Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kulturdebatt

Magnus William-Olsson om kritikens framtid

En debatt om dagskritiken i dag kan inte undvika frågan om digitaliseringen och de nya former kritiken tar sig i det postdigitala samhället.

När Maria Schottenius (DN 9/2) hoppas att kritiken skall gå en ljus framtid till mötes om bara ”medie­husen” förstår att kulturjournalistik är en god affär, talar hon mot bättre vetande.

För att förstå den genomgripande förändring av offentlighetens förutsättningar som digitaliseringen givit oss måste man flytta perspektivet från informationsspridning till uppmärksamhet. Det gäller också de ekonomiska kalkylerna.

Det har i decennier hetat att vi har levt och verkat i en ”informationsekonomi”. I och med digitaliseringen blev den tanken obsolet. Ekonomi brukar ju definieras som konsten att hushålla med begränsade resurser, men i det postdigitala samhälle som följde på digitaliseringens skred är information en allt annat än begränsad resurs. Den begränsade resursen är i stället uppmärksamhet.

Förhållandet att det ur den enskildes perspektiv är uppmärksamhetsekonomiskt fördelaktigt att scanna en idiosynkratiskt formad lista sajter på nätet framför att läsa en enda morgontidning från början till slut, hör till postdigitalitetens elementa. Den stora mediepolitiska frågan gäller därför inte hur vi ska rädda ”mediehusen” utan hur offentligheten skall formeras.

Jag skulle vilja påstå att vi på 10-talet redan är i färd med att prövande forma en uppmärksamhetsgrundad offentlighet och att politiken därför borde rikta in sig på att stödja redan etablerade men ännu svaga tendenser. De är förstås långt mer mångfaldiga än jag förmår överblicka, men de äger rum där det är enklast och mest fördelaktigt att odla dem just nu, så vitt jag kan se, främst på sociala medier.

Ett exempel är det jag skulle vilja benämna transkritik. Det vill säga de former av kritik som bygger på att man tar del av något som man, ofta kommenterat, länkar till och rekommenderar andra att uppmärksamma. Här finns en uppsjö av olika kritiska strategier, från kommentarsfältskommentarens flagellanta åsiktsrytteri över nykter argumentation till den mest förfinade införståddhet. Inom transkritiken odlas också parodin, imitationen, parafrasen och hyllningen, liksom även performativa och aktivistiska kritiska strategier.

Utvecklingen är brant och fascinerande. De som talar med förakt om nätets pöbelaktighet har missat att människor också i postdigitaliteten gör en dygd av nödvändigheten. När vi tillbringar så mycket tid framför skärmar som vi gör är det självklart att vi också utvecklar, förfinar och gör konst av skärmtillvarons kommunikativa handlande.

Men transkritiken är parasitär och dess kvalitet beror av att någon i ett första skede har läst och formulerat sig noga. Det är här samhället har ett ansvar. Ett av den postdigitala offentlighetens villkor är avgjort språket. Vi måste kunna handla kommunikativt i och genom det språk vi bäst behärskar.

Utvecklingen mot att alltmer kommunikation sker på andraspråket engelska är en uppmärksamhetsekonomisk misshushållning av väldiga mått. Det ligger i samhällets självklara intresse att stärka svenskan som offentlighetsgrundande språk, i forskning, skola, kulturliv och sociala gemenskaper. Här måste litteraturen vara utgångspunkten. Bara genom ett levande och skapande förhållande till litteratur kan offentligheten odla de mest komplexa formerna av språklig uppmärksamhet och därmed av kunskap i djupare mening.

Litteraturkritikens försvinnande har stora sekundära effekter. Förläggarna vet inte om de gör ett bra jobb. Läsarnas erfarenheter blir aldrig offentligt reflekterade. Författarna får inga elaborerade svar på sina mödor. Bokhandlare och biblio­tek inga yttre incitament att framhålla en bok framför en annan.

Mitt förslag om en biblioteksanknuten dagskritik (SvD 7/2) skall ses i det ljuset, som ett litet men viktigt svar på en samhällsavgörande fråga. Cheferna för de stora medieföretagen, hjälplöst klamrande vid det informationsekonomiska paradigmet, kramar de sista vinsterna ur sina företag genom att prångla ut så mycket info de kan till minsta möjliga kostnad. Att hoppas på deras förståelse tror jag är fåfängt. Och hur som helst kan vi inte fortsätta att överlåta den demokratiskt avgörande frågan om offentlig­hetens växt i deras händer.