Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Kroppens revolt

Det är tjugofem år sedan den schweiziska psykoanalytikern Alice Miller nådde världsrykte med "Det självutplånande barnet", en bok som blev en uppenbarelse för hundratusentals människor som vandrat mellan analyssoffor och gruppterapier för att lösa sina neurotiska problem.

Miller lyckades sätta ord på något som många människor upplevde men som för de flesta förblivit ogripbart och - kanske framför allt - som dittills inte ingått i det allmänna medvetandet. Vad är ångest och depression? Varför denna hopplöshet och brist på energi hos vuxna människor som utåt sett har gott självförtroende och lever ett framgångsrikt liv? Som själva anser att de haft ambitiösa föräldrar och en uppväxt som inte lämnar mycket övrigt att önska.

Millers tidiga böcker innehåller många beskrivningar av framgångsrika popstjärnor och konstnärer som uppnått mästerskap inom sina områden, som förverkligat sådant som andra bara kunnat drömma om och som blivit föremål för beundran och avund, och ändå till slut gått under i missbruk eller för egen hand. Det var som om succéerna inte räckte, som om de yttre attributen aldrig kunde kompensera den inre tomheten och ångesten. När det "grandiosa" prestationsruset gått över öppnades en avgrund.

Det hjälpte inte Marilyn Monroe eller Janis Joplin att de var duktiga och hyllade av en hel värld. Alice Miller mötte hela tiden, såväl i sin praktik som i verkligheten, människor som utmärktes av en grandios självuppfattning och ett lika stort självförakt, en känsla av att de bakom den framgångsrika scenrollen bar på en lögn eller bluff. Med prestationer hade de lyckats ta sig fram i livet och ofta nått högre än de flesta, men till slut, när de stod ensamma på toppen, var det som om kroppen - genom depression eller fysisk sjukdom - gjorde uppror mot detta svek mot det egna jaget. Framgångslögnen tjänade bara som ett skydd mot den inre sorgen och raseriet. Samtidigt var den nödvändig för att upprätthålla illusionen om den lyckliga barndomen.

Alice Miller är numera över åttio år. Sedan den första boken har hon skrivit åtskilliga andra ("I begynnelsen var uppfostran", "Den dolda nyckeln", "Vägar i livet") som utgör variationer på samma tema. Utan jämförelser i övrigt skulle man kunna säga att det gått med henne som det gick med Freud: det har uppstått en kult kring Millers studier av narcissistiska störningar. En här av terapeuter världen över anammade hennes teorier. Några gjorde det med stor känslighet, andra visade sig vara kvacksalvare.

På senare tid har Miller blivit starkt ifrågasatt inom den psykologiska fackvärlden. Man kan rent av säga att det finns en utbredd misstro mot denna psykologins grand dame som tror sig veta bättre än andra och saluför sin sanning om det känsliga barnets vuxentragik som den enda giltiga. Hon beskrivs som en förenklare - har man läst en bok har man läst alla - och hennes tal om den förträngda barndomens psykosomatiska följder betraktas som humbug av skolmedicinen. Framför allt menar man att hon driver teserna in absurdum och låter i stort sett allt som hotar mänskligheten, från folkmord till kärnvapen, förklaras med det uppdämda raseriet från den egna barndomen.

När man nu läser Alice Millers senaste bok "Die Revolte des Körpers", som Suhrkamp med en banderoll omtalar som uppföljaren till "Det självutplånande barnet", är det lätt att förstå kritiken. Boken består av två delar och i den första, där Miller skärskådar några kända författares barndomstrauman, gör hon det ibland så enkelt för sig att man har svårt att ta henne på allvar.

Det är knappast någon hemlighet att många kända författare burit på svåra barndomsupplevelser och försökt bemästra dem i sina böcker. Men Alice Miller tycks tro att hon är den första som förstått att Friedrich Nietzsche var ett kuvat och modersbundet barn, att Virginia Woolf blev sexuellt missbrukad av sina halvbröder eller att Hermann Kafka var en totalitär far som aldrig bekräftade sin son. Enligt Miller föll Nietzsche offer för det fjärde budordet, enligt vilket barnet ska älska och hedra sin moder och fader. Hela hans verk blir ett "skri efter befrielse från lögnen och anpassningen" och det som han inte själv såg - den känslomässiga nöden i barndomshemmet - tog sig i stället fysiska uttryck i ledsmärtor och huvudvärk. Till slut tappade han helt förståndet, eftersom det var enda möjligheten att förbli "blind för den egna sanningen".

Den som läst Franz Kafkas "Brev till fadern" vet att han i den boken gjorde ett allvarligt försök att befria sig från uppväxtens tvångsmässiga anpassning. Han försökte verkligen konfrontera sin far med hela sin barnsliga vrede, sin förtvivlan och sin desperation, men modern överlämnade aldrig brevet till fadern och växlade aldrig ett ord med sin son om saken. Så dog den fyrtioettårige Franz Kafka i tuberkulos för att, som Miller uttrycker det, illusionen skulle upprätthållas.

Marcel Proust formulerade saken på liknande sätt i ett brev till sin överbeskyddande mor strax före sin död: "Hellre har jag min astma och blir omtyckt av dig - än blir illa omtyckt och slipper astman."

Ingen av alla dessa högt begåvade och geniförklarade diktare som Miller tar upp förstod egentligen sitt egets livs tragik. De kunde formulera andras sorg och lidande, men saknade emotionell förståelse för sitt eget öde. Rimbaud flydde in i opiumångor och James Joyce genomgick över femton ögonoperationer för att kunna upprätta hålla bilden av sin idealiserade far eller - om man så vill - för att slippa se den irländske drinkare han egentligen var. Inte heller Friedrich Schiller, som i hög grad bröt mot sin samtids tabun och var konstnärligt nyskapande, kunde se hur fången han själv var i uppväxtens moraliska konventioner. Virginia Woolf beskrev sina svåra depressioner, som slutade med självmord, men upplevde aldrig sambandet med barndomens trauma. Omgiven av människor och en man som tillfredsställde hennes behov av litterär bekräftelse blev hon alltmer ensam i framgången, ännu mer avskild från de sanna känslor som kroppen genom depressionen förgäves försökte protestera emot.

Man kan kalla detta vulgärpsykologi eller vad man vill, men när det gäller den grundläggande frågan tror jag att Alice Miller har rätt. Det betyder inte att det var mamma Prousts eller Hermann Kafkas fel att sönerna dog tidigt, lika lite som det betyder att det var den japanske diktaren Yukio Mishimas störda mormor som fick honom att begå harakiri vid fyrtiofem års ålder. Men det betyder att det var deras egen bristande förståelse för de egna barndomsupplevelserna som gjorde att de vitalaste delarna av jaget aldrig utvecklades eller åtminstone inte integrerades i personligheten.

Vad Miller säger om människokroppen som bärare av livets förträngda erfarenheter är både skarpsinnig och hoppfull läsning, även om jag önskat att hon inte hela tiden reducerat författarskapen till en enda gemensam nämnare, utan vidgat perspektivet och även tagit hänsyn till andra orsaker till depression och ångesttillstånd. Jag tror knappast att litteraturvetarna blir särskilt glada över att se Kafka och Rimbaud i denna förenklade form. Inte heller genetikerna eller sociologerna lär bli nöjda. Men det underliga är att när man väl lämnat den litteraturbiografiska delen och läser Millers utredning om det fjärde budordet finner man en helt annan författare.

Bäst är Miller när hon inte måste försvara sig eller trumfa igenom ett budskap. I bokens andra del uppträder hon inte som profet utan som ett stödjande, "medkännande vittne". Det enda budskap hon förmedlar är egentligen att vi över huvud taget inte "måste" eller bör göra någonting - annat än att ta känslorna på allvar. I en fiktiv dagbok beskriver en anorektisk flicka sin sjukdom som kroppens eget misslyckade anpassningsförsök. ­I motsats till intellektet låter sig människokroppen inte manipuleras utan lagrar alla minnen allt från de första smärtsamma försöken till behovstillfredsställelse.

Många vuxna människor som lider av ångesttillstånd och kramper behöver varken ha blivit misshandlade eller sexuellt missbrukade som barn. Kanske lider de bara av en vag tomhetskänsla eller ångest utan att förstå orsaken. De flesta sådana tillstånd har sin rot i tidiga överbelastningar och omedvetna kränkningar. Kroppen vet det och lyssnar man på dess signaler och kan identifiera orsakerna blir det också möjligt att förstå varför man känner och reagerar som man gör i dag och göra något åt det.

Miller uppmuntrar det vuxna barnet att inte undertrycka sina känslor utan ge akt på när och hur de dyker upp och framför allt i vilka situationer och med vilka människor de blir utlösta.

Det största hindret på vägen är enligt Miller det fjärde budordets krav på att barnet ska älska sina föräldrar, ett tabu som vidmakthålls även i de sekulariserade samhällena. Det är enklare att skriva ut medicin eller operera bort kroppsliga smärtor än att behöva inse att det under organskadan finns ett själsligt sår som inga mediciner, ideologier eller religioner i grunden kan läka.

Det är enklare att ha lydiga medborgare, som är blinda för sina verkliga behov, än ett helt folk som plötsligt ställer krav och gör revolt mot sina egna livslögner. Hur skulle förresten det se ut?

Alice Miller"Die Revolte des Körpers"Suhrkamp

Alice Miller
"Die Revolte des Körpers"
Suhrkamp Verlag

Böcker av Alice Miller
på svenska:
"Det självutplånande
barnet" 1980
"I begynnelsen var
uppfostran" 1982
"Du skall icke märka" 1983
"Den dolda nyckeln" 1989
"Den bannlysta vetskapen" 1989
"Riv tigandets mur" 1991
"Vägar i livet" 1999

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.