Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Modernitetens andliga anorexi

Kyrkans politiskt och socialt medvetne ärkebiskop får allt oftare axla socialdemokratins fallna moraliska mantel. Ändå står kyrkorna tomma och ungdomar strömmar hellre till Globen för att lyssna till Dalai lama.
Kyrkans politiskt och socialt medvetne ärkebiskop får allt oftare axla socialdemokratins fallna moraliska mantel. Ändå står kyrkorna tomma och ungdomar strömmar hellre till Globen för att lyssna till Dalai lama. Other: Martin Cejie

I en intervju nyligen sade Sveriges statsminister, ordförande för det parti som under de senaste hundra åren lett det moderna sekulariseringsprojektet i Sverige, att han kunde ha blivit präst om han inte blivit politiker. Landets LO-ordförande är numera inte endast kvinna utan aktiv kristen. Flera socialdemokratiska statsråd har uttryckt religiösa sympatier. Sedan kyrkan äntligen separerade från makten kan en ny allians mellan makten och kyrkan skönjas. Men denna gång med andra förtecken. Nu är det en vilsen socialdemokrati som söker sig till kyrkan.

En gång i tiden var det socialdemokratin som axlade det moraliska rum som varit kyrkans i den svenska offentligheten. Jag är övertygad om att socialdemokratins credo jämlikhet, hårt arbete, rättvisa, solidaritet aldrig hade fått ett sådant enormt genomslag i den svenska folksjälen om det inte föregåtts av hundratals år av lutheranskt moralbygge. I en essä kallad "Den svenska teofobin" menar Martin Tunström att Ingemar Hedenius troskritik blev så inflytelserik för att den kopplades till en vetenskapstro och framstegsoptimism som var mycket stark i efterkrigstidens Sverige. Tilltron till teknik, till rationalitet och till den sociala ingenjörskonsten utgjorde tillsammans med socialdemokratins jämlikhetspatos ett religionssubstitut för nyligen avkristnade svenskar.

Men i dag brister alltmer tilltron till det moderna projektets vetenskapliga och sociala program, det som utlovade en förklaring med påföljande tekniska eller organisatoriska lösning på så gott som människans alla dilemman. Det industriella välfärdssamhällets sårbarhet för ekologiska och politiska katastrofer(terrorism) har allvarligt rubbat den moderna människans självförtroende. Den postkommunistiska, postmoderna materialismen har inte svar på människans djupa längtan efter tillhörighet och mening. Den civilisation som satsat allt på fart, förnyelse, utbytbarhet och profit finner att allt fler människor kollapsar av utbrändhet eller söker alternativ för den tomhet och vilsenhet som följer i spåren av en själlös konsumism.

En intressant utveckling kan börja skönjas på det andliga planet i Sverige. Kyrkan tar alltmer över det moraliska rum som socialdemokratins tilltagande marknadsanpassning tömt på innehåll. Det är snart endast i kyrkosammanhang man numera kan höra det omoderna ordet solidaritet, det är där man visar intresse för människorna i utvecklingsländerna och det är i kyrkorummet och inte på förstamajdemonstrationerna som en känsla av värdegemenskap och upphöjdhet kan erfaras. Kyrkan fungerar också i ökande grad som en social värmestuga och socialt utryckningsforum när nationella katastrofer som "Estonia", Göteborgsbranden eller mordet på Anna Lindh inträffar.

Men samtidigt som kyrkan och dess sympatiske och mycket politiskt och socialt medvetne ärkebiskop allt oftare ses axla socialdemokratins fallna moraliska mantel, vänder sig knappast de många människorna som lider av modernitetens andliga aneroxi till kyrkan. Tiotusentals ungdomar strömmar till Globen för att lyssna till den buddistiske andlige ledaren Dala lama, medan kyrkobyggnaderna står tomma, livsåskådningsfrågor blir allt hetare i arbetsplatsernas kursutbud, medan intresset för fackföreningsrörelsen är minimalt. Alternativmedicinens syn på förhållandet mellan kropp och själ accepteras nu av allt fler som ett axiom, i kändisintervjuernas "faktarutor" frågas numera inte endast om inkomst och senast lästa bok utan om gudstro. Allt fler av populärkulturens ikoner deklarerar öppet sin tro och många filmer behandlar andliga teman.

Om ett andligt behov som vägrar att försvinna och vilka vägar det tar i den svenska postmoderniteten, skriver i höst två teologer. "Varför avtar inte helighetslängtan hos den moderna sekulariserade människan?" frågar sig religionspsykologen Ove Wikström i "Om heligheten och dess envetna vägran att försvinna". Om människorna nu har det så bra i Västerlandet, om vetenskapen och tekniken ständigt ger nya lösningar och tillfredsställer nya behov, om människor lever längre och är friskare än de någonsin varit, varför försvinner då inte behovet av tro? Finns det ett djupt mänskligt behov - lika grundläggande som mat och fortplantning - av vördnad och tilltro och tillhörighet, det som skulle kunna kallas helighet? Om svaret, som i Wikströms fall, är jakande blir den påföljande frågan varför de svenska kyrkorna står tomma mitt i denna rörelse mot ett större intresse för andliga frågor?

"Religionens och andlighetens återvunna popularitet ställer den kristna kyrkan inför ett dilemma", menar teologen Ola Sigurdson i "Världen är en främmande plats. Essäer om religionens återkomst". "Skall den bejaka denna återkomst i hopp om att få en del av kakan? Eller skall den ställa sig negativ och varna för att det finns falska gudar? Den kristna kyrkan kan knappast räkna med att på sikt behålla sitt religiösa problemformuleringsprivilegium" (även Wikström har en förkärlek för denna typ av krångliga ordsammansättningar; "livsfrågebortträngande, livsfrågebearbetande, tillståndsradikaler, ångestpanorama").

Är kyrkan att betraktas som ett "livsåskådningarnas Skansen"? Wikström antyder att kyrkan själv är problemet, att den skyggat för sin egen kärna, för heligheten. "Flera av de kristna berättelserna har försvunnit i historiserande analyser, förbarnsligats och mystifierats i så hög grad att somliga känner sig generade. Heligheten som en hemlighetsfull och djupt omskakande upplevelse har nära nog försvunnit. I den västerländska delen av den kristna kyrkan har det funnits en tilltro till dogmatisk precision. Detta placerade länge mystiken om inte i skamvrån så i varje fall i dunkla korridorer. Den levande gudomen har reducerats till poesi eller metaforik och sanningsanspråket grumlats. Kanske kan man se även detta som ett led i en ´sekularisering inifrån´."

Här tror jag Wikström har en poäng. Det är lättare för en modern kyrka att fungera som sympatisk socialterapeut och värmestuga för utslagna än att svara på djupa och såriga behov av tillhörighet och hängivelse. Det är lättare att tala om de hungrandes nöd i de fattiga länderna än att tala till den själsliga nöd som människor i vårt samhälle lider av. Det är lite genant med hänförelse, med hängivenhet, med förtröstan och tillit. Det känns omodernt och överdrivet. Sådant förpassas till frikyrkornas väckelse och till nyandlighetens utlevelseworkshopar, men passar inte i kyrkans stiliga finrum. Där är det lättare att hålla sig till en stram och traditionell gudstjänstordning som serverar trygghet och igenkännande för den ljumt troende. En ordning som inte utmanar, som inte oroar och som inte kräver något av kyrkobesökaren. Under de senaste åren har jag i möten med företrädare för etablerad religion - såväl kristen som judisk - upplevt en märklig genans när tron kommer på tal. Man talar mycket hellre om gudsbild än om sitt förhållande till Gud. Man är hellre intelligent än innerlig.

Sigurdson är mindre inriktad på att analysera kyrkan än att kritisera religionens nymornade popularitet. Han frågar sig vad det är för slags religion som nu kommer tillbaka? Han menar att det finns en risk att man nu är ute efter att konsumera religionen precis som vilken vara som helst, låta dess "symboliska kapital" sprida lite aura åt vissa platser, produkter eller personer. Han nämner filosofen Jean Baudrillard, som påstår att vi lever i samhället "efter orgien", ett samhälle där allt redan har sagts och gjorts och där allt är tillåtet, allt är avmystifierat. Religionen erbjuder där en kittling, den andas av oåtkomlighet och mystik. Samtidigt blir denna "simulering av religionen" en estetisk förströelse som döljer osäkerheten i den samtida existensen, skriver Sigurdson.

Sigurdsons dom blir hård. Religionen har återkommit som en vara. De religiösa symbolerna ingår i utbytet av varumärken, tecken och symboler som kännetecknar den samtida marknadsekonomins logik. Men vilket slags religion förmår göra motstånd?

Jag tror att Sigurdson målar en alltför svart bild av det andliga sökandets anpasslighet till marknad och underhållning. I stället utgår jag, såsom Wikström också gör, från att det speglar verkliga och konstanta behov hos människorna. Vilsna och generade söker människor som fostrats i modernitetens triumferande etos och nu upplever hur det krackelerar uttryck för den längtan efter vördnad och tillit som är ett konstant mänskligt behov. Detta sökande tar sig inte längre uttryck i längtan efter en social religiös gemenskap, efter en kyrka. Snarare anknyter den moderna "postreligiösa" människan i sitt andliga sökande till den mystiska traditionen, med dess betonande av en direkt gudsupplevelse, av guden här och nu, inte i ett framtida eskatologiskt paradis. Denna erfarenhet förmedlas inte nödvändigtvis genom en teologiskt skolad representant. Moderna människor har allt mindre respekt för auktoriteter och allt större avsmak för de etablissemang som skall representera dem. De accepterar inte heller kritiklöst doktriner. Religionernas berättelser och dogmatik känns mindre meningsfulla.

Visst tar sig detta andliga sökande delvis uttryck i ett slags andligt smörgåsbord, där man som van konsument, tar för sig av de bästa bitarna och skyr de besvärliga eller "tråkiga". Och visst finns det många intressen som försöker profitera på människors andliga längtan. Men den som reducerar det nyandliga intresset till ännu en livsstilsvåg underskattar vad Wikström kallar "den stora helighetens transcendenta provokation". I ett samhälle inriktat på nytta och profit är existensen av vad poeten och författaren Ylva Eggehorn i sin millenniepsalm kallat "den totalt oanvändbara kärleken till Gud" oerhört provocerande.

Owe Wikström"Om heligheten och

Owe Wikström
"Om heligheten och dess envetna vägran att försvinna"
(Natur och Kultur, 2003)

Ola Sigurdson
"Världen är en främmande plats. Essäer om religionens återkomst"
(Cordia 2003)

Martin Tunström
"Den svenska teofobin" i "Och sedan? Den nya borgerliga idédebatten"
(Hjalmarson & Högberg Bokförlag AB)

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.