Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kulturdebatt

Lyra Ekström Lindbäck: Rummet kommer att minska blindheten hos vita antirasister

När skådespelaren Ellen Page kom ut som lesbisk för ett par veckor sedan spreds hennes tal som en löpeld över sociala medier, och nyhetsmedier. Men här och var satt vanliga människor och lade sina pannor i djupa veck över sensationen. Att någon gillar tjejer, varför ska det vara en nyhet? Vi är ju alla människor och all kärlek är vacker kärlek och inte är det väl nåt konstigt. Nej, förutom att man kanske måste hålla sina känslor hemliga, behöver frukta påhopp på tunnel­banan när man håller handen, riskerar hemska straff i flera länder världen över och får växa upp med en ovanligt hög dos av självhat för att man fått lära sig att ens sätt att älska inte är normalt; förutom det är det förstås ingen big deal. Som Kakan Hermansson skrev på sin blogg: ”Men snälla rara jag måste explodera rakt ut, vet du inte att världen är homofobisk????? Det finns liksom inte tid 2014 att vara blåögd.”

För blåögda är ni, ni som tror att det bara är några enstaka idioter därute som är homofober, sexister, transfober eller rasister. Som om det bara var för oss ”ovanliga” människor att hålla huvudet högt och låta bli att ta åt oss. Men hat är bara en av alla former som förtrycket framträder genom. Vanligare, och kanske farligare eftersom det är så subtilt, är exotisering, förminskande, förfrämligande och osynliggörande. Det invaderar oss från alla riktningar och finns till och med nedlagt i oss själva som en frätande syra. Ellen Page kan rädda liv genom att komma ut. Själv­hatande tonåringar världen över kan höra hennes tal och känna sig lite mindre äckliga och rädda och fel, för att en Oscarsnominerad skådespelare vågar säga att hon är som dem.

När nätsidan Rummet startades för lite mer än en månad sedan dök det där osynliggörande vi-är-alla-människor-argumentet upp igen. Rummet är ett separatistiskt sammanhang för antirasistisk opinion och diskussion, där alla röster som hörs kommer från människor som har egna erfarenheter av att bli utsatta för rasism. Naturligtvis har trollen stuckit upp sina huvuden direkt. I mer etablerade medier som Sveriges Radio och Svenska Dagbladet låter den ifrågasättande rösten lite annorlunda. Man undrar varför Rummet gör skillnad på folk och folk, och menar att deras separatism bara förstärker de rasistiska strukturerna.

När jag läser bland inläggen förstår jag varför sådana som jag inte har rätt att skriva där. Oavsett hur medveten jag försöker göra mig om rasistiska strukturer så finns det ett tättvävt nät av hemskheter som jag oftast inte kan se, eftersom det aldrig händer mig. I redaktionens publicerade chattkonversationer bubblar solidaritet, ilska, igenkänning och påtvingade skamkänslor fram.

Anna Erlandsson berättar om hur det känns att bli sedd som sin pappas ”yngre utländska älskarinna”, i en välskriven text om hur rasism och sexism kan slå mot adopterade. Ninni Sundin beskriver hur mycket hårdare kroppsfixeringen drabbar rasifierade kvinnor, och Zahra Farag skriver om vithetsnormen: ”Ni tycker att jag överdriver? well ta och sök på beautiful girls i google och så kolla vad det som kommer upp.”

Ja, sök på ”in love” och ”human” när ni väl håller på. Kanske ni redan kan gissa hur den typiska människan ser ut? Ett litet tips: det är inte en funkis eller en intergendertransperson.
SvD:s ledarblogg (11/1) ifrågasätter nyhetsvärdet hos lanseringen av Rummet. Jag tror att ingen hittills har skattat det tillräckligt högt. Sidan kommer att minska blindheten hos många vita antirasister, och hjälpa oss att se vilket osynliggörande vi dagligen bidrar till bara genom att oreflekterat leva med våra privilegier. Dessutom tror jag att texterna kommer att skapa en otrolig självförtroendeboost och kampvilja hos alla som känner igen sig. Att stänga ute vita från att skriva på en enda hemsida är en viktig symbolisk handling. Den belyser vilken förkrossande majoritet vita som omger oss i nästan alla andra offentliga sammanhang. Inte minst på kultursidor som den här.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.