Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kulturdebatt

Malena Rydell: Odells film handlar inte om barn som mobbar utan om galna vuxna

Askungen fick gå på balen, men hon var inte det minsta tacksam. Hon ställde sig och höll ett tal om hur elaka alla varit mot henne. Församlingen svarade med sura miner, bröl och handgemäng och till sist bar de ut henne och stoppade in henne i en taxi.

Vem gör så mot någon som just lättat sitt hjärta, om än på ett påfrestande sätt?

Om jag inte hade läst så många gånger att ”Återträffen” är en film om mobbning, hade jag nog inte tänkt så mycket på det temat. Jag såg en film om galna vuxna. Ett porträtt av förlorade kälkborgare, skickligt balanserande på gränsen till karikatyr. Monstret som den trevliga villaförorten skapade.

Där sitter de och dricker för stora klunkar av det vita vinet. Tjänstemannalook, fyrtioårsålderns flyende hakor och en typ av opersonliga festkläder som förstärker känslan av att de är ett uniformerat kollektiv. Det skulle kunna ha blivit ”Solsidan ger Norén”. Men castingen är briljant, alla känns overkliga och tvättäkta på samma gång.

”Återträffen” skriver in sig i den lättälskade Hollywoodtraditionen av fula ankungen-filmer: den udda fågeln som flyger hem igen för att visa att hon överlevde. Men det betyder alls inte att det är en tom saga om något slags individualistisk självhjälpsideologi, som Anders Johansson försöker reducera ”Återträffen” till (Aftonbladet 3/1). Johansson verkar önska att filmen i stället vore ett reportage om alla samhälleliga aspekter på mobbning.

Men det är just för att ”Återträffen” är så säker i sina konstnärliga val som den golvar så många. När Dan Jönsson (DN 14/1) skriver att ”Återträffen” glider mellan fiktivt och dokumentärt och fastnat i verklighetens dy förstår jag inte vad han menar – det är ju en spelfilm, där verklighetsillusionen är ett estetiskt grepp bland andra.

Scenen när Anna Odell bärs ut är besläktad med den när hon bars in i en polisbil på Liljeholmsbron efter det iscensatta självmordsförsöket. Men framför allt kan jag inte låta bli att se på den vuxna klassen som en skrattspegel av den kör av ilskna kritiker som ville att Anna Odell skulle skämmas efter ”Okänd kvinna 2009–349701”. De ville att hon skulle lämna tillbaka de minuter av vårdtid hon tagit.

Det här gormande gänget vill ha tillbaka sin fest. ”Alltså, det stod faktiskt fest på inbjudan.” Men vem i hela världen skulle vilja äta middag med de här pysaggressiva typerna? Sällan har den svenska 40-åringen skildrats som så fantasilös. De är som en slags skräckversioner av den vårdvalsväljande skolpengsmänniskan.

Om de inte hade blivit så arga och ställda hade filmen inte haft någon konflikt. Men ändå.

Det kan tyckas märkligt att så många biobesökare betraktar vitvinsgruppens empatilösa reaktion som förståelig. Men så fungerar bra gestaltning. Vi godtar förutsättningarna och stannar där inne med de frustande Henke/Niklas-figurerna som blir allt högrödare i ansiktet.

De är som om de kom från förkrigstiden, och inte befann sig i en era när människor bryter ihop offentligt hela tiden, har parterapi på tv och skriver böcker om sina värsta barndomsupplevelser. Har de aldrig sett en Woody Allen-film?

I en mer diskbänksrealistisk film skulle de kanske börjat gråta och sagt herregud vad gjorde vi, förlåt. Någon hade kanske velat höra henne berätta mer, en tredje hade ställt sig upp och berättat att hen också hade ett helvete.

Men Anna Odell har gjort en film som höjer sig över begreppet trovärdig eller inte.

Kanske har hon också en exotiserande syn på den liknöjda medel­klassen.

Hela tiden upprepar de, som en kör i en tragedi, att ”vi var ju bara barn”. Varje referens till barntiden stryker under att det är de vuxna som inte är riktigt kloka.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.