Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Lena Andersson: ”Det sämsta från flera världar byggdes in i förortens dna”

Villaområdets tristess och stadens existentiella råhet – den svenska förorten fick på många sätt det sämsta av två världar. Lena Andersson inleder en ny artikelserie om miljonprogrammen med en text om sitt Tensta.

Ett par vänner skulle hälsa på i mörka november och fick vägbeskrivningen: ”Blå linjen till Tensta, snedda över torget och sök efter fönstren med varmt ljussken”. De hittade fram utan problem.

Det första jag köpte när jag började tjäna egna pengar för dryga tjugo år sedan var lampor med mjuk belysning. I en antikaffär på Riddargatan och en i Götgatsbacken köpte jag Strindbergslampor, Amerikalampor och jugendlampor som var vackra, milda och avsedda endast för stämning och trivsel. De har följt med i olika flyttar och står nu på mina fönsterbrädor i Tensta. När jag tittar ut om kvällarna ser jag hos grannarna bara blått tv-ljus och takbelysning, ibland från lysrör.

Att på detta sätt ombesörja sitt lampbestånd är förstås småborgerligt. Sökandet efter gemyt är en given fälla i kampen för en mer storartad människa. Arkitekten Le Corbusier, vars idéer låg till grund för utformningen av det modernistiska miljonprogrammet, skulle nog ha ansett mina lampor vara bjäfs, en beklämmande relik från en icke-utopisk tid där folk ägnade sig åt småsaker i stället för att spränga himlavalvet.

Den nya 1900-talsmänniskan som var tänkt att födas med demokratin och vetenskapen och som skulle avslöja alla gamla livsvisdomar som okunskap, metafysik och ineffektivitet, hon föddes aldrig och kan inte födas. Men hon fick bo och leva i den materiella och andliga konsekvensen av de sociala ingenjörernas idé om hur bra det vore om människan bara var på något annat sätt än hon är.

Nedfällda persienner är den superfunktionalistiska förortens signum. De är långt mer påtagliga i det dagliga livet än arbetslöshet och kriminalitet.

Vi människor har vår dygnsrytm. Varm belysning på kvällen liknar den uråldriga lägerelden. På dagen går lysröret an, då det mer liknar solljuset. I takbelysning kan jag inte leva och tänder den bara när jag letar efter något eller ska stryka. Lysrörsbelysning när det är mörkt ute tror jag är direkt skadligt för psyket, liksom persienner när det är ljust ute.

Nedfällda persienner är den superfunktionalistiska förortens signum. De är långt mer påtagliga i det dagliga livet än arbetslöshet och kriminalitet. I Tensta finns persiennerna inbyggda i alla fönster i samtliga hus utom i badrummet där rutan är frostad. Med sin uniformitet har de en omisskännlig doft av institution, men är helt integrerade i förortens byggplan och därför svåra att ta ner. Det krävde knipsande av stålvajrar med avbitartång och lirkande med vajrarna och snörena genom borrade hål i fönsterlisten. Skruvar och nubb flög genom rummet när jag bände loss de olika upphängningsanordningarna.

Bostaden blev som ny utan persienner. Allt som återstår är att spackla igen de fula hålen.

Persiennen är som lysröret. Opersonligt och effektivt gör den sitt jobb samtidigt som den motverkar individualitet och småaktig konkurrens. Gardiner däremot är personliga. När man väljer ett tyg och mönster väljer man bort alla andra tyger och mönster och berättar något litet om sig själv. Är man riktigt om sig och kring sig kan man ha olika gardinmotiv till påsk, sommar och jul. Jag tror att det var just sådant som fick lärjungarna till schweizaren Le Corbusier att förse miljonprogrammets fönster med persienner.

Foto:

När Corbusier-förorterna anlades i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet skedde det på starkt ideologisk grund, för att inte säga ontologisk: Människan skulle befrias från sig själv, sin outhärdliga småttighet. Vill man förstå den modernistiska förortens uppbyggnad ska man följa småborgerligheten i spåren och se hur platsen formats till dess antites.

Att förjaga småborgaren ur mänskligheten är frestande, därför att den ur ett visst perspektiv ter sig så löjlig. Även småborgaren själv kan få syn på en värre småborgare och se det futtiga. Men det är en farlig frestelse. Småborgare är det som de flesta blir om de lämnas i fred, den föraktligt visionslösa – Willy Loman, Babbitt, Pinneberg och Krilon. Småborgerlighet hör fredstid till. I krig och katastrofer försvinner den. Småborgaren är jämviktsläget där de flesta någon gång befinner sig, ty även radikalen hittar alltid till sist sin överman i renlärighet, och för den mest renlärige är alla andra småborgare. Utan denna förnöjsamma mellanmänniska som stillsamt odlar sin täppa vet ingen vad de ska jämföra sin originalitet med.

Så vad var det då mer än trivsel och gardiner som den nya altruistiska och kollektiva människan borde bort från för att höja blicken, bli vetenskaplig och ändamålsenlig? Måhända handel, bilism och enkla små nöjen. Vad minimerades i de modernistiska förorterna? Handel, bilism och enkla små nöjen.

Förorten fick villaområdets tristess och brist på utbud kombinerad med stadens anonymitet och existentiella råhet.

Kommersen ansågs då som nu tala till låga begär; den girige småhandlaren å ena sidan som lurar på kunden sina sämsta bitar till för högt pris, husmor å den andra med sina tidskrävande inköpsrundor, sitt bakande och lagande, syltande och saftande i stället för att delta i föreningslivet och öva sig i demokratins former. Bostadshusen skulle inte besudlas av kommers varför de fåtaliga affärerna koncentrerades till centrum som bommade igen klockan sex. Vad framtidsmänniskan behövde var inte varor, ting, barer, fik och restauranger, utan föreningslokaler, tandläkare, vårdcentral, bibliotek och socialkontor. Dessa lades mitt i centrum och i så stora lokaler att bara skattebetalarna hade råd med dem.

Förorten fick villaområdets tristess och brist på utbud kombinerad med stadens anonymitet och existentiella råhet. Den fick småstadens litenhet och instängdhet utan dess småbutiker, kontinuitet, tillit och sociala kontroll. Det sämsta från flera världar byggdes in i förortens dna.

När jag trots detta för flera år sedan flyttade tillbaka till Tensta efter att ha växt upp i trakten och lämnat den vid sexton års ålder, berodde det på att marknaden fungerar hjälpligt. Jag ville bo större än i min hyresetta i stan i vilken jag även bedrev mitt arbete, och kom över en trevlig och billig fyra nära Tensta centrum med ljusinsläpp från tre håll. Den kostade en miljon mindre än ettorna i stan.

Den planlagda frånvaron av biltrafik motiverades med att det var hälsosamt. Men egentligen handlade det om privatbilismen som omoralisk, irrationell och egoistisk. Den övertygelsen har bidragit till förortens förtvining. Platser utan trafik och kommers blir stillastående (”idylliska”) dagtid och spöklika nattetid, som parker. När det bara finns igenbommade affärer, grönområden och bostadshus längs nattvandrarens väg, när ingen sitter på restauranger omkring honom därför att inga sådana finns och gångvägarna är tomma därför att det saknas ställen att vara på väg till, då blir det ödsligt.

Foto: Alexander Mahmoud

Otäckast i en storstad på kvällen är parkerna. Det är dem man är räddast för och undviker. De ljusskygga aktiviteter som ter sig mest skrämmande i storstaden sker i parkerna. Genom sina inbyggda betingelser gjordes förorten till en sorts park med parkens alla problem.

Före 1900-talet hade städer växt fram allteftersom utifrån reella småskaliga behov snarare än storslaget uttänkta och sundhetsbefrämjande. Den täta bebyggelsen med många människor på liten yta gjorde att staden alltid behöll sin livfullhet. Trottoar och gata intill varandra innebar att man inte separerade funktionerna, vilket underlättade handel och vardagsliv och erkände individen i hennes många skepnader. Handlare och fotgängare i samma person, bilist och människa i ett, arbetare och konditoribesökare.

Läs del 2 i serien: Aleksander Motturi: Jag skulle ha lämnat den här platsen för länge sedan

Den gamla urbana ordningen med försäljningsställen längst ner i fastigheten och bostäder ovanför var lika självklar som snillrik. I hemmet är man privat och vill inte ha förbipasserande som tittar in. Butiker, kaféer och restauranger har motsatta syften och behöver skyltfönster. Samtidigt ges gatan liv, rörelse och stabilitet. I förorten där man skulle skyddas från ytlig kommers ligger det i stället lägenheter i markplanet. De boende lever med ständig insyn – om det inte vore för de nedfällda persiennerna. Och eftersom hyrorna är reglerade kan de inte kompenseras för uppoffringen. Även sådana frustrationer alstrar vanmakt och känslor av inlåsning.

Jag skulle inte vilja vara utan modernismen. Men i den finns ett inslag av avsky för människan sådan hon är; ett inslag som har stått oss dyrt.

Foton i text: Alexander Mahmoud

Serien. Förorten

Återigen har miljonprogrammens förorter och dess utmaningar hamnat i fokus för samhällsdebatten. DN bad några författare och kulturskribenter att skriva om sin relation till förorten.

Lena Andersson är DN-medarbetare, skribent och författare boende i Stockholmsförorten Tensta. Hennes debutroman ”Var det bra så?” (1999) utspelar sig i den fiktiva Stockholmsförorten Stensby. För romanen ”Egenmäktigt förfarande” tilldelades hon Augustpriset 2013.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.