Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kulturdebatt

Kulturhuset slätar över antisemitism

Konstnären Lars Hillersberg ritade utan tvivel antisemitiska bilder – men den delen av hans verk blir ständigt ursäktad. Idéhistorikern Henrik Bachner ser en gammal tradition upprepas.

Vårens debatt om Omar Mustafa och Islamiska förbundet påminde om hur svårt det är för vissa opinioner att erkänna och sakligt diskutera problemet med antisemitism. Vad det beror på är svårt att säga, men bristande kunskaper, ideologiska blockeringar och felaktiga föreställningar om att antisemitism endast finns inom extremhögern torde spela roll. I fallet Mustafa försvårades debatten sannolikt även av antimuslimska gruppers exploatering av frågan.

Problemet aktualiseras på nytt i samband med Kulturhusets nyligen öppnade Hillersbergutställning. Frågan om huruvida konstnären och satirikern Lars Hillersberg (1937–2004) även ritade bilder med antisemitiska motiv borde vara en icke-fråga. Som några av landets ledande rasismforskare påpekade i DN 15/3 2001 ska ett antal av konstnärens bilder "utan varje tvivel...klassificeras som antisemitiska. Teckningarnas bildspråk och det budskap de förmedlar kan inte karaktäriseras på annat sätt än som judefientligt."

Ett exempel på den typ av bilder som avsågs var serien "Det heliga landet", som publicerades i tidskriften Puss 1971. I den framställer Hillersberg sionismen som en judisk-kapitalistisk konspiration. Israel hade upprättats för att generera profit. Seriens judar tecknas i enlighet med den antisemitiska nidbildens kännetecken; kroknäsor, feta läppar och så vidare. I slutscenerna har "de arabiska massorna" befriat sig från "imperialisternas och sionisternas strupgrepp". Den befrielse Hillersberg skisserar innebär att judarna kastas i havet. Men inte ens då, i undergångens ögonblick, släpper girigheten. De flyende judarna klamrar krampaktigt fast vid sina penningpåsar.

Det är uppenbart att Hillersberg här inte använde antisemitiska motiv för att driva med dem, vilket några av hans försvarare brukar hävda. Bildens innehåll och politiska kontext pekar i en helt annan riktning; antijudiska och rasistiska stereotyper används för att understödja ett grundläggande antijudiskt budskap. Framställningen blir också obegriplig om man bortser från de antisemitiskt färgade former av antisionism som vid tiden existerade inom delar av den yttersta vänstern.

Mönstret återkommer i en rad and­ra bilder. Men att det på intet sätt handlade om en förvrängd form av anti-antisemitism tydliggörs också i Hillersbergs uttalade sympatier för den antisemitiska radiostationen Radio Islam, bland annat manifesterade i en bild där Hillersberg låter judar och andra som kritiserat sändningarna korsfästa radiohetsaren Ahmed Rami, en bild som konstnären även lät Rami använda på omslaget till en bok. I motsats till vad delar av Hillersbergs fanclub brukar hävda, finns det ingenting som tyder på att konstnärens förtjusning i Rami skulle ha byggt på ett missförstånd. Radio Islams propaganda var välkänd när Hillersberg tog ställning. Han närvarade även vid rättegången mot Rami för att uttrycka sitt stöd.

Att det knappast handlade om ett misstag visas också av en intervju i GP så sent som 19/2 2002 där Hillersberg menade att det var oklart huruvida Radio Islams sändningar var antijudiska och ifrågasatte domen mot Rami. Ramis fel var att han talade om judar när han borde ha talat om "sionister", förklarade han. "Detta är naturligtvis stötande i vår kulturkrets, men det behöver inte vara antisemitiskt."

Men om denna aspekt av Hillersbergs konstnärliga och politiska liv får besökarna på utställningen på Kulturhuset ingenting veta. Där har man valt att förtiga problematiken. På en skylt meddelas att konstnären i några bilder använde antisemitiska schabloner som "retoriskt grepp", men att dessa inte visas därför att de "kan väcka anstöt". Dessutom, upplyser skylten, var de ju så "få" och Hillersberg var inte särskilt nöjd med dem. (Om det kanske dussintal antijudiska bilder Hillersberg producerat är för futtigt, så undrar man hur många bilder som krävs för att Kulturhuset ska ta frågan om rasism på allvar? 28? 53?)
I utställningsboken "Lars Hillersberg – entreprenör och provokatör" diskuterar dock illustrationshistorikern Andreas Berg, som ansvarar för den nu aktuella retrospektiven, frågan mer utförligt, men resonemanget är – även om enstaka övertramp erkänns – i långa stycken apologetiskt och bagatelliserande. "Det heliga landet" kallas "betänklig". Det är allt. Argumentet att Hillersberg "gjort långt fler satiriska bilder riktade mot rasister, nazister och högerextremister ... än någonsin mot enskilda judar" är lika irrelevant som obehagligt. Men det är inte obekant. I en tidigare debatt om Hillersberg och antisemitismen försvarade akademiledamoten Ulf Linde konstnären med att denne även "häcklat betydande arier" (DN 7/4 2001). Hur häcklandet av andra kategorier, inklusive icke-existerande sådana som "arier", skulle upphäva det antisemitiska i de bilder som porträtterade judar väntar fortfarande på sin förklaring.

Berg vidareförmedlar okritiskt skrönan om hur Hillersberg blev "utnyttjad" av "radioprataren Ahmed Rami". Men vem är Rami? Arbetade han på P 1? Läsaren får gissa. Radio Islam nämns inte. Inte heller vad det var för budskap radiosändaren spred. I Bergs bidrag förvrängs även kritiken mot Hillersbergs bilder. I stället för att diskutera de bildanalyser som presenterats, låtsas Berg att kritiken primärt handlat om personen Hillersberg, att han skulle ha stämplats som "antisemit". Slutsatsen blir att Hillersberg var utsatt för en "förtalskampanj".

En liknande hållning återkommer i vissa recensioner av utställningen. I Expressen 18/6 tog Peter Cornell upp frågan om antisemitismen, men packade snabbt in den i överslätande formuleringar. Hillersberg tecknade i några fall "fysionomier som kunde uppfattas som antisemitiska" och han "tappade omdömet" när han lät Rami "utnyttja" en av hans teckningar. Men, fastslår Cornell, Hillersberg var inte "antisemit" och för övrigt så har även andra konstnärer använt problematiska schabloner.

I DN 16/6 följde Jessica Kempe Kulturhusets linje och ignorerade problematiken. Det beror inte på att hon inte känner till den. Kempe har tidigare (DN 2/3 2002) medgivit att Hillersberg använt antijudiska motiv, men även angripit kritiken mot detta med påståendet att det är "svårt att kritisera Israels imperialistiska krigspolitik utan att anklagas för judefientlighet". Den gången meddelade hon också att Hillersberg "i besatthet för palestiniernas sak i mitten av 80-talet oinformerad ... sålde bilder till [Ramis] böcker". Med tanke på dessa grumligheter och osanningar kanske vi ska vara glada över att hon nu valde att tiga i ämnet.

Men det finns också avvikande röster, däribland förvånande nog på Aftonbladets kultursida. Där avvisar Martin Aagård alla ursäkter. "Att Hillersbergs teckningar är just antisemitiska och inget annat tycker jag står klart" (20/6).

Med en utställning som på ett seriöst sätt vågat ta upp även mörkare stråk i Hillersbergs konstnärskap så hade Kulturhuset kunnat göra en viktig gärning också för att upplysa om antisemitismens framträdandeformer under efterkrigstiden. Nu valde man i stället, med benägen hjälp av likasinnade, att dölja och släta över. Det är en gammal tradition. Den har aldrig burit något bra med sig.