Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kulturdebatt

När medborgaren ­förlorade rätten att dö i fred

Foto: Alexander Mahmoud

Tingsrätten friade nyligen landstinget i Uppsala, som låtit tv filma en döende patient. Tv-publikens rätt till rörliga bilder anses viktigare än patientens integritet. ”Näst skönlitteraturen är domskälen det bästa vittnet till de krypande omvälvningarna av samhället”, ­skriver ­Maciej Zaremba, som här följer upp sin egen artikel ”När en ­döende ­patient blev ’bra tv’”.

När en domstol väljer att avkunna sitt beslut en dag då redaktioner gapar tomma kan det betyda att domarna ogärna vill skylta med sin produkt. När tio timmar återstod till julaftonens morgon meddelade tingsrätten i Uppsala domen i mål nr T 1958–12.

Jag skrev om fallet i DN Kultur. Medan patienten K höll på att avlida i cancer på Akademiska sjukhuset blev han utan sin vetskap filmad av Titan Television AB och därefter förevisad i dokusåpan ”Sjukhuset” i TV 3.

Mål T 1958–12 gäller skadestånd. K:s anhöriga hade stämt landstinget för brott mot sjukvårdssekretessen och för den kränkning de efterlevande lidit av publiciteten. Tingsrättens dom är på 32 sidor, men vad den leder till kan uttryckas kort:

Ett landsting kan enligt denna dom ostraffat bjuda ut patienter som råvara till tv-bolagen, eftersom svenskars rätt till rörliga bilder anses väga tyngre än deras rätt till privathet, också på dödsbädden. Vill ni nödvändigtvis dö ofilmade, gör det hemma. Eller utomlands.

Det är möjligt att domarna i Uppsala blir överraskade av min sammanfattning. Har vi verkligen sagt allt detta? Ja, det har ni. Men det kan inte uteslutas att ni inte insåg det själva.

Det anstötliga med denna dom är inte bara vad den kommer fram till. Det är lika mycket själva vägen dit. Jag vill påstå att juridiken är en tillämpad vetenskap om normer som reglerar förhållanden mellan människor. Men i denna dom blir juridiken krympt till regler som reglerar relationer reglerna emellan. Domarna skulle avgöra en värdekonflikt: rätten till privathet mot Titan tv:s intresse av dramatiska bilder. De avvek från det uppdraget. Kanske kändes det ovant med en så principiell fråga. Så de styckade upp den i detaljer. Och snart försvann patienten K, hans anhöriga och vårdpersonalen, liksom allt annat som kunde andas, känna ansvar eller blygsel. Kvar blev en radda abstraktioner. Och när de gnuggats mot varandra, fick man ett utfall. Om det var rimligt, mänskligt sett? Förenligt med lagarnas anda? Sådana frågor ställer sig inte tingsrätten i Uppsala.

Låt oss då se hur man resonerat. Först finner domstolen att patienten K filmats i döende tillstånd utan att vare sig han eller anhöriga lämnat sitt medgivande. Vidare slår man fast att landstinget inte hade lov att släppa in tv på avdelningar på de villkor som skedde. Ett sjukhus får inte överlåta åt utomstående att hantera sekretessen, alltså är avtalet mellan landstinget och tv-bolaget olagligt. Och för det tredje anser domstolen att när sköterskor inför kameran talade om K:s tillstånd, bröt de mot tystnadsplikten.

Jaha, tänker läsaren, då var saken klar. En kränkning som har sitt upphov i lagbrott ger ju rätt till skadestånd? Ja, så säger lagen, om lagbrottet är uppsåtligt. Det måste det väl vara, tänker läsaren, varje sköterska vet att hen inte får sladdra om patienter. Men tingsrätten har en annan uppfattning. Nämligen att när sjukhusledningen släppt in tv på avdelningen så har personalen rätt att tro att tystnadsplikten inte gäller längre. Eftersom någon högre makt övertagit ansvaret för den saken.

Det är en märklig idé. Jag vet ingen journalist som tror att hen kan ostraffat röja sina källor bara för att chefen tillåtit filminspelning på redaktionen. Tingsrätten har inte heller frågat de berörda sköterskorna om de verkligen ansåg sig lösta från både lagen och etiken och i så fall av vilka chefspersoner. I stället väljer rätten att gissa sig till svaret. Och det är denna gissning som avgör målet: Rätten finner att i samma ögonblick som landstinget tillåter filmning på sjukhuset, krymper personalens ansvar för patienterna. De bryter förvisso mot lagen när de pratar om patienterna inför kameran – men de kan inte längre ha uppsåt. Och då brottsligt uppsåt saknas, kan ingen som mot sin vilja blivit filmad på sjukhuset kräva skadestånd. Så avgörs saken. Talan ogillas.

Stopp och belägg, ropar medborgaren, ansvaret kan väl inte bara försvinna? Om sköterskorna fått mindre av det, måste väl deras chefer bära desto mera? Och skrev ni inte nyss att de bröt mot lagen när de släppte in tv på avdelningen?

En självklar invändning, men tyvärr, tingsrätten har redan tappat intresse för ansvarsfrågan. Man har fått upp ett annat spår. När nu personalen av någon högre makt (olagligen, har det sagts, men det spelar tydligen ingen roll) blivit löst från tystnadsplikten, då är de väl att betrakta som vanliga medborgare? Och sådana är ju fria att tala med massmedierna om vad som helst. Sina patienter, till exempel. Det står ju i grundlagen att var och en är fri ”att meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för offentliggörande ...” Så därför, menar tingsrätten, kan inte sköterskornas brott mot sekretessen klandras. Det måste tvärtom skyddas. De åtnjuter meddelarfrihet.

Håret reser sig på hjässan när man läser detta stycke, sidan 26. Meddelarfriheten är till för att missförhållanden skall uppdagas: en sköterska skall ostraffat kunna larma om vanvården, en polis berätta om rasistiska register. Denna frihet kan endast hävdas av enskilda och endast i syfte att tjäna upplysning. Den kan aldrig åberopas av en myndighet i akt och mening att undgå ansvar för lagbrott. Men det är just vad tingsrätten vill få den till. En frihet som är menad att värna visselblåsare skall skydda ett landsting som säljer ut patienter till tv-underhållningen.

Vore jag konspirativt lagd skulle jag säga att tingsrätten försöker kompromettera meddelarfriheten. Ty skulle denna tolkning stå sig i högre instanser, skulle det ofelbart väcka krav på ändrade lagar. Man kan ju inte ha en medborgerlig frihet som visar sig upphäva rätten till privatliv. Men jag föredrar att tro att tingsrätten i avsaknad av ett högre ljus (lagarnas andemening, till exempel) bara råkat vilse i sitt eget regelsnår. Till stöd för denna ursäkt vill jag åberopa hur man bedömer avtalet mellan landstinget och Titan, alltså själva grunden till att herr K:s sista ­dagar blev tv-underhållning.

Först finner tingsrätten avtalet olagligt, eftersom det säljer ut sjukvårds­sekretessen. Det låter rimligt. Men därefter går tingsrätten in i ett annat lagrum, yttrandefrihetens. När man låst dörren om sig finner man att sjukhuset inte alls är något sjukhus längre utan en sorts allmän plats, varpå avtalet döms ut en gång till, av rakt motsatta skäl: det strider mott yttrandefriheten. Det står nämligen i det att landstinget skall godkänna inspelade program innan de sänds. Men det är ju censur! Förbjudet enligt 1 kap 3§ första stycket i Yttrandefrihetsgrundlagen! Ett allmänt organ får inte lov att förhandsgranska vad tv vill sända.

Myror i huvudet? Beklagar, men det är inte över än. Efter det att rätten tvåfaldigt underkänt avtalet tas det till heders igen. Det var ogiltigt när det åberopades av K:s anhöriga som grund för skadestånd. Men det är giltigt när det gäller att frita landstinget från allt ansvar mot patienten. Det är inte helt klart hur tingsrätten menar. Jag tolkar det så här: Eftersom det var så olagligt av landstinget att ingå avtalet är man inte ansvarig för de kränkningar som följde på dess verkan.

Vad jag vet är det i Sverige endast myndigheter som åtnjuter privilegiet att få sina övergrepp ursäktade av sina lagbrott. Svensson kan inte räkna med förståelse om han försvarar sin fortkörning med att han varit för berusad för att tyda tecknen. Eller med att hans körkort är utgånget, varför också rattfyllan bör betraktas som ogiltig. Men det kan, som synes, landstinget i Uppsala.

För medborgaren gäller det motsatta. De anhöriga till patienten K skall bestraffas för att de besvärat landstinget med denna onödiga process. Tingsrätten dömer familjen att betala landstingets rättegångskostnader, drygt en halv miljon.

Nej, det står inte ”bestraffas” i domen, men det är innebörden. Normalt betalar i civilmål den förlorande parten motsidans kostnader. Men från denna regel finns ett undantag. Enligt både svensk och Europarätt gäller att staten inte skall missbruka sitt ekonomiska övertag för att avskräcka medborgare från att söka rätt mot staten. Så i mål som rör mänskliga rättigheter skall staten/myndigheten stå för sin egen nota, även om Svensson anses ha ­förlorat. Det räcker att han ”haft fog för att föra talan”, framgår av ett vägledande beslut i HD (NJA 2012 s. 211 II).

Tydligen anser tingsrätten att det var rent ofog av K:s anhöriga att ens försöka få rätt i denna sak. Det är synd att domarna inte utvecklar detta närmare. Visste de själva innan processen började att de skulle skapa en ny doktrin om sjukvårdens tystnadsplikt, och en annan om meddelarfriheten? För om de inte visste, erfarna domare som de är, hur skulle K:s anhöriga kunna veta hur chanslösa de var?

Någon kan undra vad en utredning av ett domslut gör på kultursidorna. På detta vill jag svara att näst skönlitteraturen är domskälen det bästa vittnet till de krypande omvälvningarna av samhället.

Det står en osanning i denna dom. Den är måhända inte viktig för utgången, men helt avgörande för förståelsen av vad denna rättssak handlar om. Vi läser att ”kärandena ska solidariskt ersätta Landstinget i Uppsala län dess rättegångskostnader med 592 831 kr.” Hur kan tingsrätten skriva så, när man vet att landstinget inte haft några kostnader i denna process?

Detta avslöjades av mig i DN (25/11 2013) och bekräftades i rättssalen samma dag. Den salta notan kommer från Titan television AB, (tidigare ägt av finska Capman, numer av Stenbeckgruppen) som alltså varit familjen K:s faktiska motpart. Landstinget i Uppsala har bara agerat bulvan: lånat ut sitt namn (de kanske säger ”varumärket” i Uppsala) med den trovärdighet som följer på demokratiskt uppdrag. Upplägget och moralen överläts åt Titans jurister. Så gick det till när sjukhus­marodörer processade mot patienter i de folkvaldas namn.

Vad de folkvalda i Uppsala anser om att, ha blivit utlånade? De verkar inte informerade. Om de nu bryr sig.

Domen skall överklagas. Fortsättning följer.

P.S. Den ideella organisationen Centrum för rättvisa, som är familjens ombud i processen, har tagit på sig rättegångskostnaderna.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.