vissa läger, besvikelse från Murakami–Oates–Djebar–med flera-lägret. Eftersom så få – även bland svenska litteraturvetare – kände till hans litterära kvaliteter, kom verken att stå i skymundan för politiken. Om han var en värdig pristagare i förhållande till författarkolleger som Su Tong, Yu Hua eller Shen Congwen, hade få något att orda om. Debatten kom i stället att handla om hans politiska (icke)ställningstaganden, vad han sagt eller inte sagt, gjort eller inte gjort, och framför allt vad han skulle säga nu, med strålkastarna riktade mot sig.

Mo Yan är förstås medveten om att allt han säger registreras av både det officiella Kina och det mänskliga rättigheter-fokuserade Medie­Sverige. Att inte spela med eller ge vika för endera sidan, är att hävda sin rätt till självbestämmande och hålla god min i elakt spel.

För visst avkräver vi författare från Kina vissa specifika svar för att de lever och verkar i ett samhälle där rätten att yttra sig som man vill är en nyckfull frihet. Men är man av den anledningen tvingad till en offentlig roll, och plötsligt förväntas säga sin mening om sådant man aldrig har uttalat sig om tidigare? Helt klart är att frågan om författarens förmodade moraliska ansvar aktualiserats med denna utnämning. Det vill säga om nu just författare har ett sådant ansvar och inte i stället till exempel journalister. Var går gränsen mellan en författare och en public intellectual? Om författaren är en allmänintellektuell som skall kunna uttala sig om ordets makt och vanmakt och tillika samhällsvillkoren; vilka fler kan vi då avkräva detta av, i Sverige och i världen? Frågorna framstår som helt rimliga att ställa sig.

Då Björn Wiman (DN 2/12) ifrågasätter Mo Yans val av stilmedel med stöd av litteraturvetarsinologen Perry Link, handlar det dock snarare om att Mo Yan bör förhålla sig till en dagordning satt av honom själv. Björn Wiman skriver också, åter med hänvisning till Link, hur Mo Yans samhällskritik verkar inom ramen för den kritiska diskurs, som är tillåten av CCP. Det är en vanlig kritik, som även framförts av Liao Yiwu (DN 6/12). När Mo Yan är kritisk, är det fel slags kritik, och när han använder sig av absurdistiska inslag för att vara kritisk, är det fel det också. Vare sig det alltså handlar om estetiken eller samhällskritiken är Mo Yan chanslös.

Perry Link skriver (med Björn Wimans ord) ”… hur Mo Yan tenderar att slå över i rena burleskerier när han skriver om känsliga ämnen”. Sedan när blev detta tabu? Sedan när ses absurdism inte längre som ett vedertaget sätt att framföra kritik på? Vad annat hade man kunnat vänta sig från en författare som bekänner sig till magisk realism och räknar Kafka till inspirationskällorna?

Den konventionella visdomen att sarkasmer och absurdism är det bästa sättet att bemöta en tillvaro där ordet inte är helt fritt, gäller tydligen inte i fallet Mo Yan.

Att Mo Yan i själva verket blivit censurerad på fastlandet och fått ges ut i Hongkong, nämns inte lika ofta. Inte heller att partiet har varit kritiskt mot hans sätt att avslöja människors mörka sidor.

Problemet är att författarens röst i ett auktoritärt land per automatik ses som en avvikande röst i det så fria väst. Författaren kommer således att tilldelas ett moraliskt ansvar av oss; ett ansvar han inte nödvändigtvis anser sig ha själv.

Är det bara i demokratier vi har rätt att också avstå från det offentliga samtalet?

Icke desto mindre har Mo Yan framfört åsikter som måste anses politiska: Med penseln i hand kopierade han delar av det tal Mao framförde i Yanan 1942 – det tal i vilket Mao framförde åsikten att kulturen ska vara underställd politiken – för på året 70 år sedan.

Som svar på kritiken han fått för detta, har Mo Yan sagt att han inte ångrar det (vilket är rakryggat), och att han gjorde det om något för den del av talet som går ut på att föra ut kulturen till det stora flertalet; alltså till sådana människor som befann sig i samma situation av kulturellt armod som en gång han själv som barn. Han ser å ena sidan talet som en historisk nödvändighet, å den andra att det begränsar konstens autonomi och går för långt i att betona kopplingen till politiken. Men han menar också att han genom sina verk har gjort sitt för att spränga den gränsen – precis som flera andra författare som debuterade på 80-talet då Kina var långt mindre ”fritt” än i dag.

Att skriva under på de delar av det famösa talet som man instämmer i, att stå för det och kunna förklara varför – är det verkligen så förkastligt?

Voltaires ord: ”Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem”, är ett fundament (om än med vissa inskränkningar) i vårt demokratiska styrelseskick, sägs det ofta. Hur långt sträcker sig den rätten då kineser uttrycker åsikter vi inte tycker om eller kan förstå?

När jag ser mannen med det liksom en månkaka perfekt avrundade ansiktet, hålla sitt tal om historieberättande i Börshuset eller svara på frågor i intervjuer, tänker jag att endast om Mo Yan hade varit en annan person skulle han ha svarat som ”vi” förväntar oss. I stället är han en man som formats av specifika upplevelser av hunger, ensamhet och att vara utesluten ur gruppen, och det är vad som har gjort honom till den fantastiska författare han är.

Jag ser en person som väljer att inte ta ställning (om han inte får frågan), inte hamna i rampljuset (till exempel vid bokmässan i Frankfurt). Inte nödvändigtvis för att han inte vågar, utan för att han inte vill eller har lust. Kanske för att premisserna är fel; kanske för att han hellre än att bli uppmärksammad, återvänder till sitt skrivbord med de många penslarna och fortsätter sin gärning där.

Jag ser en man som liksom filosofen Zhuangzi som på propån om han kunde komma och arbeta för kungen av Zhou, avböjde detta och avslutade samtalet med budbäraren med ett; gå nu och lämna mig i fred, så jag kan fortsätta fiska.

Vad vore egentligen alternativet till att Svenska Akademien skulle ta estetiska hänsyn? Det vore intressant att se förslagen till en stadgeändring; från att priset ska tilldelas den som ”… under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta” genom att skriva ”det utmärktaste i idealisk rigtning” till ”den som i sina verk och offentligt verkar för det fria ordet?” Till den som tillika gör det ”utanför systemet”? Till den som gör det på ett sätt där kritiken inte riskerar att uppfattas som inlindad eller som ”andlig massage” i Liu Xiaobos ord om modern kinesisk litteraturs myckna användning av sarkasmer och absurdism?

Upptagenheten med ”det fria ordet” i väst och alla de platser i världen där ordet inte är lika fritt, får aldrig förta författarens rätt att själv välja sina teman, uttrycksmedel eller estetiska stilgrepp. I annat fall är risken stor att demokrati blir just det nykoloniseringsprojekt det ibland beskrivs som.

Tipsa via e-post

0 . Per sida:

Mer från förstasidan

malaria_500
Foto:Erik Esbjörnsson

Dödstalen har halverats sedan millennieskiftet. Nu väntar vaccin. 6  3 tweets  3 rekommendationer  0 rekommendationer

premium DN:s vetenskapsredaktör: Någonting har hänt i kampen mot malaria det senaste decenniet.

krucifix_144102
Foto:TT

Vid firandet av påven Johannes Paulus II. Mannen krossades till döds av jättelikt träkrucifix. 6  2 tweets  3 rekommendationer  1 rekommendationer

Annons:
Webb-TV
Hör Martin och Felicia sjunga sina bidrag till European Song Festival!

Snart avgörs European Song Festival. DN har träffat Sveriges hopp. 2  0 tweets  2 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
Annons: