Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kulturdebatt

Mattias Göransson: Offentliga personer måste tåla en kritisk granskning

Foto: Adam Ihse/TT

Dagens Nyheters krönikör Catia Hultquist (DN 7/4) kallar en text om familjen Eklund i den ”till finjournalistik förklädda Filtertårtan” för ”perverterat psykiskt övergrepp” och ”besinningslöst lustmord”. Jag vet inte vad finjournalistik är, men förstår av sammanhanget att det inte är något fint utan tvärtom mycket fult.

Vad Filter försöker göra är dock varken fin- eller fuljournalistik, utan bara journalistik – en verksamhet som numera sitter lika trångt som reportrarna i våra lokaler. I den aktuella utgåvan ägnas omslaget åt de hemliga transporterna av ett livsfarligt kärnbränsle på svenska vägar och passagerarfärjor, ett avslöjande som knappast skänker glamour men som i alla fall fått ett rederi att omedelbart sluta med transporterna. I ett annat reportage berättar Radioteaterns chef Stina Oscarson för första gången om sin livslånga kamp mot anorexian: ”Oskar Sonn Lindells respektfulla reportagepenna berättar om stor människa i en förtvivlat liten kropp”, enligt Aftonbladets kulturchef.

Gemensamt för dessa texter, liksom den om Eklundarna, är att vi försökt komma bakom den verklighetsbild som normalt serveras.

Sigge Eklund själv har reagerat mycket starkt mot Filters text och tillsammans med Alex Schulman fräste han blandade invektiv mot tidningen och artikelförfattaren till sina 350.000 podcastlyssnare. Själv rycktes jag inledningsvis med av tonläget och formulerade en lika barnslig replik. Alltså: artikelförfattaren har varit mer trogen sin artikelidé och sitt outtalade kontrakt gentemot läsarna än relationen till dem han skriver om; den omskrivne har vänt sig mot vad han uppfattar som en misshaglig text – vilket han har all rätt att göra – samt vad han uppfattar som ett personligt svek av reportern, det sistnämnda nu ingen ovanlig följd av inträngande journalistik; chefredaktören har försvarat sin skribent och sitt medium.

Men Catia Hultquist är ute i ett annat ärende: hon ifrågasätter att man över huvud taget får skriva så här, om personer som familjen Eklund.

Själv väntar jag på att hon eller någon annan ska peka ut ett enda felcitat eller faktafel. Textens frågor och resonemang är öppet redovisade för läsaren, de tilltalade ger sina svar. Dessutom uppfattar jag vinkeln som självklar: Sigge Eklund har själv beskrivit sin familjs ”narcissistiska förbannelse” i ett otal sammanhang, samtidigt som han med sin nya bok ska lämna det självbiografiska – men ändå fortsätta att tillsammans med Alex Schulman göra Sveriges mest populära podcast och snart ge sig ut på en jagcentrerad krogshow. Så hur klarar han sig egentligen från släktförbannelsen?

Ointressant, menar Hultquist, eftersom ”de här männens makt över svenska folket är tämligen begränsad”.

Därmed låtsas hon inte känna till att vissa numera har otroligt starka personliga plattformar att använda efter eget godtycke, och därmed stor makt. I Sigge Eklunds fall: utöver podden, hans hemsida och Twitterkonto finns en uppsjö närstående poddare och medieröster som unisont rycker ut till hans försvar.

Även den sortens offentliga personer måste tåla kritisk granskning, liksom vi inom ”gammelmedierna” bara har att gilla deras möjlighet att replikera till en i många fall mer månghövdad publik. Alternativet vore ett outhärdligt medielandskap – fyllt av människor som talar i egen sak, och av journalistik som lydigt levererar vad de porträtterade vill delge för stunden.