Kulturdebatt

Lyra Ekström Lindbäck: Gör arabiskan till nationellt minoritetsspråk

Det här är Sverige och här talar man svenska.” En mening som allt oftare kommer att slängas i ansiktet på människor efter att Sverigedemokraterna fördubblat sitt valresultat, tillsammans med andra kränkningar och hot om våld. En mening som är allt annat än ursvensk. Man behöver bara blicka över havet för veta att den svenskspråkiga minoriteten i Finland ofta får höra samma sak, särskilt efter att Sannfinländarna fick 19 procent i riksdagsvalet 2011. På barer, i kollektivtrafiken, på arbetsplatser och i mer offentliga sammanhang: ”Det här är Finland och här talar man finska.”

En mening som förstås inte stämmer. I Finland har nästan 300 000 svenska som modersmål, och i Sverige talar omkring 250 000 finska och ungefär lika många talar någon arabisk varietet. Finska skyddas i vår lagstiftning som nationellt minoritetsspråk, men arabiskan blomstrar bara som det största i hemspråksundervisningen och som ett allt populärare universitetsämne. Sedan 2009 kan man också läsa arabiska som modernt språk i grundskola och gymnasium, men trots att intresset hos studenterna är stort så finns det väldigt få skolor som erbjuder kurser.

Att många vill lära sig arabiska är inte underligt. Som ett av de fem största språken i världen talas det av nästan 300 miljoner (!) männi­skor och är officiellt språk i 24 länder, varav några av världens rikaste. Kulturarvet från de arabiska språkområdena är för stort för att ens skisseras i en krönika; men låt mig nämna de grundläggande insikterna för optiken och algebran, de arabiska siffrorna som vi använder än i dag, en enorm litterär kanon och samtida utgivning. Även en stor del av det idéarv som vi i dag betraktar som västerländskt, till exempel Aristoteles skrifter, skulle aldrig ha överlevt till vår tid om det inte varit för de arabiska översättningarna och universitetsdiskussionerna, som fortsatte att utveckla filosofin långt efter Roms fall år 479.

Mera underligt är att de här språkskatterna aldrig värderas särskilt högt på den politiska arenan i Sverige. Det talas om rätten att lära sig svenska, och ibland om rätten till hemspråksundervisning, men aldrig om att stärka möjligheterna till språkligt utbyte med arabiskspråkiga vänner och vänners familjer, med arabiskspråkiga grannar och kolleger. Trots att språket är så stort i Sverige i dag är det nästan bara modersmålstalare som tar del av arabiskspråkig kultur och kan få mer nyanserade utblickar på politiska situationer i vår omvärld. Alla som är någorlunda bra på engelska, det största andraspråket i Sverige, vet vilka nya världar av utbyten, insikter och kunskaper som kan öppna sig genom språkkunskaper. Så varför ligger inte arabiska högre upp på den utbildningspolitiska dagordningen?

Svaret är förstås: rasism. Arabiska är islams konfessionella språk, och islamofobin är en av de starkaste rasistiska ideologierna i Sverige. Kvinnor får sina slöjor avryckta och glåpord skrikta efter sig på tunnelbanor och bussar, flera misshandelsfall rapporteras in årligen, rasismen är ett utbrett fenomen på arbetsmarknaden och fyra av tio muslimska församlingar har drabbats av hatbrott. Nu när nästan 50 rasister tar plats i riksdagen har många plötsligt insett att det här är ett land i kris, där hundratusentals människor känner sig otrygga så snart de går utanför dörren.

Politiska kommentatorer drar slutsatsen att det beror på att Sverige­demokraterna har varit de enda som har belyst integrationsfrågan. Men att tvinga människor att glömma sina livserfarenheter, ge upp sina kulturarv och förtränga sina språk till förmån för en fabricerad ”svenskhet”, det kommer aldrig att vara integration. Integration är när sinsemellan olika delar formar en mer komplex helhet. Om alla människor som lever här ska vara en del av Sverige, och om Sverige ska vara en del av sin globala omvärld, måste integration börja handla om ett bejakande i stället för ett utplånande av mångkulturalitet och flerspråkighet.

Arabiska är ett av de mest livaktiga språken i landet, och det är dags att det avspeglas i den nationella självbilden. En verkligt integrationspolitisk åtgärd skulle vara att stärka arabiskans ställning i landet, både den moderna standard­arabiskan och de sins­emellan så olika dialekterna, genom att förbättra möjligheterna till att studera det redan från mellanstadiet.

Dessutom bör arabiska ges status som nationellt minoritetsspråk. Det skulle förbinda landet enligt lag att skydda och utveckla språket, och det skulle också skicka en mycket tydlig politisk signal att Sverige är ett land där man talar flera andra språk än svenska, och där rasismen ska krossas.