Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kulturdebatt

Mats Svegfors: Det är orimligt att vissa frågor dödskallemärks

Mats Svegfors gillar kontradiktoriska frågor.
Mats Svegfors gillar kontradiktoriska frågor. Foto: Janerik Henriksson

Om radioreporterns fråga till den Israelsiska ambassadören.

Helena Groll frågade i tisdagens Studio Ett Israels Stockholmsambassadör om inte judarna själva hade något ansvar för den tilltagande antisemitismen i Europa. Ambassadören var tillräckligt alert för att inse att nu hade redaktören sagt något som tillhörde det som den språkliga korrektheten inte tillåter. Så han svarade inte utan vände frågan mot Helena Groll. Och jag vet inte, men har inte svårt att gissa, vad som sedan hände. Som radiochef var jag vid något tillfälle utsatt för nätaktivister i ett inte alldeles olikt fall. I tisdags kom ursäkten för att fel fråga hade ställts redan innan programmet var slut. Och sedan gick ledningen i Sveriges Radio på någon nivå in och retuscherade i historieboken. Det ändrades i arkivet. Det som faktiskt sades i programmet är inte längre sagt. Det går inte att bedöma om det i det sammanhang där det sades var motiverat.

Det ligger i intervjuandets metodik att man ställer kontradiktoriska frågor. Det var vad Helena Groll gjorde. Avsikten är just att få fram det viktiga svaret. Det var en intervju som rörde sig med besvärliga kategorier. Den israeliska ambassadören lyckades med bedriften att förklara tilltagande europeisk antisemitism med att det numera finns så många muslimer i Europa. Det hade varit rimligare att klippa bort vad ambassadören tyckte än vad Helena Groll frågade.

Jag tycker att det är hårresande att göra ”judar” eller ”judarna” enskilt och kollektivt ansvariga för den politik som staten Israel driver eller för de åsikter som ett antal konfrontatoriska judiska aktivister har. Så långt håller jag verkligen med DN:s chefredaktör Peter Wolodarski. Men det hindrar inte att tankefiguren finns och är alltför vanlig. Det är då inte orimligt att ta fram och demontera den. Orimligt är dock att börja dödskallemärka vissa frågor.

Orimligt är också att göra ”muslimer” ansvariga för terrordåden i Paris och Köpenhamn – eller för antisemitismen i Europa.

Detta är vi duktiga på. Bara under de senaste veckorna har jag varit med på två seminarier där deltagande muslimer har avkrävts avståndstagande från terror som politiskt medel. Varför då?

Lika fördummande som det är att försöka förbjuda ord och frågor, lika klargörande kan det vara att försöka förstå de konnotationer som de ord och begrepp har som vi använder. Utan varje kritisk reflektion rör vi oss med begreppet ”jihadister”. Vi använder begreppet jihad, som har en mycket vid syftning i islam, och sätter likhetstecken med terrorism. För att inte tala om ”islamism”. Tyvärr är begreppet väl etablerat. Jag ser på min så godhjärtade muslimske svärson varje gång som vi gemensamt lyssnar på nyheter i radio eller ser nyhetsprogram i tv och det talas om islamism. Och det görs nästan alltid. Bildligt talat rycker det till i honom. Det sätts likhetstecken mellan hans religion och hänsynslös terror. Men nä, just det. Det sades inte islam utan islamism.

Språkliga strategier kan vara mycket framgångsrika i det moderna mediesamhället, oavsett om det handlar om att förbjuda eller anbefalla ord och begrepp. Skulle jag för ett antal år sedan ha hittat på en språklig strategi för att odla hat mot islam så skulle jag ha döpt det som förenade ett antal terrorgrupper i Mellanöstern till ”islamism”. Därmed skulle varje rapport om dessa gruppers våldsdåd språkligt och begreppsmässigt komma att förbindas med islam. Dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.