Kulturdebatt

Kulturmännens trettonåriga alibi

Hur kan både Karl Ove Knausgård och Stig Larsson komma undan med att låta mycket unga kvinnor bära upp den manliga genikulten? Ebba Witt-Brattström anar att svaret finns i begäret mellan män.

Karl Ove Knausgård påstår att alla män, när de träffar en kvinna, spekulerar i hur det är att ligga med henne. ”Det är nästan det första man tänker på.” (Podcasten ”60 minuter”, Eric Schüldt/Expressen) Stig Larsson försvarar sin attraktion till trettonåringar ungefär med att de får skylla sig själva om de har bröst. (Dokumentären ”Livet enligt Stig Larsson”, SVT 10/4.)

Båda herrarna anser sig vara mer eller mindre förföljda i ett nymoralistiskt klimat som enligt Knausgård förbjuder ”förnedring, sexualisering och objektifiering av kvinnor”. Låter ju skittrist. Man fattar att det hämmar genialiteten fett.

Är jag upprörd? Nej, men jag är nyfiken på den talande tystnaden i offentligheten kring deras provokationer. Är det okej för alla män att pådyvlas den här biohannedriften? Och finns det ingen förälder därute som vill skydda sin trettonåring?

Mig säger tystnaden att Kulturmannen fortsatt äger kulturen. Om han är en Riktig Karl som törs säga ”sanningar” som vanliga meskillar backar för. Hur ska man annars tolka Johan Cronemans platta fall inför SVT:s dokumentär om Stig Larsson (DN 14/4). Hela Larssons ”kamp” är beundransvärd, ”så jävla konsekvent” från 1979 (”Autisterna”) och fram till i dag. Croneman avgudar Larssons mytomana skrönor och hans avsky för rödbetor (himla gulligt). Som om tv-programmet inte alls berört Larssons ökända expertutlåtande avseende (det söta) ph-värdet i flickornas slidor. Vem bryr sig? Utom trettonåringarna då.

På så vis är Cronemans krönika instruktiv. Att Kulturmannen använder sig av kvinnliga sexual­objekt i sitt imagebygge förblir en osynlig elefant i porslinsbutiken.

”Bra sex” är vad Larsson har att säga om sina flickvänner. Mitt spårsinne säger mig att hanterandet av flickstackarna som på en gång pornografiskt kittlande och samtidigt totalt ovidkommande är centralt för upprätthållandet av den manliga genikulten.

Faktum är att litterär pedofili blev svensk högkultur när ”Autisternas” sexton nyanser av jag våldförde sig på tonåringar och till och med på en nioåring. Knausgård, som är en annan av Larssons beundrare, debuterade 1998 med romanen om läraren Henrik Vankels erotiska besatthet av trettonåringen Mirjam (”Ut ur världen”). I ”Min kamp” (fjärde delen) blir lärarvikarien Karl Ove förälskad i sin elev Andrea, tretton år. Med apelsinstora bröst.

Nej, jag är inte paranoid, men jag frågar mig vad alla dessa trettonåringar fyller för funktion i litteraturen. Det kan ju inte enbart vara deras utsatthet som gör dem så åtråvärda. Claus Elholm Andersen som skrivit den första avhandlingen om Knausgårds ”Min kamp”, menar att flickan Andrea, liksom Karl Oves hustru Linda, utgör den stumma parten i ett triangulärt förhållande med Karl Ove och hans allra käraste vän Geir. (” ’På vakt skal man være’. Om litterariteten i Karl Ove Knausgårds ’Min kamp’.”)

Det finns fog för den tolkningen. När Karl Ove i andra boken ankommer till Stockholms Central, känner han hjärtat slå fortare vid anblicken av Geir på perrongen. Den starka attraktionen mellan själsfränderna första kvällen avstyrs genom att Geir tar upp Karl Oves sexuella relation till Andrea. Parallellt med att Karl Ove återknyter till Geir i Stockholm, inleder han sitt förhållande till Linda.

Claus Elholm Andersen hävdar att vänskapen mellan Karl Ove och Geir laddas av ett ”homosocialt begär”, vilket är queerpionjären Eve Kosofsky Sedgwicks term för en innerlig relation mellan män. Ett genomgående litterärt tema, visar hon i ”Between men”. Elholm Andersen erinrar om att den manliga parrelationen har haussats allt­sedan Aristoteles etik- och dygdlära. Under förromantiken tar Friedrich Schlegel steget vidare och talar svärmiskt om ”det intima i vänskapen som det verkligt upphöjda, vilket öppnar för männi­skans inre konstverk”.

Just denna magiska förbindelse mellan manlig vänskap och konstskapande kännetecknar relationen mellan Karl Ove och Geir. ”Det jag skriver nu, skulle ha varit otänkbart utan honom”, tänker Karl Ove i sista delen, där det framgår att han ringer sin vän flera gånger om dagen. Redan i andra boken är Geir med sitt bländande leende snudd på den viktigaste personen (”en som skar igenom, och därmed en som gjorde skillnad”).

Kvinnans roll är att personifiera sexualiteten, vara (heterosexuellt) alibi för detta slags begär mellan män, hävdar Kosofsky Sedgwick. Med Geir delar Karl Ove ”det inre och det innerliga”, skriver Knausgård. Med Linda, påpekar Karl Ove själv, förstummas han, läs: har inget att säga, tänka, svara. Inte oväntat avskyr Linda och Geir varandra eftersom de konkurrerar om Karl Ove.

Känner vi igen det? I ”Egenmäktigt förfarande”, Lena Anderssons redan klassiska avtäckning av den narcissistiske Kulturmannen som typ, återfinner vi samma dragkamp om Hugo Rask – mellan Ester Nilsson och Rasks mångårige vän Dragan (”informell rådgivare och sällskapsherre”).

Till skillnad från Knausgård idea­liserar inte Andersson detta slags manliga vänskap, hon låter Ester tycka att Dragan är motbjudande och lömsk. Men han är Bästa Vännen likafullt, och Ester är den stumma (nåja) kvinnliga parten, här stajlad till Kulturvestalen som försöker knipa Kulturmannen med sin beundran, hans särskilda knark. Tyvärr pratar Ester, i sin iver att imponera intellektuellt, för mycket. Det stör Hugo Rask som tycks upptagen med att, i bästa Knausgårdstil, fundera på hurdan hon är att ligga med.

Trettonåringens kongeniala funk­tion i K-mannens litteratur är kanske att hon inte har så mycket att sätta emot. Genom sin ungdom är hon det perfekta, värnlösa alibit i en berättelse som huvudsakligen utspelar sig mellan män. Annorlunda förhåller det sig i K-kvinnans litteratur, där tonåringen får en egen röst, och vilken röst sen! Läs Marguerite Duras ”Älskaren” eller Monica Fagerholms ”Diva”.