Nobelpriset 2012

Mo Yans hyllning till Mao förvånar

Publicerad 2012-12-10 09:17

Mo Yan, årets Nobelpristagare i litteratur, höll i fredags den traditionella föreläsningen i Börshuset i Gamla stan.

Foto: Jonas Ekströmer/Scanpix Mo Yan, årets Nobelpristagare i litteratur, höll i fredags den traditionella föreläsningen i Börshuset i Gamla stan.

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Mo Yan är en mycket bra författare som berättar med överdåd i en månghundraårig tradition. För det belönas han i dag. Men det är orimligt att bortse från hans politiska ställningstaganden i en bedömning av årets Nobelpris, skriver professor Torbjörn Lodén.

Mo Yan är en mycket bra författare som berättar med överdåd i en månghundraårig tradition. För det belönas han i dag. Men det är orimligt att bortse från hans politiska ställningstaganden i en bedömning av årets Nobelpris, skriver professor Torbjörn Lodén.

Nobelpriset i litteratur till Mo Yan får nu människor över hela världen att upptäcka honom och börja läsa kinesisk litteratur. Det är glädjande för oss som önskar att fler ska intressera sig för kinesisk litteratur.

I Kina har priset väckt enormt uppseende. Tidningarna är fulla med artiklar på temat ”Äntligen!” – äntligen har Kina fått det Nobelpris den kinesiska litteraturen med sin flertusenåriga tradition så länge förtjänat. Bakom detta ”äntligen” kan man ana den svaga självkänsla som löper som en röd tråd genom Kinas moderna historia och som betingar de nu allt vanligare uttrycken för kinesisk kulturchauvinism.

Att det officiella Kina jublar över priset gör inte Mo Yan till en dålig författare, lika lite som ett publiceringsförbud är ett bevis på en författares storhet. Vi måste försöka skilja på litteratur och politik och inse att författare med misshagliga åsikter kan skriva bra böcker och att författare med sympatiska åsikter kan skriva dåliga böcker.

Och Mo Yan är en mycket bra författare. Alltsedan debuten 1981 har han varit oerhört produktiv, och han är i Kina en både känd och populär författare. Han har översatts till flera främmande språk och har rönt stor uppskattning också utomlands. När jag för mer än tio år sedan hade tillfälle att tala med den japanske författaren och Nobelpristagaren Oe Kenzaburo, berättade han att han tyckte mycket om Mo Yan och hoppades att han skulle få Nobelpriset.

Framför allt är Mo Yan en överdådig berättare med rötter i en månghundraårig kinesisk muntlig tradition. Han har sagt att han fascinerades av de muntliga berättelser, ofta med övernaturliga inslag, som han redan som barn fick lyssna till i sin hemby.

Mo Yans historier innehåller ofta fantastiska, eller med Svenska Akademiens ord hallucinatoriska inslag, som inte är några självändamål utan redskap för att dissekera och beskriva en social verklighet som han känner både genom egna erfarenheter och hörsägen. Hans beskrivningar av den kinesiska verkligheten går ofta på tvärs mot den officiella historieskrivningen. I romanen ”Ximen Nao och hans sju liv” från 2006 (helt nyligen publicerad på svenska i en utmärkt översättning av Anna Gustafsson Chen) får vi på gräsrotsnivå ta del av Kinas historia under ett drygt halvsekel, och det är en svidande vidräkning med dumhet, förtryck och maktmissbruk.

Mo Yan är en samhällskritisk författare, men det gör honom inte annorlunda eller unik bland de kinesiska författarna. Samhällskritik möter vi också hos författare som Can Xue, Jia Pingwa, Li Rui, Su Tong, Yan Lianke och Yu Hua. Jag har svårt att se att Mo Yans samhällskritik skulle vara den skarpaste i den kinesiska samtidslitteraturen, men graden av samhällskritik kan inte rimligen vara ett avgörande kriterium på kvaliteten i ett författarskap.

Mo Yan är medlem i det statsbärande kommunistpartiet, till och med vice ordförande i författarförbundet, en organisation som är en del av etablissemanget. Hos oss kan det vara svårt att förstå att en sådan författare kan vara något annat än språkrör för den kommunistiska regimen. Men så är det. Det finns dissidenter och författare som verkar utanför systemet och aldrig skulle kunna tänka sig att ansöka om medlemskap i kommunistpartiet eller författarförbundet, men det finns också många som av olika skäl väljer att verka inom systemet. Opportunism är säkert inget ovanligt skäl, men det kan också handla om en strävan att påverka inifrån.

I allmänhet är det olyckligt att vi i så hög grad bedömer kinesisk litteratur utifrån politiska kriterier, men i Mo Yans fall är det ofrånkomligt att hans författarskap och Nobelpris ger upphov till frågan huruvida det är rimligt att helt bortse från hans politiska ställningstaganden när man bedömer hans Nobelpris. Hur ska vi till exempel se på det förhållandet att han i maj i år deltog i ett av myndigheterna orkestrerat jippo för att fira 70-årsminnet av Mao Zedongs tal om litteratur och konst i Yanan? Detta tal är själva ärkesymbolen för förtrycket av litteratur och konst i Kina. Redan i Yanan krävde Mao lydnad av författarna och lät till och med avrätta en intellektuell som Wang Shiwei, som ifrågasatte hans teser. I Yanantalets namn fortsatte man sedan att legitimera partiets rätt att föreskriva vad författarna ska skriva och hur de ska skriva.

I Kina efter Mao trodde jag att man var i färd med att förvisa Yan’an-talet till historiens sophög som en symbol för det gamla, totalitära förtrycket. Men i maj i år ombads plötsligt ett hundratal författare och andra kulturpersonligheter att medverka i en jubileumsgåva av talet genom att för hand skriva av några rader. Detta kom som en överraskning och ingick troligen i ett politiskt spel bakom kulisserna som vi endast har begränsad insyn i. En del framstående författare blev inte ens ombedda att medverka, därför att man förstod att de skulle vägra. Andra fick förfrågan och tackade nej. Det var knappast förknippat med några allvarliga risker att vägra att medverka. För sådant kastas man inte längre i fängelse. Ändå verkar de flesta, inklusive Mo Yan, ha ställt upp. Men framstående författare som Li Rui, den kvinnliga författaren Wang Anyi, som liksom Mo Yan är vice ordförande i författarförbundet, och Yu Hua lyser med sin frånvaro.

Det här var inte första gången Mo Yan visade prov på följsamhet mot makthavarna, men det var ett ovanligt flagrant exempel. När jag fick kännedom om denna tillställning befann jag mig i Hongkong. Att så många ställde upp var för mig närmast en chock, men kinesiska vänner som tyckte illa om det och aldrig själva skulle ställa upp tog saken med ro och menade att så fungerar ju Kina, de allra flesta ställer upp när de blir anmodade, och det är inte alls så att alla de som deltog är dåliga människor. Säkert är det riktigt. Men ändå, är det verkligen rätt att ge en person som deltagit i detta jippo Nobelpriset, till råga på allt bara några månader efter att händelsen har ägt rum? Mo Yan är en mycket bra författare, men är han så enastående bra att han står i en klass för sig? Är han klart bättre än författare som Bei Dao, Li Rui, Wang Anyi eller Li Rui – för att bara nämna några tänkbara kinesiska pristagare? Ska verkligen Nobelpriset i litteratur vara så exklusivt litterärt att det är likgiltigt om pristagaren står upp för yttrandefriheten eller, som Mo Yan gjorde på presskonferensen i Stockholm, förklarar att det visserligen inte är bra med censur men att censur ändå finns i alla länder och är nödvändig för att bekämpa förtal och ryktesspridning?

Samtidigt som det officiella Kina jublar över priset och många vanliga kineser gläds och känner stolthet över det, har kinesiska regimkritiker som konstnären Ai Weiwei och författarna Liao Yiwu och Yu Jie brännmärkt det som katastrofalt. Mellan dessa poler finns många sansade och omdömesgilla personer, som vill främja en utveckling mot ökad yttrandefrihet och demokrati och som väljer att vara tysta. De tycker att Mo Yan är en mycket bra författare, en av de allra bästa i Kina under de senaste trettio åren, och de ser inte priset som någon skandal. Men de är ändå förvånade över att Svenska Akademien, som man ansett står upp för det fria ordet och mänskliga rättigheter, ger priset till en författare som är så följsam mot regimen att han deltar i hyllningarna av Maos Yanantal.

Jag delar deras förvåning.

Tipsa via e-post

0 . Per sida:

Mer från förstasidan

saturnus_244119
Foto:TT

”Spännande och oväntat.” Forskare har sett tecken på att planeten väntar tillökning. 12  1 tweets  11 rekommendationer  0 rekommendationer

tyreso-500
Foto:Christine Olsson / TT och Niklas Larsson / Bildbyrån

Tyresöbacken förvånad. ”Självklart tycker jag att den bör tv-sändas.”

Annons:

Enligt åtal. Kvinnan bands fast, våldtogs och stacks med en blodig kanyl.

Annons:
Annons: