Debatten om kulturvänstern

När ska det röda rinna av kulturens fana?

Foto: Jonas Backlund

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Går det att vara kulturutövare i Sverige och samtidigt ifrågasätta vänstern? Kan man känna empati utan att rösta rött? Det frågar sig Bengt Ohlsson som hellre gillar läget än ansluter sig till Kulturslussens dundrande appeller.

Går det att vara kulturutövare i Sverige och samtidigt ifrågasätta vänstern? Kan man känna empati utan att rösta rött? Det frågar sig Bengt Ohlsson som hellre gillar läget än ansluter sig till Kulturslussens dundrande appeller.

Som konstnärligt verksam får du inte vara höger. Så är det bara. Eller, egentligen räcker det med att inte vara vänster. Det möts av förvåning och förvirring; men vänta ... jaha ... så du bryr dig inte om människor? Du tycker att det bara är pengar och profit som räknas?  

Nej, det är något som inte stämmer. Konst handlar ju om att förstå människor. Konstnären ska dessutom ha en skoj och annorlunda livsstil. Man ska vara lite frisinnad. Knulla runt en aning, unna sig ett glas eller kanske rent av jazzigare njutningsmedel, krisa i själen, klä sig knasigt.

Annons:

Sån är inte högern. Där är det bara konformitet och fondsparande. Bostadsrätt. Missionärsställningen. Så det är klart du inte är höger!?

En och annan kanske tycker att jag överdriver. Det är ganska naturligt. Alla som sett till att utropa sig själva till normen, och avfärda alla avvikelser som ovidkommande knottprickar på framåtskridandets breda vindruta, brukar inte bli glada av att få det påtalat för sig. Feminister som tycker att man inte ska säga ”han” om man menar ”människa” avfärdas som gnälliga festförstörare. Queerteoretiker som ifrågasätter inkörda uttryck om kön får en bjällerförsedd clownmössa nertryckt på skallen.

Men för vänstermänniskor är det självklart att förebrå mig för att jag kritiserar människor som ”ändå gör någonting”. Och att ”göra någonting” är så bortom alla tvivel synonymt med att göra något för Den Rätta Saken. Jag hör aldrig någon urskulda Sverigedemokraterna med att de ”ändå gör någonting”, och jag hör aldrig någon försöka avstyra en pajkastning mot Jan Björklund med att han ”ändå gör någonting”.

När jag berättade för en kompis, född i slutet av 40-talet, om den här artikeln började han prata om saknaden efter Palme och solidariteten och rättvisan, och han sa nästan lite skamset att han inte bara kunde skaka av sig det.

Och jag insåg att allt som hade gjort honom till den han blivit, all hans hederlighet och värme och humanism, hade en stor röd flagga i bakgrunden. Inför hotet/möjligheten att flaggan bytte färg, eller rent av försvann helt och hållet, verkade min polare oroa sig för vart allt skulle ta vägen. Alla de där egenskaperna som han ändå gillar. Det är som om han undrar: Vad skulle hända med min medmänsklighet? Min empati och min ömsinthet?

Alla hans goda sidor sitter ihop med vänster­identiteten. Om han inte längre är vänster, blir han då någon annan? En räknenisse?

Frågan om Slussens ombyggnad har långsamt politiserats i takt med att en vilsen vänsterrörelse och en sysslolöst svärjande socialdemokrati började märka av en fladdring i sina slaka segel, och insåg att det fanns poäng att plocka.

Jag halkade in i debatten när jag fick en ambitiöst inslagen mapp från Kulturslussen hem i brevlådan. Jag såg den kreddiga listan på namn som stod bakom Kulturslussen, och jag kände suget från namnen, det var som att doppa benet i en stor och strid flod, det var en snudd på oemotståndlig frestelse att bara kliva ner och flyta med och kanske, kanske kunde också MITT namn knös in där någonstans mellan gamla idoler som Gösta Ekman och Kristina Lugn.

Men sen läste jag sammanfattningen på förstasidan, där Kulturslussen berättar om hur fint deras förslag är och hur fasansfullt Stockholms stads förslag är. Och jag greps av en sorgsen känsla. Det var så uppenbart att Kulturslussen tryckte på de vanliga knapparna och drog i de vanliga spakarna, så att maskineriet skulle hosta i gång. De räknade så kallt med att man skulle tjusas av alla namnen och reagera med de vanliga betingade reflexerna på de gängse nyckel­orden, och sen ansluta sig till förslaget, och att man inte skulle vara ofin nog att ifrågasätta någonting.  

Det var detta jag raljerade över i min krönika. Det goda vänsterförslaget, med experimentteater och cykelbanor, ställdes mot det onda högerförslaget, med sjuttonfiliga motorleder och en ”kommersiell galleria” (till skillnad från alla ideella gallerior som belamrar vår kära huvudstad).

Kulturslussen spelade skamlöst ut sitt starkaste kort: tillhörighetskortet.

– Jag vet ingenting om de olika Slussenförslagen, men jag litar mer på Lars Norén än på någon fet moderat.

Orden yttrades av en ung vuxen i min närhet. Och de sammanfattar allting ganska så flagrant.

Hur många av dina ställningstaganden i olika komplicerade frågor, säg Palestinakonflikten, grundar sig på ett öppet och förutsättningslöst sökande efter kunskap, och hur mycket grundar sig på vad ”Lars Norén” tycker?  

En gång var jag på middag hos några kompisar i Enskede. Stort och smått avhandlades, Gaza­kriget var på tapeten och det talades mycket om ”sexdagarskriget”, markområdena som Israel ockuperade under ”sexdagarskriget”, och till sist frågade jag, inte retoriskt eller spetsigt på något sätt, utan uppriktigt nyfiket:

– Det här sexdagarskriget. Vad var det som utlöste det?

Det mumlades olika ofullständiga meningar. Men jag fick ingen kläm på det. Så jag gick hem och slog upp sexdagarskriget i Nationalencyklopedin. Där stod att spänningen ökade vid gränsen mellan Israel och Syrien i början av 1967, och sen vände sig Syrien till Egypten och de gjorde gemensam sak, sen anslöt sig Jordanien, sen hängde även Irak på, och det slutade med att Israel var omringat av stater som ville kasta varenda kroknäsa i havet.

Så Israel slog tillbaka. Och slog tillbaka ordentligt.

Jag tyckte att det här var intressant. Jag menar inte att det urskuldar några israeliska våldshandlingar. Det var bara en bakgrund och en omständighet som sällan blivit omtalad.

Men de flesta går på tillhörighetsfaktorn. Israelerna är mer ljushyade än palestinierna, och därmed uppfattar man dem instinktivt som rikare och mer översittaraktiga, och så har vi hela det sköna Wolltergänget som skriver på för palestiniernas sak, och det räcker för mig.

Tillhörigheten är allt.

Malin Ullgren säger att min krönika bestod av partytrick från 90-talet. Hennes egen krönika är en trygg pyttipanna där man inte behöver peta länge förrän man hittar nyckelorden som försäkrar oss om att hon står på den rätta sidan.

”Det är en bekväm position”, säger hon om sitt tidigare hycklade bildningsförakt, och det ska gå en rysning genom oss, för som vana kultursidesläsare vet vi att ”bekväm” är dåligt – bara på kultursidorna, tack och lov, råder fakirideal och självspäkning. Utanför är det fortfarande tillåtet att föredra en bekväm fåtölj framför en obekväm.

Och i nästa mening: ”Till slut blir positionen så bekväm att man blir blind för om man alls blåser sina rökringar mot en verklig auktoritet, eller om man i själva verket börjat gå maktens ärenden med sitt förakt.”

Att ”gå maktens ärenden” är på kultursidorna det värsta man kan göra, och det är en sån maffig anklagelse, det skapar en skön subversiv gerillagemenskap mellan alla oss som sörplar vår frukostfil, det är vi mot ”makten”, ja, med undantag av den här vilse­gångne pajsaren som börjar ”gå maktens ärenden”.

”Makten” är ett användbart begrepp i kulturdebatter, eftersom man kan förlägga den var helst det passar en, utom hos en själv. Olof Lagercrantz sa en gång att det främsta kännetecknet för alla makthavare är att de bedyrar att de inte har någon, makt alltså, den finns alltid någon annanstans, i verkställande utskottet, eller kongressen, det är där den verkliga makten ligger.

Malin Ullgren skriver med jämna mellanrum sitt hjärtas mening på en helsida i Dagens Nyheters kulturdel.

Men makten, menar hon, ligger hos – Göran Hägglund.  

Ursäkta, Malin, men om du tar en titt på vilka som undertecknat Kulturslussens upprop så finns det en hel del makt där också. Människor som sitter i styrelser, delar ut stipendier och lägger ut jobb. Människor som jag står på morsande och småpratande fot med. Hur mycket småprat det kommer att bli nästa gång jag möter dem vet jag inte.

Den här hösten har jag ägnat åt att skriva en ny pjäs. Under januari kommer förläggaren Berit Gullberg att skicka ut den till olika teatrar, bland annat till Dramaten. Har Marie-Louise Ekman blivit sugnare på att knyta mig till sin teater sen jag kritiserade Kulturslussen, vars lista hon undertecknat?

Makt intresserar mig mycket. Har alltid gjort.

Vem har ”makten” i äktenskapet mellan pastor Gregorius och Helga? Är det pastorn, i egenskap av representant för patriarkatet och prästerskapet? Vad har han för glädje av den makten när Helga inte älskar honom, utan ger sig ut och öppnar sin själ och sin blus för någon annan?

Vem har ”makten” när Linda Skugge sprättar upp Björn Ranelid i Expressen? Är det Ranelid, i egenskap av kulturell silverrygg och Vit Medelålders Man, eller är det Skugge, i egenskap av ung hipp brud som alla vill ha på sina kultursidor och i sina antologier? Åtminstone när det begav sig, vilket plötsligt känns som väldigt länge sedan.

Jag tycker om att hugga tag i en klyscha som att ”bra satir sparkar alltid uppåt” och komma fram till att det är bullshit och något som använts som ursäkt av klåpare för att prångla igenom dålig satir.

Jag blir illa till mods av att se hur de som driver med kungen för hans ordblindhet passar på att ösa på lite extra eftersom det verkar vara så skönt att för en gångs skull kunna driva med någon för hans handikapp – och samtidigt framstå som radikal, eftersom kungen ju representerar Överheten.

Jag blir irriterad när jag hör vänstermänniskor komma hem från USA och prata om hur feta och dumma och ignoranta amerikanerna är eftersom de gillar dödsstraff och att bara sextio procent av dem röstar. Hade de kommit hem från en resa i Burundi och utgjutit sig lika förklenande om de puckade infödingarna som tror på regngudar hade vi anmält dem för hets mot folkgrupp. Det finns förstås en historisk och kulturell bakgrund till amerikanernas låga valdeltagande. Men den behöver man inte ta reda på, eftersom USA representerar Överheten.

Jag tycker om att sätta fingret på sånt här och skriva om det. Helt enkelt eftersom få andra gör det.

Om alla människor är lika mycket värda, då kan det i vissa lägen och på vissa kultursidor vara viktigt att påpeka att ett moderat finansborgarråd inte är mer värt än en afghansk papperslös flykting – men faktiskt inte mindre heller.

Malin Ullgren är en klok skribent, och när hon anklagar mig för att gå maktens ärenden är hon ändå något på spåren.

Jag kan avslöja en sak: i debatten om Slussen testade jag något nytt. Lite som i den kognitiva beteendeterapin, där folk tränar sig att bryta gamla destruktiva tankebanor och pröva nya.

Jag testade att tänka: det kommer nog att ordna sig med Slussen. Det kommer att bli bra.  

Jag testade att tänka att Stockholms stad, trots att den styrs av en bedövande borgerlig majoritet, förmodligen inte vill göra livet surt för handikappade, barnvagnar och cyklister. För varför skulle de egentligen vilja det?

Det var en hisnande tanke, den kändes nästan förbjuden. Den var ett brott mot en av vänsterrörelsens allra käraste inslag, den surmulna övertygelsen om att något hemskt håller på att hända bakom våra ryggar, att Makten har tystat alla kritiska röster och smusslat in sitt Slussenbygge bakvägen.

Eller som det heter i vänsterparanojans nationalhymn: sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt, staten och kapitalet, dom sitter i samma båt.

Just det. Någon vill oss illa. Därför måste vi vara på vår vakt. Inte minst mot fiender inom de egna leden. Folk som börjat gripas av den småborgerliga smittan.

Det här är ett tänkande som skapar samhörighet och sammanhållning. Men också väldigt rädda människor.

Allt ont förläggs utanför en själv. Eller som Sartre sa: Helvetet, det är de andra.

I stort sett alla människor i min omgivning lever på samma sätt. De har ett jobb de trivs hyfsat med, många har sin egen lilla rörelse eller en enskild firma och de gnor och ligger i och promotar sig själva på olika sätt och håller sig framme, och när det går bra för dem gläds de däröver och de gläds åt pengarna de tjänar, och de hittar på olika finurligheter för att betala så lite skatt som möjligt, ofta byter de bolagsform, och för pengarna de tjänar köper de olika prylar och manicker som de tycker om, och de reser till spännande ställen eller köper kanske ett sommarställe som ligger en bit utanför stan och dit man måste åka med bil, ja, det går visserligen att ta bussen men hur kul är det på sommaren när man har med sig en massa pinaler.

Så här lever de allra flesta. Och de har inga problem med det.

Problemet uppstår när de andra får för sig att leva på samma sätt.

Det är då det skiter sig. Det är då det plötsligt blir ett pannrynkigt bekymmer att jordens resurser är ändliga och att haven dör och isarna smälter. Det är då det börjar talas om den förfärliga och tarvliga konsumismen som urholkar våra själar och förgiftar vår planet.

Konsumismen är alltid de andra. Själv måste jag visserligen köpa en Iphone, men det beror på att jag har ett så högt utvecklat skönhetssinne att det mer eller mindre krävs av mig. Dessutom är jag lite befriande barnslig och crazy, så jag tycker det är kul med appar där man kan plåta folk och ge dem pensionärsnyllen och få dem att jama som katter. Men konsumism är det inte.

Det här påminner mig om vissa människor som alltid känner ett trängande behov av att, så fort man hällt upp ett glas vin åt dem, börja prata om alkoholens skadeverkningar, hur drickandet genomsyrar vårt liv och hur oroade de är över sin egen konsumtion.

Det gör mig ingenting. Jag kan förstå att man vill få säga de där sakerna, som en renande ritual, tio välgörande Ave Maria innan man börjar dricka av vinet och må sådär äckligt bra.  

Om någon av de här dryckesbröderna och -systrarna däremot skulle berätta att de var organiserade nykterister, eller om de tog för vana att skälla ut och läxa upp alla runt omkring dem som njöt av det där glaset vin, då skulle jag tycka att hyckleriet hade gått för långt.

Men vi tar det som något självklart att Den Radikala Kulturchefen inte vill skatta bort miljon­inkomsterna från sin bästsäljare, utan att hon köper en skrivarlya för att gneta åt sig lite till. Sen hänger hon på sig sin lilla röda stjärna och skriver något flammande inlägg.

Det är så självklart att någon ena veckan kan skriva ett manifest som vänder sig mot tillväxttänkandet, och veckan därpå kräva ökade anslag till sin statligt finansierade verksamhet.

Den 19 december stod en artikel på Familjesidan där skådespelaren Thomas Oredsson gratulerades inför 65-årsdagen.

”Jag har haft tur och har nog inte behövt stämpla sammanlagt mer än en vecka sen jag gick ut scenskolan. De gånger som jag inte har fått några jobb har jag skapat dem själv”, säger Thomas.

Javisst. Samma gäller alla konstnärligt verksamma som når pensionsåldern. Men de skulle hellre kallas ”djurplågare” än ”entreprenörer”.

I slutet av sin artikel undrar Malin Ullgren: ”Hur skapade vi en samtid i vilken det är respektfullt att lämna människor därhän och inte ’störa’ med kultur- och bildningsambitioner?”

Jag har inget svar på den frågan. Men jag vet att det inte är en dag för tidigt.

Jag börjar långsamt vänja mig vid tanken på att det finns människor som inte vill titta på experimentteater medan de väntar på Värmdö­bussen, och inte annars heller för den delen. För tjugo år sen hanterade jag den insikten genom att säga fina Malin Ullgren-repliker, typ att det är föraktligt att ge folk vad folk vill ha, för det är bara vad man TROR att de vill ha, och det man ska ge dem är vad de inte VISSTE att de vill ha.

Så skulle jag inte säga i dag. Inte för att det inte stämmer, för det gör det, utan för att jag inte vill se ”publiken” som en flock människor som måste lirkas med eller luras eller manipuleras eller i slutänden, antar jag, tvingas in med en k-pistpipa i ryggen till salongen där det visas experimentteater.

Jag är less på den där uppfostrarniten. Folk får leva sina liv som de vill, så länge de inte skadar någon annan. Men om de sköljer sig med fluor eller går på experimentteater har jag faktiskt inte med att göra. Jag tror människor om att själva klara av att söka upp experimentteatern, om de skulle känna för det, och om de inte vill det har jag ingen lust att lirka eller manipulera dem till det. Jag tror att de kan gå igenom ett helt liv utan att ha sett experimentteater, och att de kan bli riktigt bra människor ändå.

Jag börjar vänja mig vid tanken att det finns en massa människor som inte bryr sig ett piss om det som jag ägnar mina dagar åt – böckerna, pjäserna, artiklarna – och ändå kommer jag att gå upp och göra samma sak i morgon som jag gjorde i går, för det är upp till mig och ingen annan att skapa en mening åt mitt liv.

Vad vänsterrörelsen beträffar har min tillhörighet varit total. Jag är fostrad i den, uppvuxen i den och i stort sett alla jag umgås med säger samma fina grejer som Malin Ullgren. Och vi tjafsar konstant. Att röra sig bort från vänstern känns som att närma sig en kant, att världen och verkligheten plötsligt ska ta slut och man ska störta ner i helvetets eldar.

Men den tar inte slut. Det bara fortsätter och fortsätter. Man rör sig lätt och befriat utan paranojan, hyckleriet och misslyntheten. Man kan tro sina medmänniskor om gott – till och med makten, för den består också av medmänni­skor – och acceptera att den gör fel ibland, som vi alla, och man lär sig av felen och går vidare. Och om någon vill ha mitt namn på en lista får de göra sig besväret att hitta goda argument för sin sak i stället för att tumma på sitt gamla tillhörighetskort, för den där tillhörigheten betyder ingenting för mig längre.

Den 12 december, när Stockholms stad skulle klubba igenom sin makeover av Slussen, stod en handfull aktivister från Kulturslussen nere i Stadshusets reception och krävde att få prata med kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (fp).

Sjöstedt kom ner, och Kulturslussen läste upp en appell med slutklämmen: ”Om du Madeleine står upp för Stockholm, människan och kulturen, och härmed röstar nej till förslaget ’Nya Slussen’ i dag, skall vi som undertecknat detta brev stå upp för dig och hedra dig som den människa och politiker som hade mod och kraft att ta ansvar för Stockholm.”

Sån här dundrande patetik kallar Malin Ullgren att ”föreslå för andra människor att det finns alternativ till att bara gilla läget”.

Då gillar jag nog hellre läget.

0 . Per sida:

(Vad ar Twingly?)

Visar 1-10 (av totalt 1).

Andra har läst

Mer från förstasidan

 Död i Hammenhög. Polisen har gripit en misstänkt gärningsman.

sobibor
Foto:Kacper Pempel/Reuters

 Förintelseläger i Polen grävs ut. En kvarts miljon judar mördades. 12  2 tweets  10 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:

 På treårsdagen. Polishunden Uno hade kallats till platsen på grund av annat brott. 147  56 tweets  88 rekommendationer  3 rekommendationer

uno
Foto:Lars Lindqvist Uno.
Annons:
smygfilm
Foto:AP

 Gynekologen smygfilmade. Begick självmord när skandalen briserade. 1  0 tweets  1 rekommendationer  0 rekommendationer

Ray-Rice-nfl-144
Foto:AFP

 Efter uppmärksammad misshandel. Mängder av människor ville lämna tillbaka sina tröjor. 71  11 tweets  60 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

 Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!
Annons:

DN PÅ AGENDAN

Annons:
Annons:
Annons: