Kulturdebatt

Lena Andersson: Barnalstring är frivillig

Illustration: Gunilla Hagström

För mig har det varit en frihetshandling att inte föröka mig. Det är inte människan som vill ha barn, det är generna som vill leva vidare. Så skriver författaren Lena Andersson om sitt beslut att inte skaffa barn.

Om alla gjorde som jag skulle människosläktet dö ut. Det vore ohållbart att upphöja min handling till allmän rekommendation. Men om vi i begreppet handling inbegriper akten att fatta övervägda beslut lämpar den sig som dygd eller rent av plikt. Jag vill formulera den så här: Sätt inte människor till världen utan att först ha funderat på om det är vad du vill och önskar med ditt och andras liv.

Barnalstring är frivillig. Man är inte tvungen för att man kan. Människor kan vara fria endast i kraft av sitt förnuft och förnuftet ger oss ansvar.

För mig har det varit en frihetshandling att inte föröka mig. Jag är dock glad över att finnas till, liksom jag är glad över att det finns fler mänskliga varelser, och beklagar således vare sig att mina föräldrar valde annorlunda eller att människor vill ha barn. Man kan därmed säga att jag värnar mitt eget liv så mycket i de former av det jag känner till att jag är beredd att beröva potentiella människor det liv de kunde ha fått och som de eventuellt skulle ha värdesatt lika högt som jag värdesätter mitt. Eller inte. Det är det man aldrig vet. Avkomman kan bli en miserabel varelse som önskar att den inte hade fötts och ägnar tillvaron åt att klandra sina föräldrar för brottet att sätta det till världen.

Har jag rätt att ”beröva” ofödda människor det liv de kunde ha fått? Ja. Endast det som existerar kan bli berövat något. Därtill och framför allt har jag rätt att bestämma över min kropp så länge jag inte skadar eller tvingar andra. Jag är inte slav under några diktat, under normer om moderskap eller en stat som behöver fler barn i dag ”för att klara välfärden i morgon”. Ett samhälle ska inte planera eller dirigera fram hur medborgarna väljer att reproducera sig. Det ska inte ha synpunkter på antalet barn eller önskemål om fler. Man föder inte barn åt gemenskapen eller Gud, och man avstår inte åt dem. Barnalstring ska lika lite som något annat planeras centralt och ovanifrån för att motsvara någons syfte rörande helhetens eventuella bästa. Men det innebär också fullt ansvar för de människor man sätter till världen innan de är stora nog att ta ansvar själva. Om denna fria ordning fick till följd att ingen längre ville ha barn, det vill säga gjorde som jag och lät generna upphöra med mig, vore det slut med släktet. Och då fick det vara så.

Det lär inte ske, ty att inte föröka sig är en biologisk och evolutionär anomali per definition.
Tack vare preventivmedel och aborträtt är det i frihetliga länder inget skenval huruvida man blir förälder. Endast lagar är tvingande. Normer är normerande men inte tvingande. Det är ingen liten sak att göra en ny människa eller flera. Det är heller ingen liten sak att låta bli, tycker kanske många. Jag har full förståelse för att man när ett barn är fött tänker att det hade varit förfärligt att det barnet inte skulle ha funnits, oavsett om man tvekade innan, och översätter det till de ickeexisterande men möjliga barn som en barnfri person avstår från att sätta till världen. Psykologiskt och filosofiskt är emellertid inte icke-existens som kunnat bli existens detsamma som faktisk existens. Man saknar inte det man aldrig haft och aldrig drömt om att få. Man saknar bara det man mist. Det man drömt om kan man sakna som om man hade mist det, ty drömmen är som att ha det, hjärnan känner knappt någon skillnad. Ytterligare en omständighet fäller resonemanget att fenomenen skulle vara likvärdiga. Alla avstår hela tiden från att göra nya människor. De som har två barn skulle kunna få ett tredje och ett fjärde, ett femte, sjätte. Det finns alltid fler människor att göra om det är de ännu okoncipierades välbefinnande eller rättigheter som ska avgöra frågan. Och i samma stund upphör välbefinnande och rättigheter för de existerande.

För mig har det aldrig känts som en självklar och ”naturlig” del av mitt tänkande om mig själv och livet att jag en dag skulle bli förälder. Att jag skulle vara mamma är så konstigt att det till och med känns besynnerligt att vara ”ingens” mamma. Själva ordet mamma förbundet med min person reser inre motstånd. Att jag har en mamma finner jag odramatiskt, men att jag skulle vara en har alltid känts outsägligt underligt. Jag betraktar således inte saken som att jag har valt bort att bli förälder. Jag har aldrig valt till det. Att bli förälder är i mina föreställningar att välja bort det man har och den man blivit under de år man levt, medan att inte bli förälder är att fortsätta som hittills.

Jag blir därför alltid förvånad när jag får höra att personer jag känner eller känner till väntar barn. Samma sak när de gifter sig med pompa och ståt. Det är ett existentiellt skifte som min automatik finner märkligt att göra och varje gång tvingas jag därför korrigera tanken och påminna mig om att det är jag som väljer det ovanliga. Jag har givetvis inget emot att människor gör sina val men inifrån mitt medvetande är det skiftet i levnadssätt och bytet av bana som är anomalin, det ej förväntade.

Vikten av autonomi och suveränitet har varit för starkt inristade i mig för att de skulle gå att kombinera med det inkräktande på dessa värden som gravididet och föräldraskap är. Jag har inte alls varit särskilt självständig rent psykologiskt genom livet, utan snarare beroende av än den ena än den andra för att må bra. Men min självbild har inte passat med de förhållningssätt till tillvaron som traditionen, kulturen, underhållningen, lagarna eller kommersen hävdar som uppenbara. När jag var barn föll det mig aldrig in att bröllop och giftermål skulle vara något att sträva efter. Jag tyckte inte illa om det utan var likgiltig. Jag kände mig bara inte talad till när jag tog del av sagornas bröllop och de giftaslystna flickornas bestyr med sina kläder. Det kunde ha handlat om ekorrars sätt att organisera sina liv och jag hade känt mig lika lite talad till.

Det innebar att jag inte heller kände mig utanför, liksom jag inte känner mig utanför ekorrars förehavanden.

Att jag skulle bo i ett hus med en annan vuxen och två barn var en orimlig tanke som inget hade med mig att göra och som förutsatte att jag blev någon annan. Kärlek verkade underbart och värt att sträva efter, men hur de ritualiserade institutionerna hörde samman med känslan jag förstod var kärleken, det var svårt att se.

Det fanns en manual som tilltalade mig och gjorde det möjligt att se framåt på det sätt som är ett av livsberättelsens syften (ett annat är ordning och kontroll). Det var sagan om en enastående karriär inom idrott. Normerna knutna till dem följde jag observant och osjälvständigt. Sådana drömmar förstod jag meningen med och de var de enda jag skulle ha kallat drömmar. De förutsatte heller inte något framtida byte av personlighet, utan en fortsättning på den jag var. Då jag stod utanför de sagor som gällde livets organisering stod jag också utanför hela paketet med att behaga andra och agera inför deras blickar. Jag uppfattade moraliska blickar starkt, men inte normerande blickar rörande utseende och uppförande. Jag trodde att var och en gjorde som de ville inom ramarna för moralen. Att gifta sig och få barn såg jag som lika lite påbjudet och påliggande som att bli en rik direktör. Båda var mig väsensfrämmande. I min uppväxt var passivitet bannlyst och aktivitet belönat. Det var min inifrånblick på vad jag ägnade mig åt och hur jag utförde det som var viktig. Inställningen har dröjt kvar i mig. Den egna vägen har prioriterats, andras vägar måste först förklara sitt värde för att jag ska vilja anträda dem. Andra människor är inspiration och kunskapskälla, men om jag ska göra som de gör måste jag först djupt inne i mig förstå varför och ha prövat om jag verkligen vill det.

Utan tvekan är familjebildning det förväntade. Den som vill ha barn behöver inte förklara sig, vilket är tecknet på hegemoni. Men jag tror att man får bli lite hårdhudad här och hålla ordning på tankarna. Det viktiga är inte att ändra på omgivningen, utan att mångfalden av sätt att leva tolereras, bejakas eller uppmuntras. I det ingår att vi försöker tygla vår tro att vi vet allt eller något särskilt om en människa utifrån hennes individuella val. Alla sätt att organisera sina preferenser kan inte bli lika vanliga eller normala. Att på olika områden avvika är varken fel eller rätt, sämre eller bättre. Den som är särling i dag är konventionell i morgon inom ett annat fält. Udda är en beskrivning, ofta en provisorisk sådan, inte en värdering. Ingen ska avstå från att skaffa barn för att de barnlösa eller barnfria ska må bättre. Det man kan önska och förvänta sig är medvetenhet och insikt om att vi alla har ett val som bör göras aktivt. Och att alla inte vill samma sak med sitt liv.

Många hävdar slentrianmässigt att barn utgör livets biologiska mening och dess existentiella tillika. Mot det vill jag anföra att det biologiska saknar mening och den existentiella meningen är ett samlingsnamn för en känsla man kontinuerligt konstruerar utifrån allehanda upplevelser, behov och förnimmelser. Den är helt individuell. Men längtan efter barn måste väl ändå vara biologiskt betingad, eftersom släktet överlevt endast så? Sexdriften är inte en social konstruktion. Men eftersom den ofta leder till barn kan dess resultat, avkomman, lätt förväxlas med resultatets upphov, driften. Inget är så lätt att blanda samman som orsakssamband. Vi tror att vi längtar efter att föröka oss och därför har sex, medan vi väl i själva verket längtar efter sex och därför förökar oss. Nästa fråga som inställer sig är varför vi längtar efter sex. Evolutionen måste tolkas. Och den är allt annat än nogräknad då den saknar riktning, plan och intention. Det blir vad det blir och det som fungerar duger. Förökning räcker för överlevnad, då spelar det ingen roll hur den går till eller av vilka orsaker vi förökar oss, bara allt fortsätter.

När man beaktar Richard Dawkins perspektiv i ”The Selfish Gene” (”Den själviska genen”, 1976) faller frågan om biologiskt betingad barnlängtan närmast bort, blir irrelevant och feltänkt. Dawkins presenterar en tolkning som gör det omöjligt att fortsätta se på levande varelser som något enhetligt. Och i samma ögonblick förändras synen på reproduktion. Med tanke på att människan avgränsas av kroppens konturer och varje kropp bär ett medvetande som är avskilt från alla andra är det praktiskt att tala om individer. Det är deras medvetande och ingen annans som lär sig saker, interagerar och känner smärta när kroppen utsätts för påfrestning.

Men enligt Dawkins tolkning är det snarare organismens myriad av byggstenar som har ”lurat” oss att betrakta människan som en enhet. Så skickliga har beståndsdelarna som utgör kroppen och medvetandet varit på att skapa sig en skuta som de tagit hyra på för att segla in i framtiden med, att den lyckats få oss att betrakta oss själva som enskilda och helgjutna och inte som en slumpmässig ansamling av småorganismer som gått samman och skapat den stora organismen vi kallar människa.

Dawkins föreslår att vi ska se arten människa som en av många slumpmässigt hopkomna varianter på maskiner som generna har utformat, byggt, samlat ihop sig till eller utgör, allt för att försäkra sig om sin egen reproduktion. Det är alltså varje gen för sig som vill föröka sig, inte vi. Det är inte vi som har gener, det är gener som har oss.

Det är inte människan som vill ha barn, det är generna som vill leva vidare. Och det mest ändamålsenliga sättet råkade bli det vi känner som en människokropp att skydda sig i för att där inifrån kunna göra nya versioner av sig själva, versioner som i sin tur är inneboende i nya maskiner vilka de själva håller igång och som gör avkomma på det att generna aldrig må dö.

Det blir inte mycket romantik och illusion kvar, men kanske vore det här ett sannare, mer fantasieggande och fruktbart sätt att formulera saken än de platta sagor som vi underhåller varandra med.

Även sagorna lyder emellertid under naturens lagar fast i kulturell skepnad. Berättelserna överlever för att de skapar den känsla av mening som inte finns, för att de fyller en funktion och tilltalar tillräckligt många. Men inte alla. Somliga ger kontraorder och accepterar inte genernas exploatering av människans oro, deras manipulationer av vårt signalkänsliga medvetande, deras finter, trick och knep för att ta sig vidare mot evigheten genom att använda bebis- hull, stora ögon och värnlösheten i en oskyddad ny varelse.

Generna skapar, för att sedan utnyttja, människans längtan efter att få slippa sig själva och gå upp i någon annan, att få till synes äga och ägna sig åt en beroende varelse. En del vägrar ge efter för detta genernas mixtrande med oss, det som får oss att lida av och frukta ensamheten så mycket att vi intalar oss att med ett barn blir vi aldrig mer ensamma.

Men avkomman lämnar en, det är det sorgliga om man trodde något annat, den lämnar för att skapa ny avkomma, en ny av generna skapad och använd människomaskin för att de ska kunna ta sig vidare mot evigt liv för egen del. Oss struntar de i. Oss kastar de oblitt i en grav medan de själva seglar bort mot nya spännande äventyr. Liv, liv, mera liv. Det är inte vi som längtar efter barn, det är generna som längtar efter en ny farkost att driva framåt över oceanerna. Allt för att deras liv ska upprätthållas. Till vilken nytta? Ingen alls. Till vilket syfte? Inte något som helst. Liv handlar inte om nytta och syfte.

Men om människan härmed verkar ha degraderats finns tröst att få. Som de enda djuren på Jorden, skriver Dawkins, kan vi vända oss mot våra skapare generna. ”We, alone on earth, can rebel against the tyranny of the selfish replicators.”

Fria under tyranniet är människorna.

Lena Anderssons text är hämtad ur antologin ”Ingens mamma” som utkommer på bokförlaget Atlas. I boken skriver tolv kvinnor om barnfrihet, bland annat författaren Birgitta Stenberg och kritikerna Annina Rabe och Jane Magnusson.

Fakta: Lena Andersson

Yrke: Författare och kolumnist, bland annat på DN:s ledarsida.
Född: 1970 i Stockholm. Uppvuxen i Tensta.
Debut: Romanen ”Var det bra så?” utkom 1999.
Sommarprat: Fyra gånger: 2000, 2002, 2005 och 2008.
Aktuell: Med sin sjätte bok ”Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek”, som kritikerhyllats under hösten.