Kulturdebatt

Martin Widmark: Jag skäms över hur vi har svikit barnen i skolan

Barnboksförfattaren Martin Widmark.
Barnboksförfattaren Martin Widmark. Foto: Anette Nantell

I veckan som gick kom en ny nedslående Pisarapport om tillståndet i skolan. Den visar att svenska elever är sämre än genomsnittet i OECD på att lösa problem, och sämst i Norden.

I december kom siffrorna som visade att svenska elevers läsförståelse försämrats dramatiskt. De två resultaten hänger förstås ihop.

Läroplanen från 2011 föreskriver att lärarna ska jobba med lässtrategier för att fördjupa elevernas läsförståelse. Bra! Metoden har visat sig ge signifikant förbättrade resultat.

Men 49 procent av de tillfrågade lärarna i låg- och mellanstadiet har inte fått någon fortbildning alls i ämnet de senast fem åren. Och var fjärde anser sig inte ha fått tillräcklig utbildning i att arbeta med läsförståelsestrategier. Det är två av flera mycket oroande resultat som framkommer i en undersökning som presenteras av Lärarnas riksförbund tillsammans med En läsande klass och Läsrörelsen i dag.

Hur kan man lämna så många pedagoger i deras dagliga arbete utan denna fundamentala kunskap? Vi sviker våra barn och vi sviker barnens lärare.

Sent på kvällen, efter att Pisaundersökningens katastrofala siffror hade redovisats i december, låg jag i min säng och försökte somna. Hjärtat slog hårt och snabbt i mitt bröst. Jag kände ilska, förvirring och frustration. 23 procent av våra ungdomar lämnar alltså grundskolan utan att kunna läsa ordentligt. En formidabel käftsmäll till alla som har hållit tummarna, blundat och inte lyssnat de senaste åren. Men så var det något mer jag kände som jag inte kunde sätta fingret på ...

Dagen efter stod jag med lätt huvudvärk tillsammans med Skolverkets generaldirektör Anna Ekström i morgon-tv vid ett bord och skulle kommentera vad många anser vara den svenska skolans fria fall. Anna som hade känt till siffrorna sedan några månader berättade inför kamerorna att hon och hennes kollegor under granskningens gång hade suttit med tårar i ögonen under arbetet med att analysera resultaten.

Och då, när reportern vände sig mot mig, fick jag plötsligt tag på den där känslan som jag inte hade kunnat sätta ord på kvällen innan. ”Hur känner du Martin Widmark, författare, lärare och förälder när du ser Pisas undersökning?”

”Jag skäms”, svarade jag. ”Skam. Det är vad jag känner. Vi har lämnat ungarna och deras lärare i sticket.”

Hur har vi kunnat svika våra barn och barnens lärare på detta sätt? Det har sannerligen inte varit någon brist på nödrop från skolorna. Täta rapporter har talat om kaos, sjunkande resultat, bristande resurser, utbrända lärare och stressade elever. Allt har vi känt till, men blundat och hoppats på det bästa.

Vi som själva fick gå i något som måste ha varit en av världens bästa skolor med utbildade lärare, nya skolböcker och en modern, fungerande pedagogik. Hur kan vi ha tillåtit att en fungerande verksamhet omvandlades till en experimentverkstad för klåfingriga politiker? Och hur kan dessa politiker sitta kvar? Varför krävs de inte på sin avgång och en offentlig ursäkt för sitt katastrofala ledarskap? Inom vilken annan verksamhet får ledaren sitta kvar när målen inte uppfylls?

Men, som om ingenting har hänt hugger man i stället i med nya reformer. Stopp! Stopp! Lärarna behöver arbetsro, fortbildning och högre lön, inga fler pedagogiska lappkast från alltmer desperata skolpolitiker.

Fullständigt avgörande i all undervisning är läsning. Utan denna färdighet klarar du inte ett enda ämne, inte heller idrott och hälsa eller hemkunskap. Trots att alla förstår att så är fallet, går alltså 23 procent av eleverna nio år i skola utan att ha tillgång till det viktigaste verktyget av dem alla.

Bara barn kan behandlas så respektlöst. Skicka en snickare till jobbet utan hammare, en läkare utan stetoskop, en musiker utan instrument. Ingen skulle ha accepterat detta. Men när det gäller barnen ... ”Jag skäms!”