Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kulturdebatt

När propagandans dimridåer banade väg för kriget

En ögonblicksbild från Krim. DN:s fotograf fångar ryska soldater och civil milis på bild på gatorna i Simferopol.
En ögonblicksbild från Krim. DN:s fotograf fångar ryska soldater och civil milis på bild på gatorna i Simferopol. Foto: Paul Hansen

Efter de dramatiska händelserna i ­Ukraina har analysen i väst ofta låtit märk- ligt lik den från Moskva: Det har talats om en fascistisk statskupp. Historikern Timothy Snyder skriver om en mediebild som leder mot katastrofen.

Den ukrainska revolutionen har, från Moskva till London och New York, betraktats genom en propagandistisk dimridå. Den ryska ledningen och ryska pressen har insisterat på att den ukrainska proteströrelsen består av högerextremister och att dess seger var en statskupp. Ukrainas president, Viktor Janukovytj, använde samma klichéer efter ett möte med den ryska presidenten i Sotji. Efter det att hans regim störtats insisterade han på att han avsatts av ”högerextrema banditer”, en beskrivning som återkom hos de beväpnade män som tog kontroll över flygplatser och regeringsbyggnader på Krimhalvön i fredags.

Intressant nog, så skilde sig budskapen från de auktoritära regimerna i Moskva och Kiev inte nämnvärt från somligt som publicerades i den engelskspråkiga världen under revolten, särskilt i publikationer med hemvist i den extrema vänstern respektive högern. Från Lyndon LaRouches ”Executive intelligence review” via Ron Pauls nyhetsbrev till ”The Nation” och ”The Guardian” var storyn ungefär densamma: knappt något om protesternas faktiska historia men desto mer en fabulering kring föreställningen om en nationalistisk, fascistisk eller rent av nazistisk statskupp.

I själva verket var det en klassisk, folklig revolution. Den började med en otvetydigt reaktionär regim. En ledare försökte samla all makt, politisk såväl som ekonomisk, i sin egen famn. Denne ledare fick sitt mandat i demokratiska val, utan tvekan, men ändrade därefter systemet inifrån. Ledaren hade till exempel varit en simpel kriminell: en våldtäktsman och tjuv. Han hittade en domare som var villig att slarva bort viktiga dokument i fallet. Denne domare blev sedan utnämnd till ordförande för Högsta domstolen. Så det förelåg sedermera inga konstitutionella invändningar när ledaren försäkrade sig om allt mer makt åt presidentskapet.

Vid makten fortsatte denna ledare, denne president, att vara en tjuv men nu på en svindlande, svårslagen nivå. Miljoner småföretagare i hela nationen misslyckades med att hålla sina företag flytande under trycket från skattemyndigheternas nyckfulla krav. Deras vinster tillföll staten och autonomin som dessa vinster kunde ha garanterat förvägrades dem. Arbetare i fabriker och gruvor saknade över huvud taget möjligheter att uttrycka sig eftersom varje försök till strejk eller ens facklig organisation helt enkelt ledde till avsked.

Nationen Ukraina var i princip en oligarki, där större delen av tillgångarna tillhörde en grupp män­niskor som kunde ha fått plats i en hiss. Men till och med en sådan pluralism, med fler än en enda mycket rik person, var för svårsmält för ledaren, Viktor Janukovytj. Han ville inte bara vara president, utan också chefs-oligark. Hans son, en tandläkare, var plötsligt en av Europas rikaste män. Tiotals miljarder dollar bara försvann från statsbudgeten. Janukovytj lät bygga en rad extra­vaganta hem åt sig själv, kanske arkitekturhistoriens mest anskrämliga.

Det är problematiskt att sitta på all makt och alla pengar på samma gång, eftersom makten kommer från staten och staten måste ha en budget. Om en ledare stjäl så mycket från folket att staten blir bankrutt, så minskar hans makt. Janukovytj stötte faktiskt på det dilemmat förra året. Och så, trots allt, blev han sårbar på ett mycket märkligt sätt. Han behövde någon som kunde ta hand om Ukrainas omedelbara skulder så att hans regim inte skulle falla samtidigt med staten.

När han kämpade med att betala sina skulder förra året hade den ukrainske ledaren två alternativ. Det första var att inleda ett handelsutbyte med EU. Utan tvekan skulle ett samarbete med EU öppna möjligheterna för lån. Men det skulle också innebära att Ukraina riskerade att bli en rättstat. Det andra alternativet var att hämta pengar hos en annan auktoritär regim, den stora grannen i öst, den ryska federationen.

I december förra året kom ledaren för den auktoritära regimen i grannlandet, Vladimir Putin, med ett förslag. Han var villig att låna ut 15 miljarder dollar och sänka priset på den ryska naturgasen. Men han hade några förbehåll.

Det första gällde gay-konspirationen. Detta var ett ämne som hade dominerat den ryska propagandan hela förra året men som i princip hade varit helt frånvarande i Ukraina. Kanske kunde Ukraina hänga på? Javisst, självklart: Ukrainas premiärminister började förklara för undersåtarna att Ukraina inte kunde utveckla något samarbete med Europa eftersom EU i första hand ägnade sig åt äktenskap mellan homosexuella.

Putins andra fixa idé var något som kallas Eurasien. Detta var och är Putins motdrag till EU: en klubb av diktaturer som är tänkt att inbegripa Ryssland, Vitryssland och Kazakstan. Även här kanske Ukraina skulle vilja hänga på? Här tvekade Janukovytj eftersom han kunde se fällan – underordnandet av Ukraina skulle naturligtvis innebära också hans egen underordning – men med friskt mod tillät han sig att följa det nödvändiga handlingsprogrammet. Han började agera som en riktig diktator. Han började mörda sitt eget folk, i stort antal. Han blodade ner sig och blev därmed en osannolik partner för EU.

In på scenen stiger en ensam, hjältemodig ukrainsk rebell, en känd undersökande reporter. En mörkhyad journalist som rasprofileras av regimen. Och en muslim. Och en afghan. Detta är Mustafa Nayem, mannen som startade revolutionen. Med hjälp av sociala medier uppmanade han studenter och andra unga människor att samlas på Kievs största torg för att stödja den europeiska vägen för Ukraina. Torget heter Majdan, vilket för övrigt är ett arabiskt ord. Under protesternas första dagar kallade studenterna det för Euromajdan. Den ryska propagandan kallade det, knappast oväntat, för Gayeuromajdan.

När kravallpolisen skickades för att slå ner studenterna, vem kom då till deras försvar? Fler ”afghaner”, men ”afghaner” av ett mycket annat slag: Ukrainska veteraner från Sovjetiska Röda armén, män som hade sänts till Afghanistan efter Sovjets invasion 1979. Dessa män kom för att försvara ”sina barn”, som de kallade studenterna. Men de försvarade också en protest inledd av en man som föddes i Kabul vid samma tid som de stred sig fram mot staden.

I december fylldes massorna på. Vid årets slut hade miljontals människor deltagit i protesterna, över hela landet. Journalister misshandlades. Enskilda aktivister fördes bort. Några av dem torterades. Dussintals försvann och är ännu saknade. Vid nyåret började protesterna bredda sig. Muslimer från södra Ukraina tågade i stort antal. Den omfattande judiska befolkningen i Kiev var officiellt representerad. Några av de viktigaste organisatörerna var judar. Den heta linje man kunde ringa för att söka försvunna släktingar upprättades av gay-aktivister (människor som har erfarenhet av heta linjer). Några av de sjukhusvakter som försökte hind­ra polisen från att föra bort skadade var unga feminister.

På alla dessa sätt var det ”dekadenta” Väst, som den ryske utrikesministern formulerade det, inblandat. Jodå, det fanns en del judar och en del homosexuella i denna revolution. Och detta utnyttjades av såväl den ryska som den ukrainska regimen i den interna propagandan. Den ryska pressen framställde protesterna som del av en större gay-konspiration. Den ukrainska regimen förklarade för kravallpolisen att oppositionen styrdes av större, judisk konspiration. Samtidigt informerade bägge regimer omvärlden om att de protesterande var nazister. Nästan ingen i väst tycktes notera det motsägelsefulla.

Den 16 januari undertecknade Janukovytj en rad lagar som hade ”antagits” av parlamentet, helt ille­galt, av en minoritet som bara räckt upp händerna. Dessa lagar, förberedda av pro-ryska jurister enligt ryska förlagor, innebar kraftiga inskränkningar av yttrande- och mötesfriheten, samt gjorde miljontals protesterande till ”extremister” som kunde fängslas. Organisationer med kontakter med yttervärlden, inklusive katolska och judiska grupper, var plötsligt ”utländska agenter” och föremål för omedelbara trakasserier.

Efter att i veckor ha behållit lugnet trots upprepade attacker från kravallpolisen, valde nu några att svara med våld. Bortom allmänhetens insyn hade människor dött i polisens händer i veckor. Nu dödades några av de protesterande av regimen i öppen dager. Den första ukrainska upprorsmannen som dödades var armenier. Näst att dödas var en vitryss.

Därefter inleddes regimens massmördande. Den 18 februari skulle det ukrainska parlamentet ha diskuterat en kompromiss som många observatörer bedömde vara ett förs­ta steg bort från blodiga konfrontationer: en konstitutionell reform som skulle leda staten tillbaka till parlamentarisk demokrati. I stället släpptes kravallpolisen lös i Kiev, denna gång beväpnad inte bara med tårgas, distraktionsgranater och gummikulor, utan också med skarp ammunition. De protesterande föll tillbaka till Majdan och försvarade torget så som revolutionärer gör: med gatsten, molotovcocktails och, till slut, med sina bara händer.

Den 20 februari skulle en delegation från EU ha anlänt för att framförhandla en vapenvila. I stället bjöd regimen på ett blodbad. Kravallpolisen drevs bort från en del av Majdan. När demonstranterna följde efter sköts de av krypskyttar som posterat sig på taken. Män­niskor försökte gång på gång springa fram för att rädda de skadade, och gång på gång blev de skjutna.

Folkets seger berodde på uttalat fysiskt mod. EU:s utrikesministrar som skulle ha fått bevittna ett blodigt skådespel såg något annat: det lyckade försvaret av Majdan. Den vidriga massakern ledde till en allmän vrede, till och med hos några av dem som varit Janukovytjs allierade. Han gjorde något som han förmodligen inte, när dagen började, hade tänkt göra: han skrev under ett löfte om att inte använda våld. Hans polis begrep, förmodligen bättre än han själv, vad detta innebar: slutet för regimen. De gick upp i rök, och han flydde för livet. Makten återfördes till parlamentet, där en koalition av oppositionella och dissidenter från Janukovytjs parti bildade majoritet. Reformer inleddes, med början i konstitutionen. Presidentval utlystes till maj.

Men propagandan fortsatte. Janukovytj stannade till någonstans och spelade in en video, på ryska, där han hävdade att han blivit offer för en nazistisk kupp. Ryska ledare vidhöll att extremister kommit till makten och att ryssar i Ukraina stod under hot. Även om den konstitutionella övergången sannerligen är värd att diskutera i sina detaljer, så är anklagelserna om en högerextrem kupp rena nonsens.

Hur den ryska interventionen än kommer att arta sig, så är den inte ett försök att stoppa en fascistisk kupp, eftersom någon sådan inte har inträffat. Vad som inträffat är en folklig revolution, med allt vad det innebär av oreda och förvirring. De unga ledarna på Majdan, somliga av dem radikala vänstertänkare, har riskerat sina liv för att opponera mot en regim som representerade, å det extremaste, sådana ojämlikheter som vi kritiserar här hemma. De har en erfarenhet av revolutionen som vi saknar. En del av denna erfarenhet är, dessvärre, att västerlänningar är provinsiella, godtrogna och reaktionära.

Än så länge har den nya ukrainska ledningen reagerat med anmärkningsvärt lugn. Det är mycket möjligt att en rysk attack på Ukraina kommer att utlösa en stark nationalistisk reaktion. Det skulle vara konstigt om den inte gjorde det, eftersom invasioner har en benägenhet att locka fram det värsta hos människor. Om detta händer, så bör vi se utvecklingen för vad den är: en helt och hållet oprovocerad attack av en nation mot en annans suveräna territorium.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.