Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kulturdebatt

Magnus Alkarp: Så vill Umeå hylla en inbiten nazist

Arkeologen Gustaf Hallström (t h) bedrev rasbiologisk forskning och stämplade samer som "bastarder".
Arkeologen Gustaf Hallström (t h) bedrev rasbiologisk forskning och stämplade samer som "bastarder". Foto: Forskningsarkivet

Inför Kulturhuvudstadsåret lyfter Umeå fram arkeologen Gustaf Hallström. Men vad man talar tyst om är att han var rasbiolog, nazist och en av Sveriges mest komprometterade forskare, skriver Magnus Alkarp.

Under planeringen inför kulturhuvudstadsåret i Umeå fick någon på Västerbottens museum en idé som måste ha tett sig lika rafflande som lysande. Varför inte fira minnet av den fartfyllde och orädde arkeologen Gustaf Hallström genom någon slags teaterföreställning, en resa genom denne halvgalnings liv?

Jag förmodar att det var så det gick till. Tanken måste hur som helst ha tyckts oemotståndlig. Det räcker med att se ett fotografi av mannen ifråga för att inse att museet skulle höja Kulturhuvudstadsårets charmfaktor med hur många grader som helst.

Den kunskap som museet hade om Hallström kan bara ha kommit från ett håll, den biografi från 1997 i vilken dåvarande professorn i arkeologi, Evert Baudou, hyllade Hallström som den humanist i Sverige som gjort mest för demokratin och friheten i Norden.

Där framkommer det bland annat att Hallström skulle ha slagits för "friheten" i Finland och Baltikum, var en stor "Norgevän" och redan 1941 företog sig "forskningsresor" i Norge och Finland. Hallström var nämligen "en stor samevän" och det var av den anledningen han sökte tjänstledigt för att fara till norra Finland och Norge under brinnande krig. En intet ont anande riksantikvarie, Sigurd Curman – socialdemokrat och allmänt lättlurad – beviljade glatt ledigheten.

Men, avslöjar Baudou, dessa vetenskapliga resor var alls inga vetenskapliga resor – utan hemliga spionuppdrag. Hallström skulle nämligen vara "hemlig spion" åt den svenska militära underrättelsetjänsten – allt för att spana på tyska trupprörelser och för att underlätta befrielsen av Norge när den dagen var inne. Han reste runt kring Enaretrakten i Finland och dessutom skulle han på den militära underrättelsetjänstens order ha tagit sig djupt in i Norge vid flera tillfällen, där han hade "hjälpt" motståndsrörelsen och försett den med obekanta förnödenheter. Detta skulle bland annat ha skett under vintern 1942 och våren 1943.

Redan när Baudous läsvärda bok utkom fick den fantastiska konsekvenser. Västerbottens museum och Umeå universitet drabbades av Hallströmfeber! Och eftersom man nu blivit Kulturhuvudstad gav Västerbottens museum skådespelaren/manusförfattaren Love Ersare vid Skuggteatern uppdraget att gestalta Hallström i en dramatisk berättarteaterform. Allt för att Umeå, som i övrigt inte har så värst mycket att skämmas över, skulle framstå som toleransens och upplysningens hemort i den Europeiska unionen.

Emellertid måste någon ha berättat för Ersare att det fanns en hake – såvida han inte redan hade upptäckt det själv. På omvägar hade han fått höra att undertecknad hade forskat och doktorerat på de mer problematiska grenarna av arkeologihistorien, han kontaktade mig och bad mig berätta vad jag visste.

Med jämna mellanrum brukar det uppstå en diskussion om svenska akademikers förhållande till Nazi-Tyskland. Oavsett om man finner ämnet angeläget eller uttömt kan man åtminstone inte klaga på antalet studieobjekt: det råder ingen som helst brist på akademiker som engagerade sig i högerextrema, antisemitiska rörelser och som knappt hunnit hem från Tyskland innan de for dit igen. Självfallet skulle de flesta som låtit sin tyskvänlighet övergå till öppen nazism försöka sopa igen spåren efter sig efter kriget – och några av dem lyckades alldeles utmärkt. De som tindrat inför åsynen av fackeltågen, svastikan och det eviga gapandet hade – som genom ett divinatoriskt ingripande – förvandlats till föredömliga demokrater. Om de någon gång skulle påminnas om att de i början av kriget hade jublat över Hitlers framgångar, kunde de alltid peka på någon annan som hade jublat högre.

En som varken brydde sig om att peka eller jubla var just Gustaf Hallström. Han var nämligen nationalsocialist och hade aldrig gjort någon hemlighet av det. Han är en av de mest komprometterade forskare Sverige någonsin haft.

Det vore lumpet att påstå att den här helgonlegenden som nu skall bli teater, helt och hållet är Baudous verk. Mycket har odlats lite varstans i Umeå och några av Hallströms bedrifter tycks ha tillkommit i efterhand. När Baudou skrev sin bok var källäget ett annat; ytterst lite material hade avhemligats, få forskare fick tillgång till arkiven, än mindre de utländska säkerhetstjänsternas arkiv. Med de fakta som förelåg då var Baudous slutsatser på sin höjd naiva, men inte alls orimliga.

Men hur kunde Västerbottens museum, år 2013, försätta en ensam skådespelare inför en sådan situation? Gustaf Hallströms nationalsocialistiska övertygelse, hans rasbiologiska syn på samerna, hans antisemitism och hans intensiva samarbete med Sicherheitsdienst var alls ingen hemlighet. Den hade diskuterats av mig och av åtskilliga andra skandinaviska och brittiska forskare. Till min stora förvåning tycktes dock ingen i Umeå vara medveten om hur kontroversiell Hallström i själva verket är.

Eftersom vi som runt om i världen forskar kring arkeologins och historieskrivningens mörkare sidor fruktade att detta skulle bli en reservationslös hyllning av en man som var allt annat än en demokrat, anade vi en praktfull skandal.

Vår forskning handlar inte om människors eftermäle. Det är vad de i praktisk bemärkelse åstadkom, inom eller utom sina nätverk, orsakssammanhangen och resultatet av handlingarna som är intressanta. Hallströms syndaregister är i det avseendet enormt och detta skulle nu läggas på en skådespelares axlar. Det fanns stora chanser att Skuggteatern skulle stå där helt ensamma, helt utan stöd, när saken började blåsa upp till storm – för en sådan storm skulle definitivt komma.

Hallström var allt annat än demokrat, hans kamp mot "kommunismen" var kampen mot de finska och baltiska folkens demokratisträvanden. Han slogs på de vitas sida i det finska brödrakriget, försökte värva frivilliga till det estniska "frihetskriget". Han deltog, enligt den finländske arkeologen A M Tallgren, i etniska rensningar i Lettland, där han åtminstone fram till den 15 april 1919 försökte delta i en antidemokratisk statskupp. Han bedrev rasbiologisk forskning, stämplade samerna som "bastarder", helt i linje med den tyska, mer radikala rasbiologin. Han lånade sig till öppnandet av samiska gravar för att idka skallmätning.

Han var dessutom grundare av Riksföreningen Sverige–Tyskland – enligt Säkerhetstjänsten den i särklass farligaste organisationen i landet – och betalade sin medlemsavgift ända fram till 1945. Gustaf Hallström rörde sig bland de kända femtekolonnarna, den famösa släkten von Rosen, Stig Liljenroth, Per Engdahl, Archibald Douglas, Eric von Born, Otto Hallberg och Herman Kappner – en i sanning giftig umgängeskrets.

Hur i hela friden kunde en sådan person hyllas? Och varför just i Umeå, en plats som han saknade koppling till?

Att skriva om personer som Hallström kräver arkivstudier, men oavsett om syftet är rent vetenskapligt eller om avsikten är att författa en pjäs eller en populärvetenskaplig bok, är mötet med de efterlevande en moralisk skyldighet. Det är direkt ohederligt att skriva något utifrån en hypotes som kan få svåra konsekvenser för de efterlevande utan att först ha talat med dem.

I min avhandling och i boken "Fyra dagar i april" försökte jag visa de komplicerade orsakssammanhang som ligger bakom livsval som vi normalt sett finner oförlåtliga, och att det i många av de fall som jag studerade fanns bakomliggande orsaker som ställde "skuld" eller "delaktighet" i en annan dager. Det handlade inte om att förlåta, utan om att försöka förstå.

Att intervjua släktingarna till de personer som var föremål för mitt intresse är en självklarhet, men i det här fallet får vi nöja oss med att lägga fram fakta. Några av släktingarna, museets personal och även somliga individer vars anknytning till Hallström mest består i en ideologisk frändskap på den yttersta högerkanten, har betett sig på ett sätt som gör all dialog omöjlig. Och av museichefen får budbäraren om inte längre skulden för avslöjandet, så knappast några ord till försvar. Det är inte med tystnad man värnar fri forskning, det är exakt så man undergräver den.

I Umeå behöver man dock inte frukta någon skandal. Skuggteatern har visserligen utsatts för påtryckningar som är fullkomligt oacceptabla, men i stället för att grubbla över sådant arbetar de vidare på att ge en mer sannfärdig bild av Hallströms liv. Vi får sannerligen hoppas att Love Ersare och Skuggteatern får arbetsro. Då kan Umeå se fram emot en makalöst intressant resa in i en tankevärld som för de flesta människor är totalt främmande, men dessvärre allt för aktuell.