Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kulturdebatt

Någonting är ruttet i den danska staten

Danmark skärper gränser och kontroller, och beslagtar asylsökandes smycken. Man har vidtagit lagar som berövar flyktingar den sista resten människovärde, skriver danske författaren och kritikern Carsten Jensen.

Foto: Det ligger ett drunknat barn i strandkanten på en grekisk ö.

Varje mamma eller pappa känner ångesten som alltid ligger på lur när de ser sina egna barn, även i de lyckligaste stunderna: det kan hända dem något. Nu har det mest förfärliga av allt hänt ett barn, och i det ögonblick då vår blick faller på det blir den drunknade lille pojken allas vårt barn. Ett barn är ett universellt hopp, och hoppet har slutat andas.

Så glömmer vi honom.

Hans syskon och föräldrar, syskonbarn och kusiner, farbröder och mostrar kommer för nära oss. De går längs våra motorvägar i något som liknar en folkvandring. De är på flykt från strandkanten, från drunkningsdöden och andra sorters död, fastklämda under rasade hus.

En man i Danmark spottar på dem från en bro. Är han en typisk dansk? Representativ för ett land som nyligen har röstat fram ett flertal främlingsfientliga partier till makten? Är det den drunknade pojken mannen spottar på?

Nej, ropar alla i kör. Mannen är sjuk. Han kan inte hjälpa det. Kanske lider han av svår bronkit och har bara utan att se sig för lättat sig med en rejäl loska.

Danmarks integrationsminister Inger Støjbjerg lider såvitt känt inte av någon medicinsk diagnos. Oförtrutet fortsätter hon spottmannens arbete i det hon förnyar dansk politik. I stället för ett integrationsministerium har vi nu ett spottministerium. Uppbackad av Folketingets majoritet vidtas en räcka lagar inom asylområdet vars enda syfte är att beröva de flyktingar, som haft olyckan att hamna i vårt land, den sista resten av människovärde. Om de har ett smycke på sig när de står vid våra gränser, en vigselring, en brosch eller ett armband, så blir detta konfiskerat av polisen. Hånade, föraktade och nedspottade, bestulna på de sista värdesaker som de möjligen kunnat rädda ur sina ödelagda hem, leds de att överväga om inte drunkningsdöden ändå hade varit att föredra. I vilket fall så befrias de från den tvångstanke de så tydligt lider av, att det skulle finnas ett liv också för dem.

Spottmannen har lämnat bron över motorvägen. Nu står Folketingets majoritet där i stället.

Så följer nästa kapitel i den drunknade pojkens berättelse. Terror-attentatet i Paris. Vi vet nu vem pojken är: en blivande terrorist. En av de mäktigaste figurerna i regeringens kulisser, ordföranden i utrikespolitiska nämnden Søren Espersen, säger det klart och tydligt. I kampen mot attentatets upphovsmän, Islamiska staten, bör vi nu bomba kvinnor och barn. Det fattas bara att Espersen, känd för sitt praktiska förnuft, påpekar att i dessa spartider bör gravida kvinnor vara primära mål, för med en fullträff kan vi släcka två liv till priset av bara en missil.

Under tiden sörjer vi. Vi lägger ner blommor, vi gråter offentligt, Facebook fylls av djupt kända tillkännagivanden. Sorgeritualen har blivit vår nya gemenskap. Det är inte de många miljoner flyktingarna, de tusentals drunknade eller hundratusentals dödade vi sörjer. Det är oss själva och våra fallna, som vi förnekar skulle vara offer i ett krig vi själva har startat.

Den tjeckiske författaren Milan Kundera definierade en gång begreppet kitsch: Kitsch är inte när du fäller en tår. Kitsch är när du pekar på ditt öga och med en stämma som brister av rörelse utropar: Titta, jag gråter!

När Nordkoreas ledare Kim Jong-Il dog, kommenderades de indoktrinerade massorna ut på gatorna för att gråta offentligt. Den som inte grät fördes bort till ett ovisst öde. Det är Danmark i dag: offentlig gråt bevisar att du hör till de goda känslornas gemenskap, medan frågor framlagda i nykter ton får en ögonblicklig skandalstatus. Konsten att gråta i kör är vår nya nationella form för samvaro.

Kitsch och krig. Blommor på offentliga platser och avtrubbade hämndfantasier om de mord på oskyldiga som våra F 16-plan skall medverka till i Mellanöstern. Är det så ett krigförande land skall uppföra sig, om det vill vara en demokrati där medborgarnas insikt och förnuft fortsatt bestämmer, snarare än deras omyndigförklarade hjärtan? Är vår sorg äkta? Otvivelaktigt. Men finns det någon som ser klart med ögonen fulla av tårar?

Vi lever inte i terrorns tidsålder. Inte heller är det något tredje världskrig som inletts för våra ögon. För ett världskrig förutsätter suveräna stater som antingen strider för att utvidga sina territorier eller bemödar sig att försvara dem. Vi lever i ett globalt krig som utgår från sammanbrutna nationer. Som gnistor från brinnande byggnader sprider sig denna nya form av krig från kontinent till kontinent.

I ett krig som inte har något med kampen för frihet och demokrati att göra, har Danmark blivit sängkamrat med några av de vidrigaste partners man kan hitta på jorden, bland andra Syriens ryggradslöse president Assad, som har långt över 300.000 människoliv på sitt samvete, och Rysslands Putin, som hoppas kunna slå hans rekord. Ingen lyfter ett finger för att försvara den syriska befolkningen. Västs bombflyg är i det nordliga Irak och Syrien inget annat än luftstridskrafter för shiamuslimska miliser, som precis som motståndarna i Islamiska staten har blodiga etniska rensningar som mål. Medan vi lämnar massmördandet till våra skrupelfria allierade, och miljoner strandsätts i framtidslösa tältläger, sjunger vi vår lovsång till champagnekontinenten Europa.

Under förra året har två folkomröstningar genomförts för och emot det etablerade Danmark. Den första var folketingsvalet i somras, den andra var folkomröstningen om avskaffande av rättsförbehållet i EU.

Vid bägge tillfällena slutade det med ett nej till de etablerade partierna och deras världsbild, och även om jag själv röstade ja i EU-omröstningen anser jag de två nejen vara ett sundhetstecken, början på ett uppvaknande i en demokrati som blir alltmer dysfunktionell. Vi känner att EU är för stort för att kunna fungera som gemenskap, och vi vet att Danmark inte längre är en gemenskap. Fråga den landsortsbefolkning som alla vurmar för. De vet vad gemenskap är, för de har förlorat den.

När sjukhuset, rådhuset och skolan försvinner, slaktaren, bokhandlaren och kemtvätten slår igen, när tågen inte längre stannar, färjan inte lägger till och bussarna kör bara sällan, så är gemenskapens symboler borta och resten rasar av sig självt. Dansk Folkeparti gör sig till språkrör för provinsens marginaliserade, men har själva röstat för alla de lagar om centralisering som påskyndar omyndigförklarandet. Som ersättning för den förlorade gemenskapen erbjuds ytterområdenas invånare i stället främlingsfruktans unkna sammanhållning. Det är bland de marginaliserade och osedda den har sin bästa grogrund.

Att de verkligt hotande främlingarna är politiker och fjärran finanscentra, glöms lätt bort när en nödställd människa med avvikande hudfärg dyker upp.

Vi längtar efter gemenskap. Det är en längtan vi delar med alla människor i världen, även de vi tror är våra fiender. Framför allt lider vi av samma identitetskris. Det är globaliseringens frisläppta marknadskrafter som bryter sönder alla kända former av gemenskap, både de traditionella, uråldriga som ännu finns i Tredje världen, och de välfärdsstater vi mödosamt har byggt upp under det tjugonde århundradet. Detta är tidens verkliga existentiella hot, inte en flock fanatiker i sanden i Mellanöstern.

För tjugo år sedan sade alla att nationalstaten låg på dödsbädden. Nu heter det att detta var en förhastad dom. Nationalstaten lever än, mer militant än någonsin. Men de nationella parlamentens maktlöshet inför tidens alla stora dilemman vittnar om att profetian var sann. Det är illusionen om nationalstaten som lever, i form av växande högerpopulistiska rörelser runt om i Europa. Deras idé om nationalstaten handlar mest om stärkta gränser, men rymmer också en utopi om en återupprättad gemenskap bakom fästningens beskyddande murar. Den exkluderande gemenskap de drömmer om låter sig bara inte realiseras. Bara de vittfamnande gemenskaperna har i dag en framtid.

Ett nej till en punkterad politisk värld är inte nog. Det är först när vi handlar målinriktat med tanke på att själva skapa vår egen framtid, som en gemenskap åter kan bli möjlig. Danmark upplevde det i september, när danskarna tvärs över alla klyftor – sociala, politiska och etniska – ryckte ut för att hjälpa de nödställda syriska flyktingar som gick längs motorvägarna. Det var det största, mest upplyftande ögonblicket i den nya Danmarkshistorien, en ny nations födelse som samtidigt bevarade allt det bästa med den gamla. Aktivistgruppen Venligboerne har nu över 150.000 medlemmar, långt fler än de politiska partierna. I skuggan av medierna utför aktivisterna likt en ny folkrörelse hjälpsamhetens osynliga mullvadsarbete.

Jag hoppas att de etablerade politiska partierna bryter samman under kommande år, och att vi får den förnyelse av demokratin som vi så innerligt längtar efter. När det sker, skall Christiansborg stängas och förvandlas till museum över en demokrati i förfall, ett politiskt Madame Tussaud där flertalet av det nuvarande Folketingets politiker är utställda i vax i de tomma korridorerna, medan de själva skickats hem till privatlivets lugn och ro. Ute på naturområdet Amager Fælled kan arkitekten Bjarke Ingels rita ett nytt parlament i glas som ett löfte om en gemenskap, vars fundament är genomskinlighet och deltagande.

När den dagen kommer, påminns vi igen om att det drunknade barnet på en strandkant i Grekland är allas vårt barn, och att ett oskyldigt liv som går förlorat, är en förlust som drabbar oss alla.

Då kommer det inte bara vara döden vi minns, utan ett nytt hopps födelse.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.