Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kulturdebatt

Migrationen kommer att förvandla en varmare planet

Det är dags att sluta se migrationen som ett problem och i stället erkänna den som en universell mänsklig egenskap. ­Klimatförändringarna kommer att ­på­skynda denna insikt. Det skriver tre forskare i första delen av DN:s och KTH:s nya artikelserie om miljö och humaniora.

I december träffas beslutsfattare inom området klimatförändringar i Paris för de årliga förhandlingarna. Inför detta har många börjat fundera kring hur framtida klimatförändringar kommer att påverka migrationen – en rimlig fråga, särskilt med tanke på den så kallade ”flyktingkrisen” som de senaste månaderna har engagerat Europa.

Medan de flesta människor tror att klimatförändringarna kommer att leda till massmigration och, i sin tur, krig, våld och humanitära katastrofer, betraktar ett ökande antal experter migration som ett legitimt sätt för människor att anpassa sig till klimatförändringarna. Detta är ett mycket sakligare sätt att tänka kring migration och klimatförändringar. Människor är trots allt både rörliga och mycket anpassningsbara. Följaktligen förväntar vi oss att åtminstone en del av diskussionen i Paris ägnas åt hur riktlinjerna för migrationen kan utvecklas eller reformeras för att garantera att migrationen bidrar till anpassningen till klimatförändringarna.

Men i vår mening måste varje försök att förstå migrationen i samband med klimatförändringar också ta med i beräkningen migrationens politiska dimensioner. Detta har vi lärt oss av den rådande situationen i Europa – att folkförflyttningar rör upp häftiga känslor och djupa skiljaktigheter. Humanitärt sinnade liberaler välkomnar migranter och flyktingar på grundval av moralisk medkänsla och den ekonomiska tillväxt de bidrar till, medan den politiska högern tillbakavisar bägge och hävdar att de sänker kostnaden för arbetskraft och sätter press på statens finanser. Och från vänsterkanten ses migration och asylpolitik ofta som i grunden exploaterande och bara som ett sätt att utnyttja den globala arbetskraften.

För vår del betraktar vi inte migration i samband med klimatförändringar som ett fenomen som kräver expertstyrning, utan som en möjlighet till förändring som kan verka livgivande på den transnationella solidariteten för migranter och asylsökare över hela världen. Vi varnar också för att reducera migration till klimatförändring. Forskning visar tydligt hur krig, fattigdom, politisk instabilitet och våld går hand i hand med klimatförändringar, och vi vet att motsättningen mellan natur och samhälle är falsk. Att skilja mellan människor som flyr från krig, svält eller miljökatastrofer kan fungera på papperet, men aldrig fånga migrationens mångdimensionella natur, så som den framstår i migranternas berättelser av kött och blod.

Vi tror inte att migration är ett problem som väntar på en lösning. I stället tror vi att migration är något som defi­nierar vad det innebär att vara människa. Allt startade när våra förfäder började gå på två ben och under åtskilliga årtusenden därefter då de började ströva runt planeten alltmedan politiska, sociala och miljömässiga omständig­heter förändrades.

Men i och med moderniseringen hände tre saker. För det första började europeiska institutioner definiera migration som undantaget snarare än normen. Hädanefter ansågs migranter vara annorlunda och därmed ett hot mot i övrigt bofasta populationer. För det andra började européerna själva migrera i stor omfattning till den så kallade ”Nya världen”. Detta skulle fortsätta en god bit in på 1900-talets andra hälft. Och för det tredje började européer köpa och sälja andra människor som en förutsättning för moderniteten själv.

I dag lever vi med arvet från dessa historiska skeenden. Från att ha varit en egenskap som definierade människan, uppfattas numera migrationen annorlunda beroende på om man är rik eller fattig, svart eller vit, man eller kvinna, gay eller straight, eller om man bor på norra eller södra halvklotet. Hur och vart vi flyttar är det omedelbara resultat­et av vår sociala ställning. Om man vill förstå hur makt och privilegier fungerar i världen i dag, behöver man bara betrakta migrationspolitiken för att få svar. Kolonialismen, makthierarkierna och de vitas privilegier är inskrivna i ditt pass. Rika och högutbildade migranter kan få tillgång till världens mest åtråvärda arbetsmarknader med en vanlig flygbiljett. Outbildad arbetskraft och asylsökande anländer med båt och bemöts vanligen som om de vore en invaderande armé.

Ett förbluffande uttryck för av den moderna inställningen till migration har varit den sentida utbredningen av murar och stängsel längs nationsgränserna. Staketet på gränsen mellan USA och Mexiko är det mest slående exemplet. Men murar och stängsel hittar man över hela världen: skiljeväggarna som delar Palestina och de ockuperade territorierna, stängslet som rests av den indiska regeringen längs gränserna mot Bangladesh och Pakistan, muren som separerar Thailand och Malaysia, och flera andra murar. Deras syfte är att hindra gränsöverskridande migration, men murarna misslyckas med att göra det de är byggda för.

Den tidigare chefen för USA:s Homeland security, Janet Napolitano, sade en gång: ”Visa mig ett 15 meter högt stängsel och jag skall visa dig en 16-meters stege vid gränsen”. Eller för att parafrasera den amerikanska samhällsforskaren Wendy Brown: murar symboliserar den moderna statens maktlöshet mot de oreglerbara rörelserna hos människor, idéer, kapital, varor, smuggelgods och religiös tillhörighet. Vi menar att murarnas uppgift bara är att försäkra ”hederliga medborgare” om deras privilegier och är lönlösa när det gäller att stoppa migranter vid gränsen. De utgör en xenofobisk arkitektur som ristats in i landskapet och alstrar rädsla samtidigt som den skapar illegala migranter för ekonomiska och politiska syften.

De beslutsfattare som träffas i Paris senare i år har chansen att utforma nästa generations världsmigration på en allt varmare planet. Den bör emellertid inte handla om siffror, kvoter eller politiska ryggmärgsreaktioner. Den bör heller inte handla om att världens rika nationer delar upp världen i stående reserver av arbetskraft som kan användas vid behov, eller om att bygga upp exil-ekonomier (som Oxford-ekonomen Paul Collier har föreslagit) för att hålla migranter utom synhåll. Inte heller bör vi bara låta marknaden avgöra när och hur migration får förekomma. Varje försök att definiera migration för 2000-talet måste börja med en mycket mer grundläggande fråga: vad innebär det att vara människa i klimatförändringarnas tidevarv? Det finns starka skäl att bekymra sig för klimatförändring, men migration borde inte vara ett av dem.

I stället bör vi diskutera migration som en universell mänsklig egenskap. Hur vi definierar migration för det kommande århundradet och hur vi definierar vad det innebär att vara människa, måste utan tvekan vara en kollektiv uppgift som inte kan lämnas till experter och policyskapare i Paris. Om dessa vill försäkra sig om att migration bidrar till klimatanpassningen, kan de inte göra det genom att reducera migrationen till en fråga om vinst eller förlust. De bör erkänna att migrationen överskrider deras expertis och plocka bort migrationen ur ”klimatlådan”. De måste överge ”livbåtsetiken” för de förmögna och garantera en säker, beboelig planet för alla, oavsett nationalitet, pass och hudfärg. Visioner, öppenhet och mod kommer att hålla mänskligheten både flytande och vid liv. Rädsla, passivitet och murar kommer inte att göra det.

Om människor skall kunna leva väl under det kommande århundradet trots snabba klimatförändringar, måste vi bejaka migrationen som en grundläggande mänsklig egenskap. Kanske kan vi då börja inse de transformativa, rentav omvälvande möjligheter som migrationen innebär.

Den nya humanismen – Författarna och samarbetet

Marco Armiero är född i Italien och verksam som miljöhistoriker och föreståndare för KTH Environmental Humanities Laboratory. Han har tidigare arbetat vid amerikanska universitet som Yale, Berkeley och Stanford och vid universitet i Neapel, Barcelona och Coimbra, Portugal.

Andrew Baldwin är brittisk geograf med en bakgrund från Kanada, verksam som co-director för Institute for Hazard, Risk and Resilience vid Durham University. Han leder ett forskningsprogram inom EU om klimatförändring och migration.

Ethemcan Turhan är ­turkisk ekologisk ekonom med en bakgrund från Universitat Autonoma i Barcelona och Brown University i Boston. Han forskar om klimatförändring, migration och säkerhet vid Sabanci-universitetets Policy Center i Istanbul.

Detta är den första artikeln i ett samarbete mellan DN Kultur och KTH för att belysa forskningen inom Environmental Humanities inför klimattoppmötet i Paris.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.