Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

När medelklassen bränner bilar

Tårgas mot turkiska demonstranter i slutet av maj 2013. Den tändande gnistan för förra sommarens massprotester var planen att ersätta Geziparken i Istanbul med ett köpcentrum.
Tårgas mot turkiska demonstranter i slutet av maj 2013. Den tändande gnistan för förra sommarens massprotester var planen att ersätta Geziparken i Istanbul med ett köpcentrum. Foto: BULENT KILIC

Även om Gezirevolten till det yttre hade mycket gemensamt med den arabiska våren och protesterna i Grekland och Spanien, var detta något helt annat: Ett turkiskt maj -68. Kajsa Ekis Ekman skriver från ett Istanbul i förändring.

Tänk er ett Sverige där en nyliberal variant av kristdemokraterna styr med järnhand och där det endast finns två påbud: tjäna pengar och var moralisk! Där enorma skrytbyggen kombineras med förbud mot osedliga tv-serier och den politiska oppositionen består av socialdemokrater i allians med Livets Ord. Men där Sverige samtidigt blir en stor internationell spelare, Stockholm börjar likna New York och marginaliserade människor för första gången lyfts ur fattigdom.

Tänk detta och ni får en aning om hur situationen i Turkiet ser ut just nu. Men naturligtvis, tänker jag där jag står på färjan över Bosporen, är poängen med nästan alla jämförelser att visa hur omöjliga jämförelser är. Solen har just gått ner, Istanbuls broar glimmar, studenterna bredvid mig pratar om en sportstjärna. “Ja men på vilken sida står han? Är han för Tayyip eller Gezi?”

Sedan ett år tillbaka är Turkiet ett delat land. De som stödjer premiärminister Recep Tayyip Erdogan och de som sympatiserar med Gezi-protesterna – det finns inte längre någon medelväg.

”Känner ni någon som är för Tayyip?”, frågar jag studenterna.

”Inte längre. Vi har ställt ultimatum på Facebook. De som är för Tayyip är inte längre våra vänner.”

Istanbul lever fortfarande i efterdyningarna av Turkiets största folkliga resning någonsin. Det som började som en protest mot nedhuggningen av träd utvecklades till ett jätteuppror som spred sig över hela landet, där frihet var det viktigaste kravet. Och även om revolten inte lyckades rubba Erdogan, är det ingen tvekan om att det var en kulturell revolution som ägde rum. De som var med talar om det i extatiska termer, likt Francesco Alberonis begynnelsestadier: ”Efter Gezi säger vi inte längre hora och bög” berättar Hakan Vreskala, svensk-turkisk musiker. ”Det var det mest fantastiska som hänt mig i hela mitt liv”, säger en student, jag tror aldrig att jag kommer uppleva något liknande. Alla var vackra, jag tittade runt mig och såg inte längre rik, fattig, nationalist, bög, muslim, nörd eller trendig. Vi hjälpte varandra att bygga barrikader, att rädda de som sårats eller fått andnöd av tårgasen, vi skapade till och med ett spontant system för att rädda gathundarna. Affärsinnehavarna gav oss bröd och vatten, vi använde inte ens pengar under hela månaden. Vi behövde inte.”

Även om Geziprotesterna till det yttre hade mycket gemensamt med den arabiska våren och protesterna i Grekland och Spanien, var detta något helt annat. Det här var inte ett uppror mot ekonomiska sparpaket eller fattigdom. Man kan kalla det ett turkiskt maj -68. Precis som 68-rörelsen kom det efter en lång ekonomisk boom för Turkiet. Landet är den snabbast växande ekonomin i Europa, och de senaste tio åren har dess BNP ökat med mer än 45 procent. Regeringens mål är att Turkiet ska bli en av de tio största ekonomierna i världen om nio år. Och då länderna runtomkring kraschade och sjönk ner i krig eller depression, hade Turkiet fördelen att kunna kontrollera sin egen valuta, vilket har gjort att den turkiska köpkraften ligger på tjugo procent över EU-genomsnittet. Den snabba tillväxten beror till stor del på en byggboom: antalet skyskrapor, hotell, lyxbostäder och kanaler har exploderat tack vare billiga lån och statliga beställningar. En tredje bro mellan Europa och Asien är under konstruktion vilket kräver skövling av tusentals träd, och nästa år invigs den hittills största byggnaden i hela Europa: det gigantiska shoppingcentret Maslak 1453, med hela 24 jättetorn.

Allt detta, kan vem som helst räkna ut, innebär ju att medelklassen växer. Och med den konsumistiska livsstil som krävs för att hålla igång en ekonomisk boom kommer också begär efter yttrandefrihet, sexuell frihet, sociala medier.

Detta går Erdogan dock inte med på. Under de senaste åren har han brutit med Turkiets långa sekulära tradition som rått sedan Ataturk. Han har infört strängare regler för alkohol, attackerat aborträtten, gjort religion till ett allt viktigare ämne i undervisningen, infört förbud mot blandade studentboenden. Politiska aktivister och journalister fängslas och bara att ha använt ordet ”queer” kan leda till böter. Grannar uppmanas att rapportera unga människor som lever ”suspekt”. Doktoranden Özge Altin som bor ensam berättar för mig att hon fick besök av trettio poliser som ville förhöra sig om hennes familjeförhållanden.

En medelklass som växer och samtidigt hålls tillbaka av moraliska påbud: här har vi inledningsvis Gezi­revoltens subjekt. De som kallas de ”vita turkarna” – urban, sekulariserad medelklass – i motsättning till de ”svarta turkarna” – muslimer på landsbygden. Under min vistelse i Istanbul får jag flera upplevelser som skulle vara totalt surrealistiska i Stockholm: jag sitter i en bil med en kvinnlig företagsledare som är på väg att ta hunden till frisören. Under revolten gav hon alla anställda ledigt och ägnade dagarna åt att bränna bilar och bygga barrikader mot polisen.

”Så du brände andras bilar och sen åkte du hem till ditt gated community?”, frågar jag.

”Absolut!”, svarar hon utan att blinka.

För den turkiska medelklassen skäms inte, de vet vad som hände med den iranska medelklassen 1979 och det vill de undvika till varje pris. Om medelklassen nyss var apolitisk och konsumistisk har den nu omvandlats till ett politiskt subjekt: på barrikaderna med gasmask och Iphonen i högsta hugg.

Men allt eftersom revolten fortsatte, anslöt sig allt fler grupper. De fem största fackföreningarna organiserade en generalstrejk. Krav på bättre arbetslagar restes – för även säkerheten på arbetsplatserna har fått ge vika för tillväxten. Fotbollsklubben Beşiktaş supporters, antikapitalistiska muslimska grupper, till slut var över tre miljoner människor ute på gatorna i hela Turkiet. Alla regeringens försök till smutskastning gjordes om till humoristiska slagord och hashtags på Twitter. När jag går på musikfestivalen Ekşi Fest i Istanbul visas hela tiden pingviner på storbildsskärmarna. Jag fattar ingenting: vadå pingviner? Folk förklarar för mig att de blivit symboler för censuren, eftersom turkiska CNN vägrade visa Gezi-upproren och i stället sände dokumentärer om pingviner.

Trots att den kurdiska rörelsen inte var framträdande under upproren, och flera kurdiska organisationer uppmanade till försiktighet för att inte störa Öcalan-förhandlingarna, har revolten lett till att många turkar fått upp ögonen för den kurdiska frågan.

Jag träffar en kroppsbyggare som inte deltog i Geziprotesterna. Han säger: ”Jag är övertygad om att utländska makter underblåste upproret. Europa vill inte att Turkiet ska bli stort och mäktigt. Vi håller på att ta över nu, det är klart de vill ha bort Erdogan. Jag håller inte med om allt han gör, men hur bra var det förut då? Se hur det går för Europa och hur det går för oss! Jag skulle aldrig vilja att vi gick med i EU. Skulle vi underkasta oss länder som Frankrike, med en sån brutal historia och förföljelse av muslimer?”

I augusti kommer Turkiets befolkning att välja sin president i direkta val för första gången. Erdogans plan är att göra en Putin: bli president och sedan utöka presidentens makt. Han kommer då att kunna fortsätta lägga de statliga institutionerna under sig: domstolarna, universiteten och centralbanken kommer att lyda under hans personliga kontroll. Redan börjar korruptionsskandalerna och vittnesmål om valfusk hopa sig. Erdogans fiender är inte bara Gezi-rörelsen, utan också de islamska Gulenisterna, som sags kontrollera delar av den ”djupa staten.” De ser Erdogan som en korrrupt hycklare, som använder sig av islam för att berika sig själv och som blivit så maktfullkomlig att han ringer upp landets kvinnliga skådespelare mitt i natten.

Men så länge den ekonomiska boomen varar, kommer Erdogans stöd knappast ge vika. Som vi dock sett de senaste åren i Europa, leder en konstruktionsbubbla nästan alltid till kris. Ju mer megalomant skrytprojekt, desto närmare är krisen. Och när den kommer, är frågan vad som är kvar av Gezirörelsen, med sin disparata klasstruktur och sina heterogena krav: när förälskelse­fasen gått över, kan de forma stabila organisationer, kan de behålla allianserna? För någon stor vänsterkraft likt Grekland har Turkiet inte.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.