Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kulturdebatt

Lasse Granestrand: Oron leder fel

Sjutton eller tjugo eller kanske tjugonio procent av väljarkåren uppger att de skulle rösta på Sverigedemokraterna om det var val i dag.
Sjutton eller tjugo eller kanske tjugonio procent av väljarkåren uppger att de skulle rösta på Sverigedemokraterna om det var val i dag. Foto: Roger Turesson

Flyktingdebatten. Malin Ullgren hävdar (DN 3/2) att det inte finns någon åsiktskorridor kring flyktinginvandringen och att talet om dess existens gynnar högerextrema grupper. Jag menar att det är betydligt mer komplicerat än så.

Foto:  Malin Ullgrens utgångspunkt är bland annat de skrämmande händelser vid Sergels torg i Stockholm då öppet rasistiska personer och fotbollshuliganer tog till våld mot utrikes födda ungdomar. Ullgren pekar på en jämförelsevis marginell grupp i samhället – rasistiska och nazistiska grupper – och drar så hårt i larmklockan att det ser ut som hon rekommenderar en mindre öppen debatt om flyktinginvandringen.

Medan Malin Ullgren blickar mot ett randfenomen pågår en stor och dramatisk förändring i Sverige av ett annat slag. En tillitsbrist har uppstått i det tidigare så konsensusinriktade och pragmatiska Sverige.

Sjutton eller tjugo eller kanske tjugonio procent av väljarkåren uppger att de skulle rösta på Sverigedemokraterna om det var val i dag. De allra flesta av dem gör det inte för att de är rasister eller fascister. De gör det sannolikt för att de är oroliga för samhällsutvecklingen. Och då framför allt flyktingpolitiken.

De har under lång tid sett hur rikspolitiker och en stor del av medierna genom en rad huvudsakligen omedvetna men också några medvetna beslut vänt bort blicken.

Det finns ingen konspiration. Men det finns försummelser som i längden skapar – och redan skapat – ett politiker- och medieförakt.

Politiker har i åratal taktiserat. Försökt isolera SD, skjutit på frågor till efter valet 2014, som Moderaterna, och mot bättre vetande undvikit frågan om var de anser att gränsen går för flyktingmottagandet. Historiskt har det nämligen alltid funnit en gräns (Luciabeslutet 1989, visumtvånget för bosnier 1993).

Politiken har osjälvständigt speglats av medierna.

Några faktorer som spelat in:

Bristen på konflikt i politiken hämmade journalisterna efter Migrationsöverenskommelsen mellan Alliansen och Miljöpartiet i mars 2011. Frid skulle råda över blockgränsen och SD hållas utanför. Antagligen löper man som reporter en risk att bli misstänkliggjord för att driva egen agenda om man ställer kritiska frågor kring ett område där alla partier utom ett är överens.

En tillitsbrist har uppstått i det tidigare så pragmatiska Sverige

Journalister är fostrade (åtminstone förr) i konsekvensneutralitet men också i att föra svaga gruppers talan. Detta kan tyvärr göras reflexmässigt, utan eftertanke, och med en mekanisk dramaturgi: folket mot herrarna.

Reportrar ska höra alla parter. Men ibland saknas myndighetsperspektivet. Till detta finns mediernas sedvanliga förtjusning över det politiska spelet framför sakfrågor.

Sannolikt blir nu migrationen ett politikområde som andra. Eller har redan blivit det. Svängningen går fort. Och kan absolut slå över. Sans och relevans måste gälla åt alla håll. Medkänslan och solidariteten hållas vid liv.

Men Malin Ullgrens oro kan leda fel.

Foto:  Den går i linje med det ensidiga intresse för extremhögern som åtskilliga kulturjournalister och debattörer hyser.

Ett exempel på detta – och möjligen en åsiktskorridor – är vad chefredaktören Daniel Poohl skapar på tidningen Expos sajt den 25/1. Han gör en etikettering av förre statssekreteraren Jasenko Selimovic inlägg på denna sida (DN 11/1) och min debattartikel i SvD (4/12 2015).

Våra inlägg har rubrikerna: ”Därför vågade ingen tala öppet om flyktingkrisen” respektive ”Politiker och medier har misskött migrationsfrågorna”.

Poohl avfärdar oss: ”Båda för ett resonemang som går i linje med extremhögerns berättelse om Sverige/…/de presenterar den med radikalnationalismens retorik”.

Han buntar ihop två debattörer med relevanta frågor i någon sorts högerextrem kategori.

Ullgren och Poohl känner stor och berättigad oro för högerextremismen. Men de fogar in den i en begränsande kontext där tyvärr mycket av debatt- och kulturjournalistiken befunnit sig. Jag hoppas att Sverige snart kan återvända till en generös, och mer hållbar och folkligt förankrad flyktingpolitik.

Och att vi får mindre av medie- och politikerförakt och ett bättre offentligt samtal.

Journalist och författare till boken ”I Sveriges väntrum”.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.