Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Lawen Mohtadi: Konfliktlinjer i hbt-rörelsen

Stockholm Pride 2012.
Stockholm Pride 2012. Foto: Jonathan Nackstrand

Splittring är ett normaltillstånd. På Stockholm ­Pride samsas politik med fest – och en känsla av att inte vara ­ensam. Men ­inramningen är ­provocerande fri från politisk vilja, skriver Lawen ­Mohtadi.

En av senare års bästa homo­filmer är "Weekend". Två unga män i London möts en helg och upplever ett par intensiva dygn tillsammans, de pratar, anförtror sig åt varandra och har sex. Den ena av dem är försiktig, umgås mest med strejta och har svårt att stå för att han är bög. Den andra drar sig inte för att ta plats och konfronterar i sitt dagliga liv rädslan för att bli utstirrad eller trakasserad som många queers bär på. Mötet mellan de två männen är både explosivt och ömsint.

Jag blev djupt tagen av "Weekend". Bara det att se queera liv på film skildrat ur ett inifrånperspektiv med en kulturell tonträff som var både kärleksfull, humoristisk och samtidigt oromantisk. En kvalitet som tyvärr gick många heterosexuella filmkritiker förbi.

Vad är det för speciellt med en film om två bögar? Svaret är: Allt. Många hbt-ungdomar växer upp utan bilder av hur homo­relationer kan se ut. En vän sa om "Weekend": "Jag känner att den handlar om sådana som oss." Med oss menade hon vi som fortfarande är arga. Vi som befinner oss på en plats där hbt-kampens framgångar fortfarande kantas av frågorna: Hur ska man leva? Hur ska man förändra världen?

När Stockholm Pride i dag inleds samsas traditionsenligt politik, fest, nätverkande, flört och för många också känslan av att inte vara ensam. Lika traditionsenligt återuppväcks frågan om splittring inom hbt-rörelsen. Det är en fråga som vi nu – drygt 40 år efter den moderna hbt-kampens födelse – kanske kan börja betrakta som ett normaltillstånd. Frågan är snarare huruvida åsiktsskillnaderna ska ses som en svaghet eller en tillgång.

Årets tema är "familj". I vilka betydelser detta begrepp aktualiseras vet vi inte eftersom festivalledningen lämnar det provocerande fritt från riktning och politisk vilja. Men familj behöver inte sakna laddning, tvärtom är ordet dramatiskt och rymmer både samhälleliga och djupt personliga aspekter. Familj är något som berör alla och vars sociala normer och regler formar oss livet ut.

I dag, när staten inte längre sjukförklarar homosexuella, måste vi därför ställa oss frågan varför sjukdomsstämpeln lever vidare inom familjen. Med sjukdomsstämpel menar jag den tystnad, de fördömanden och det raseri och äckel som möter hbt-personer när de kommer ut för sina familjer. Varför förskjuter föräldrar sina barn när staten har slutat med det?

Att Prideorganisationen tenderar att backa från politiska ställningstagande och skyla över konfliktlinjer är för en del personer skäl nog att lägga ner hela projektet. För andra är Pride en av årets höjdpunkter, ett vattenhål. Den enkla förklaringen till de skilda synsätten är att hbt-personer lever under helt olika villkor.

Konflikterna i det svenska Pridefirandet har genom åren varit många. Migrationsverket går sida vid sida med asylrättsaktivister. Moderater bredvid socialister. Härom­året väckte aktivister debatt när de gick med plakat bredvid hbt-personer verksamma i Försvarsmakten. På plakaten hade man skrivit: "Jag är lika bra på att döda som straighta soldater." Man lade alltså bokstavligt talat ord i munnen på en annan människa. Aktionen var både aggressiv och hjärtlös och inte helt oväntat skambelade den snarare än skapade samtal. Men likväl består själva sakfrågan: Ska hbt-rörelsen stödja militären som institution?

I USA, som är referenspunkt nummer ett inte bara i svenskt kulturliv utan även i hbt-debatten, har Obamas presidentskap inneburit ett skifte i mainstreampolitiken. Förbudet mot att vara öppen som homosexuell i militären hävdes och man öppnar nu upp för homo­äktenskap. Reformerna betraktas som en stor framgång för den amerikanska hbt-rörelsen. Men det finns också en substantiell kritik mot att rörelsens frågor utgår ifrån resursstarka, vita hbt-personer vars mål i livet är att gifta sig. Det diskuteras hur hbt-rörelsen till stora delar har gått upp i det heteronormativa och kapitalistiska systemet – "om det här är jämlikhet så vill vi inte ha den".

Juristen och transaktivisten Dean Spade, en tongivande röst bland kritikerna, talar hellre om rättigheter och resurser som inte primärt sipprar nedåt utan snarare sipprar uppåt. Det vill säga etiken måste utgå ifrån de mest sårbara i samhället, då kommer den även att komma de privilegierade till del.

Frågan om var hbt-rörelsens etik börjar och slutar kommer att diskuteras livligt under den kommande veckan. För vissa är kampen en strategi för att uppnå specifika mål – som att avskaffa tvångssteriliseringarna av transpersoner. I perioder råder politisk enighet, and­ra tider ligger betoningen på konflikterna. Möjligheten att rymma båda dessa linjer skapar rum för att fortsätta ställa de viktiga frågorna. Hur ska man leva? Hur ska man förändra världen?

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.