Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kulturdebatt

När socialdemokratin förlorade sin framtid

Anna Lindh 1957–2003.
Anna Lindh 1957–2003. Foto: Sven-Erik Sjöberg

Vad hade hänt med Socialdemokraterna om Anna Lindh hade fått leva? Katrine Kielos tecknar ett ­porträtt av en politiker som kunde förena ­socialdemokratins förnuft och känsla.

Socialdemokratin är till sin natur en koalition mellan romantiker och pragmatiker. I grund och botten har det aldrig handlat om höger mot vänster, förnyare mot traditionalister, facket mot Kanslihuset, "lenet" mot staden eller röda rosor mot vita. Det har handlat om två olika politiska temperament.

Romantikerna poängterar ideal, etik, dröm, rörelse och partiets historiska roll i den långa våg som en gång födde det. Pragmatikerna poängterar process, policy, praktikalitet och makt. De bägge sidorna behöver varandra lika mycket som de inte förstår varandra. Förnuft och känsla – om ni så vill. Socialdemokratins problem har alltid varit att hitta en ledare som kan förkroppsliga båda.

Sveriges utrikesminister Anna Lindh avled klockan 05.29 morgonen den 11 september 2003. Enligt myten är hon vägen som svensk socialdemokrati aldrig tog. Ledaren som aldrig blev. Socialdemokratin delegerade framtiden till en kvinna som i dag har varit död i tio år.

Som tolvåring hade Anna Lindh letat upp SSU:s lokalförening i Trögd. Tretton år gammal blev hon klubbens ordförande. 1984 blir hon ordförande för SSU och 1994 tar hon plats i vad dåvarande statsminister Ingvar Carlsson kallade "världens första jämställda regering".

Hon var fullblodspolitiker. Och hon var inte ensam.

Anna Lindh var en del i det trehövdade djuret "Margot-Anna-Mona", framavlat för att förnya social­demokratin, förkroppsliga en ny tid och projiceras full med förhoppningar. I dag framställs det ofta som om Anna Lindh, Margot Wallström och Mona Sahlin var en politisk enhet. Sanningen är att Wallström, Lindh och Sahlin var och är politiskt väldigt olika. Att de trots det reduceras till ett och samma "är-inte-Göran-Persson" säger en del om hur Göran Persson-centrerad socialdemokratin fortfarande är. Hur okritiskt minnesartiklarna om Anna Lindh köper den här bilden är anmärkningsvärt.

Ja, Mona Sahlin lyfter fram sin och Anna Lindhs vänskap. Det är förstås en del av historien – den känslomässiga. Den andra är att de var konkurrenter. Anna Lindh kom från vänstern inom SSU. Mona Sahlin från högern. Rent av från den hårda högern. Från det på den tiden ofantligt mäktiga Stockholms läns SSU-distrikt. Det så kallade lenet: regeringens plantskola som kännetecknades av en strängt lojal kultur och av sin fysiska närhet till regeringsmakten i Rosenbad.

Men Anna Lindh kom inte från den traditionella statskramande väns­tern utan från den mjuka, kottplockande sidan av saken. Det är i den här bemärkelsen – inte i att Anna Lindh var en kvinna med ryggsäck som inte var Göran Persson – som hon kanske är vägen som svensk socialdemokrati inte tog.

Det var inte två, utan tre idéer som stod mot varandra under 1980-talets turbulenta socialdemokratiska inbördeskrig: Kanslihushögerns, statskramarsocialisternas och självförvaltarnas. Kanslihus­högern stödde Kjell-Olof Feldts gråa fana, statskramarsocialisterna ville tillbaka till hur socialdemokratin varit förr och självförvaltarna ville förnya – men från vänster. På den här tiden kallades partihögern (exempelvis Mona Sahlin) för "traditionalister". Den del av vänstern som Anna Lindh tillhörde kallades för "förnyare". Margot Wallström var kluven och därmed svårplacerad.

Där Kanslihushögern försvarade den stora staten ville självförvaltarna decentralisera. Det var en dröm om en offentlig sektor som inte var en stor opersonlig byråkrati styrd från ovan. Föräldrakooperativa dagis, civilsamhälle och fler alternativ i välfärden. Små kooperativ – inte stora vinstdrivande koncerner.

Allt det där blev senare verklighet.

Miljön lyftes fram och skulle vara lika viktig som tillväxten. Det internationella samarbetet skulle stärkas och diskrimineringen av kvinnor brytas. Självförvaltarna anklagades för att vara flummiga. I någon mån vann de striden och i någon mån förlorade de allt. När socialdemokratins förnyelse väl kom på 1990-talet blev den i hög grad liberal – inte social.

Traditionalister som Mona Sahlin bytte sida. Men ordet "förnyelse" bytte också innebörd. Reformerna av offentlig sektor kom att drivas mer av den liberala tidsandan och dess marknadslösningar – än av en egen socialdemokratisk idé om hur de skulle kunna se ut. Pragmatikerna tog över romantikernas idéer och något dog.

Det blev en ekonomisk förnyelse från höger, inte en social förnyelse från vänster.

Sedan delade sig marken igen och partiet trillade ner i nya skyttegravar. Nya traditionalister mot nya förnyare.

Anna Lindh hade emellertid alltid en förmåga att röra sig mellan sidorna. Lindh var dessutom en person som till skillnad från Mona Sahlin inte kom inifrån partietablissemanget, vilket antagligen också spelade roll för hur hon tänkte. I någon mån tog Anna Lindh med sig sitt självförvaltararv även in i utrikespolitiken. Inom SSU hade hon poängterat behovet av att socialdemokratin öppnade sig mot nya sociala rörelser och mot civilsamhället. Det internationella civilsamhället och de internationella sociala rörelserna blev också viktiga för henne som utrikesminister.

Den utrikespolitiska förnyelse som hon kom att representera var den förändrade synen på folkrätten och de mänskliga rättigheterna inom vänstern. Efter kalla krigets slut var läget ett annat, resonerade Lindh. Socialdemokratins traditionella inställning, arvet efter Olof Palme, att staters nationella integritet alltid skulle respekteras var inte oproblematiskt. Om ett land kränker mänskliga rättigheter och mördar sin egen civilbefolkning, vad ska vi göra? Om folkrätten gör det okej att kränka mänskliga rättigheter, är det folkrätten och inte de mänskliga rättigheterna som måste reformeras, menade hon.

Anna Lindh ville se ett internationellt rättssystem som kunde hantera detta. Ja, hon var jurist.

Politikern Anna Lindh var ovanlig just i bemärkelsen att hon kunde förkroppsliga både socialdemokratins romantiska och dess pragmatiska tradition. När romantikerna tar över saknar politiken verklighetsförankring, när pragmatikerna tar över saknar den äkthet. Socialdemokratins själva livslust är att den kräver ett konstant flöde av både och.

Vi vet inte om Göran Persson hade avgått före valet 2006 ifall Anna Lindh hade fått leva. Att Persson säger det nu efter ett mord på en svensk utrikesminister är en sak. Om han verkligen hade gjort det är en öppen fråga.

Mycket tyder emellertid på att Anna Lindh hade blivit partiledare så småningom. Antingen före eller efter valet. Om hon hade lyckats att bredda förnyelsebegreppet till att bli en social och inte bara en ekonomisk förnyelse av socialdemokratin är det ingen som vet. Vi vet inte ens om hon hade försökt.

Hon hade dock antagligen haft förmågan.