Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kulturdebatt

”Läsrörelsens chocksiffror är mer till för sin egen skull än för eleverna”

Svenska elever var tidigare världsmästare i läsförståelse. Det är inte omöjligt att nå dit igen, skriver Jenny Maria Nilsson.
Svenska elever var tidigare världsmästare i läsförståelse. Det är inte omöjligt att nå dit igen, skriver Jenny Maria Nilsson. Foto: Beatrice Lundborg

”Den som lever av att bekämpa en fiende har ett intresse av att se till att den fienden förblir vid liv.” Förmodligen är det ett av de mest träffande citaten någonsin av citatmaskinen Nietzsche. Det där kan söka mig ibland, hur lätt det är att göra sig till del av det problem man till en början gav sig in i för att lösa.

”För tio år sedan läste 70 procent av föräldrarna dagligen för sina barn, men nu är det bara 35 procent som läser för sina barn”. Ni har säkert hört siffrorna förut. De kommer från en undersökning beställd av Junibacken och Läsrörelsen och sedan den presenterades under rubriken ”Sagostunden som försvann” i DN (23/4 2012) har den citerats flitigt av alla sorters medier. Så flitigt att en ”sanning” om att yngre generationers dåliga läsförståelse beror på att föräldrar slutat högläsa har etablerats.

Men siffrorna stämmer inte. När jag pratar med Torbjörn Sjöström, vd för undersökningsföretaget Novus, kallar han Junibackens och Läsrörelsens slutsats ”otroligt oseriös”. Yougov, företaget som genomförde deras undersökning, uppfyller inte de kriterier som finns för trovärdiga mätinstitut. Till exempel arbetar de med självrekryterade paneler som lockas med vinster, i stället för med ett slumpmässigt urval. Det är hoprafsad anekdotisk bevisning som liknar statistik. Resultatet borde ha väckt misstanke; att ett folks högläsningskultur skulle ha förändrats så mycket över så kort tid är osannolikt. Sjöström insåg detta och lade till en fråga (en konkret sådan, vilket Yougovs inte var) till föräldrar med barn i åldern 0–9 år i Novus panel. Den löd: ”Om du tänker på en vanlig dag, brukar du läsa högt för dina barn?” I svaren som Novus presenterat nu i dagarna så svarar 73 procent ja på att de läser en vanlig dag och 27 procent nej. Så voilà! Vi kan vederlägga myten om den försvunna sagostunden.

En annan myt är att svenska lärare inte klarar av att lära ut grundläggande kunskaper utan fortbildning. Så menar författaren Martin Widmark som startat ”En läsande klass”. De samarbetar med Läsrörelsen och Widmark beskriver i DN (7/4) svenska lärare som verktygslösa: ”Skicka en snickare till jobbet utan hammare, en läkare utan stetoskop, en musiker utan instrument”.

Widmark bör respekteras för sitt goda hjärta och genuina engagemang, men vad är det han säger? Att lärare är hjälplösa? Cirka fem år på lärarutbildningen, praktik, verksamhet som lärare och den uppsjö litteratur som finns angående läsinlärning är inte tillräckligt för att någon ska behärska det centrala i sin profession? Men en fortbildningskurs, av slaget Widmarks organisation ger, ska ordna det?

Widmark skriver själv att 49 procent av de tillfrågade lärarna i låg- och mellanstadiet inte fått fortbildning i läsinlärning alls de senaste fem åren. Katastrof! menar han. Men mer än hälften har alltså fått fortbildning? Läsrörelsen startades år 2000 och det är sedan dess läsförståelsen har sjunkit mest. Nej, det hänger givetvis inte ihop, men vi kan stryka idén om att fristående organisationer kommer att lösa våra storskaliga läsförståelseproblem.

Myter uppstår ur olika särintressen i skoldebatten. Men de kanske är bra? Får oss på de så kallade tårna? Vi vet att bristande läsförståelse är den största orsaken till nedgången i kunskaper. I vår texttunga värld är utvecklingen en tragedi för både individer och samhälle, så alla behöver ju ändå skärpa sig. Men det är just det som inte sker när van­föreställningar får fäste. Läsrörelsens chocksiffror är mer till för deras egen skull än för Sveriges elever och uppgivet har jag hört lärare mena att det är svårt att lära barn läsa nu när högläsningen hemma har upphört. Skoldebatten tycks alltså ha avintellektualiserats i samma takt som skolan.

Läsinlärning är inte raketforskning. Målet för den lärare som verkar inom det som tidigare kallades lågstadium är att barnen ska vara proffs på att läsa, skriva och räkna med de fyra räknesätten, när de går ut tredje klass. Det är inte alltid enkelt. Men ett välfärdssamhälle som lägger stora pengar på skolan och nyss var världsmästare i läsförståelse bör inte betrakta det som nästintill omöjligt.

Men vi bör vara varse alla egen­intressen, på flera olika nivåer, som kommit med marknadifieringen av utbildningssystemet. Konsulter, utbildningsföretag, ideella organisationer och så vidare lever av vårt kaotiska skolsystem. Några säkert med de bästa avsikter.

Det enda intresset som ska råda är elevers rätt till bildning och kunskap. Skolan måste få vara i fred, skriver Widmark. Ja, och ordet som hela tiden kommer för mig är integritet. Skolan själv måste fungera, likaså lärarutbildningen. Ett system där lärare är beroende av fortbildning för det väsentliga i deras uppdrag är sårbart. Widmark skäms för att vi inte lyckats lära barnen läsa. Jag skäms också, men jag skäms även för att vi har en debatt som hellre än att göra upp med myter skapar nya.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.