Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kulturdebatt

Liberalers ökenvandring högerut

En högersväng.
En högersväng. Foto: Eric Nathan / Alamy

När ledarsidor vill putsa upp SD till ett rumsrent parti överger de liberalismens kärnvärden. Ola Larsmo ser en avgörande splittring inom borgerligheten.

De senaste dagarna har det öppnats fönster på flera borgerliga ledarsidor; ett antal liberala skribenter har sagt ifrån. De ser en glidning i det egna politiska blocket, det som fram till senaste valet var Alliansen, de är upprörda och kritiska. Och med ens är det som om vi håller på att få en politisk debatt värd namnet i Sverige.

Till de vassaste hör UNT:s politiska chefredaktör Håkan Holmberg. Den 15 augusti går han igenom vad han uppfattar som ”antiliberala ståndpunkter” hos skribenter på stora borgerliga tidningar. Han nämner den ledare av SvD:s Tove Lifvendahl som kopplar samman dubbelmordet i Västerås med ”integrationspolitiken”; exakt hur dessa ska kopplas samman säger inte Lifvendahl. Holmberg skriver:

”Men på vilket sätt skulle en annan politik än den som förs kunna förhindra en helt oförutsägbar händelse på ett svenskt varuhus? Slutsatsen, kravet på ’politikerna’, har över huvud taget inget samband med premissen – om man nu inte anser att våldsdåd alltid begås av invandrare eller asylsökande. Och det anser väl inte Tove Lifvendahl. Men varför då skriva som om de som faktiskt har sådana åsikter ska tro att SvD, i alla fall lite grann, är på samma sida?”

Holmberg nämner flera skribenter som drar åt samma håll, som Dagens Industris PM Nilsson, vilken enligt Holmberg ”försökt hävda att Sverigedemokraterna nu blivit ett i stort sett normalt parti som – följaktligen – skulle kunna vara en partner till de borgerliga allianspartierna.”

En annan artikel på samma tema som Holmbergs, av en tydlig liberal skribent, har gått fram som den berömda gräsbranden i sociala medier: Per Svenssons text i Sydsvenskan den 12 augusti, där också han är kritisk mot Lifvendahls
tankehopp. Han går igenom fler exempel på närmanden från borgerliga skribenter till SD:s tankevärld och skriver: ”Man känner igen
yttringar av denna samförståndsanda på att flyktinginvandring, misslyckad integration och otrygghet blir länkar i en argumentationskedja som sedan används till att förankra slutsatsen att Sverigedemokraterna inte längre kan särbehandlas.”

Det är helt avgörande att nu grans-ka den uppluckring av perspektiven som utan tvekan sker inom den borgerliga offentligheten. Det handlar om en utmaning av liberala kärnvärden och berör betydligt fler än de som anser sig rösta liberalt.

Under en följd av år, ända ned i nittiotalet, har i princip även de till höger om Folkpartiet beskrivit sig som liberaler, i den meningen att man sagt sig stå för marknadsliberala lösningar. Om nyliberalismen med stöd i Chicagoskolans ekonomer varit den dominerande politiska ideologin under tjugo trettio år, har något annat det senaste decenniet framträtt på den politiska kartan världen över, något som går att förstå som en reaktion mot att denna nyliberalism inte levererat arbetstillfällen och stabila ekonomier. Reaktionen tar sig även vänsterpopulistiska uttryck, men tydligast är återkomsten av en höger som inte haft uttalade representanter i de nordiska länderna sedan andra världskriget.

Efter valresultatet förra året kunde man också bland borgerliga skribenter se två varandra uteslutande analyser av läget.

Den ena säger att vi nu har en ny spelplan med tre block i parlamentet. SD:s blockering av den rödgröna budgeten med sin enda fråga ”invandringen”, och löftet om att blockera även alliansbudgetar om man inte dansade helt efter deras pipa, borde ha gjort klart för samtliga att det verkligen var ett nytt läge. Det var analysen bakom December-överenskommelsen. 

Sedan finns den andra, som alltmer öppet menar att Alliansen borde kunna regera med stöd av SD. Det är den linje som Dagens Industri gjort sig till tolk för, antagligen därför att många tunga näringslivsrepresentanter framför-allt ser ”stabilitet” som det enskilt viktigaste politiker kan leverera, i princip oberoende vad denna stabilitet vilar på – även om man därmed skulle lämna ett antal (social-)liberala kärnvärden bakom sig. Ett sådant regeringsunderlag skulle ge en betydande majoritet, men då måste man putsa upp SD till ett högerparti bland andra, låt vara med litet osnygg bakgrund, och sedan gå dem till mötes.

Jag tror att det är en maximal felsyn. Det som sker i såväl Sverige som Europa i dag är att en annan höger blir synlig, som inte låter sig förenas med någon som helst variant av liberalism, varken social- eller ny-. Det handlar om en höger som varit hemlös under den nyliberala ökenvandringen och som i Sverige fram till 1930-talet kallades för ”Unghöger”. Den uppstod som en öppen reaktion mot såväl liberalism som socialism (som man såg som samma skit) och som ville skydda samhället mot den ”upplösande” demokratin, vars främsta tillskyndare i Sverige var liberaler och socialdemokrater. De hade starka intellektuella talespersoner som Vitalis Norström, Adrian Molin och Rudolf Kjellén. Denna Unghöger kom sedan att splittras i den gren som ingick i Högerpartiet och den som gick till renodlat fascistiska rörelser.

Sverigedemokraterna befinner sig mitt i Unghögerns tankevärld. Inte minst ultranationalisten Kjellén hör till de förebilder man öppet skyltar med. När de säger sig vara för ett ”folkhem” är det Kjelléns variant de menar, inte den demokratiska tappning Per Albin Hansson fyllde det med då han stal ordet 1928. Socialliberalism och socialdemokrati är och har alltid varit dess främsta hatobjekt, vilket Jimmie Åkesson är öppen med i sin bok ”Satis Polito” där han skriver: ”Vi vill helt enkelt inte ha det splittrade, segregerade – själlösa – samhälle, som det socialliberala etablissemanget skapat åt oss.”

Denna återuppståndna sorts höger kommer inte att utgöra ett hanterbart regeringsunderlag för en marknadsliberal politik. Personligen tror jag att denna Nya Unghöger får sin styrka inte bara genom den rasism den gör rumsren, utan också genom att påstå sig erbjuda en idé om ett samhälle. Det är i dag ingen svensk politiker som tydligt talar om vilka grundläggande värderingar de verkligen vill se förverkligade; vilken sorts samhälle de vill bo i; varför vi egentligen hör samman. Utom SD. Och då bygger de denna gemenskap uttalat på vilka som inte hör dit – det som på akademisk dialekt kallas en ”exkluderande välfärdsstat”.

Det finns i dag en tydlig fantom-smärta i politiken. Det är inte fel att diskutera lärlingsplatser eller rutavdrag. Men det stannar oftast där. Jag tänker allt oftare på en replik ur Aaron Sorkins film ”The American president”, där talskrivaren Lewis pekar på presidentens otydlighet i klara värderingsfrågor som skäl till hans sjunkande popularitet: ”När det saknas tydlighet kommer man att lyssna på vem som helst som kliver fram till mikrofonen. Man vill ha tydligt ledarskap. Man är så uttörstig att man kryper genom öknen mot en hägring och när man märker att där inte finns vatten så dricker man sand.” 

Den som fortsätter triangulera kommer förmodligen att hamna långt ute i denna öken. Demokratin, när den slog igenom i Sverige trots Unghögerns motstånd, byggde inte bara på att man byter makthavare genom omröstningar. Den liberala demokratin bygger också på en radikal människosyn som handlar om rättigheter och skyldigheter och om allas lika värde. Om medborgarskap, inte nationalitet. Vem av er vill kliva fram till mikrofonen och tala om den saken? Vi väntar.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.