Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Många skyldiga går fria

Justitiekanslerns utspel gynnar dem som vill att anklagelser för våldtäkt och incest sopas under mattan, skriver Madeleine Leijonhufvud.

Under rubriken "Jurister på gränsen till nervsammanbrott" går Maciej Zaremba (13/1) till våldsamt angrepp mot mig, min kollega Christian Diesen, förra justitierådet Inger Nyström med flera för den kritik vi riktat mot justitiekansler Göran Lambertz ämbetsutövning. Med vad han kallar "minimal tillspetsning" tillskriver Zaremba oss uttalanden som vi aldrig gjort och åsikter som vi inte hyser. Var har någon av oss exempelvis sagt "Här blir ingen oskyldigt dömd"? Eller - vilket Zaremba presentar som citat - "Jag är professor och hör sen!"?

Zaremba skriver att han hade "oturen" att moderera en offentlig debatt om JK-rapporten "Felaktigt dömda" den 5 december. Zaremba hade inte otur. Det var ren oskicklighet att "moderera" en debatt så partiskt som han gjorde den gången.

På punkt efter punkt kunde jag fortsätta att bemöta Zarembas tokerier. Botten nås när han tillskriver oss uppfattningen att Lambertz är en "klassförrädare" som "sätter sin heder i pant för en zigenares skull". Men jag väljer att försöka förstå varför han och många med honom råkat i affekt när JK kritiseras för sitt utspel.

Under de senaste decennierna har svensk kriminalpolitik och debatt kommit att handla mindre om hanteringen av brottsmisstänkta och dömda och mer om brottsoffren. I mycket innebär detta en förskjutning av fokus från män till kvinnor. De mest brännande frågorna har nämligen handlat om brott inom familjen och om sexualbrott i olika sammanhang, brott där de allra flesta förövare är män och där en stor andel av brottsoffren är kvinnor - eller barn.

Fokusförskjutningen väcker starka känslor. Könsaspekten är säkert en viktig förklaring till detta. Men om vi vidgar blicken är det även något annat som blir tydligt: i en ny tid med nya värderingar anstränger sig rättssystemet för att finna en rimlig balans mellan behovet att klara av uppgiften att beivra brott och behovet att värna rättssäkerheten - den enskildes skydd mot att bli dömd för sådant som han inte gjort.

Jag har, som stående utanför det praktiska rättslivets olika grupper, under senare år besökt konferenser och lyssnat på anföranden och forskningspresentationer i vad som blivit två skilda läger: de som handlar om brottsoffer och de som handlar om misstänkta förövares rättssäkerhet och kriminalvårdens utmaningar. Vid den förra typen är kvinnorna i närmast total majoritet i publiken, vid den senare dominerar männen.

JK:s utspel kom som en skänk från ovan för en del i det senare "lägret", de som vill tillbaka till 60-talet, då våldtäkter inom relationer ansågs som en orimlighet och incestanklagelser sopades under mattan. Samtidigt upplevdes utspelet som en kalldusch och ett hån i det förra. Att JK satte likhetstecken mellan frikänd och oskyldig - inte i den juridiska meningen = ännu ej dömd (oskuldsprincipen), utan de facto oskyldig - fick alla som vill främja en mer nyanserad verklighetsbild av sexuella övergrepp på barn att reagera med stark oro. Det innebär i förlängningen att en frikänd pappa får papper på sin rätt till vårdnad och umgänge, hur betydande misstankarna mot honom än varit och fortfarande är - kanske hade en enig tingsrätt funnit honom skyldig och två av fem ledamöter i hovrätten också varit övertygade om hans skuld men blivit överröstade.

JK gick ut i medierna och sade sig vara övertygad om att justitiemord begås i våra domstolar. Vi var många som häpnade över uttalandet, eftersom i begreppet ligger en anklagelse om att rättsapparaten medvetet dömer oskyldiga, och vi såg fram emot att få hans underlag. När så rapporten kom handlade den mycket riktigt främst om sexualbrott mot barn, närmare bestämt ett antal domar från 1990-talet, där nya omständigheter kommit fram och vederbörligen lett till omprövning och frikännande. Många, däribland JK och gruppen bakom rapporten, ville se detta som belägg för ett i dag existerande systemfel.

Domare och andra med stor erfarenhet av brottmålsprocess har en annan uppfattning. Efter mer än fyra decenniers studier av svensk straffrättsskipning är det också min uppfattning att rättssäkerheten är väl tillgodosedd för dem som misstänks för övergrepp mot kvinnor och barn. Den avvägning vi nu har innebär att kraven för åtal och fällande dom är så högt ställda att vi vet att många brott inte blir beivrade - många skyldiga går fria. Så ska det vara. Men återigen - det handlar om en balans mellan uppgiften att faktiskt beivra brott och att skydda enskildes rättssäkerhet. JK:s utspel och hans halvkvädna visor om justitiemord - som tydligen inte ska efterforskas närmare - får inte bli ett hinder för den viktiga dialogen mellan aktörerna inom rättsväsendet, allmänheten och politikerna.

Mediernas spegling av denna debatt betyder mycket för hur fortsättningen ska bli. Den nya justitieministern har en svår situation att ta ställning till. När Zaremba målar ut mig och andra som ifrågasatt JK:s agerande som juridikens jesuiter, i stället för att lyssna och försöka förstå och återge vari kritiken består, gör han saken en rejäl otjänst.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.