När verkligheten inte passar in i deras story skriver de helt enkelt om den

Foto: Fredrik Sandberg/Scanpix

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Fakta

Pär Nuder har en lång historia inom det socialdemokratiska partiet, som han företrädde i riksdagen under åren 1994-2009. Han var statsråd i Göran Perssons regering 2002-2006. Han är nu rådgivare i riskkapitalbolaget EQT, och har en rad styrelseuppdrag.

I den nya boken ”En marsch mot avgrunden” pekas Pär Nuder ­ut som en konspirerande nyckelfigur i nätet kring Håkan Juholt. I dag ger Nuder sin version. Man hade förväntat sig mer än skvaller av en professor i statsvetenskap och en public service-journalist, ­skriver han, och frågar om sanningen blivit ett ovidkommande ­störningsmoment i den samtida facklitteraturen.

I den nya boken ”En marsch mot avgrunden” pekas Pär Nuder ­ut som en konspirerande nyckelfigur i nätet kring Håkan Juholt. I dag ger Nuder sin version. Man hade förväntat sig mer än skvaller av en professor i statsvetenskap och en public service-journalist, ­skriver han, och frågar om sanningen blivit ett ovidkommande ­störningsmoment i den samtida facklitteraturen.

Den krisande förlagsbranschen har upptäckt en ny marknad; skvallra-, ljuga- och förtala-branschen – ju större författarnamn des­to bättre”, skrev Maria Schottenius i lördags (DN Kultur 16/3).

Statsvetarprofessorn Tommy Möller och SVT-journalisten Margit Silberstein är förvisso inga stora författare, men deras bok ”En marsch mot avgrunden” passar väl in i sammanhanget.

Annons:

Efter att ha läst boken vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Frågan är vad som är värst – den låga nivån på journalistiken eller den ovetenskapliga ”forskningen”. Men eftersom författarna har bestämt sig för att göra mig till en av bokens huvudpersoner kan jag inte bara vifta bort den. När jag får läsa saker om mig själv som aldrig har hänt, vilda spekulationer som blir till grova anklagelser, blir jag bekymrad.

I somras tog Tommy Möller och Margit Silberstein kontakt med mig. Vi åt lunch och pratade om bokprojektet som de just hade påbörjat. Det var en ganska allmän diskussion, ingen djupdykning i detaljer och datum. Jag begärde inte att få tala off the record och de konfronterade mig inte med något anmärkningsvärt.

Sen dess har jag inte hört ett ljud från dem. Eftersom de bara hade några månader på sig att skriva boken kan jag förstå att de haft det stressigt. Men de tycker tydligen ändå att de under sina off the record-intervjuer skaffat sig tillräckligt underlag för att rikta ett antal anklagelser mot mig. Detta utan att kontrollera ens sakförhållanden med mig. Man förväntar sig mer av en public service-journalist och en professor i statsvetenskap. Vi talar onekligen om en marsch mot avgrunden – för den svenska samhällslitteraturen. Möller och Silberstein vill berätta en klatschig historia, lägga ”ett politiskt högspänningspussel” enligt förlagsreklamen. I centrum står den dramatiska period i socialdemokratins historia som rymde Mona Sahlins avgång, valet av Håkan Juholt och hans fall. Precis som i en thriller ska de skapa sin gärningsman, någon ondsint varelse som står i kulisserna med vässad kniv och bär skulden till allt som händer.

I deras story är denne någon jag. Och det är min påstådda nyckelroll som är nyhetskroken i lanseringen. Problemet är att historien inte är sann. Den blir inte sannare för att författarna träffat några anonyma källor, som kämpar med sorgen över att de vältes från sina taburetter och som för allt i världen inte vill erkänna någon egen skuld till partiets kris. Som inget hellre vill än att allt ska vara någon annans fel.

Möller och Silberstein skildrar hur strävan att avsätta Mona Sahlin drogs i gång redan på valnatten 2010. De beskriver mig som en av de centrala personer, som med partivänstern i Skåne och Håkan Juholt, ”verkade i kulisserna för att byta ut Mona Sahlin”. De påstår till och med att jag skulle ha genomgått en politisk metamorfos, lämnat mina ”höger”-ståndpunkter och rest på turné för att ”bygga nya broar med sträckning vänsterut”. Allt i syfte att nå parti­ledarposten.

Detta är inte sant. Jag har aldrig deltagit i en sådan konspiration, än mindre övergett mina politiska övertygelser. Vi hade våra kontroverser, Mona och jag, bland annat kring värdet av det rödgröna samarbetet. Men det är politikens villkor, och framför allt, det var då det.

I början av 2009 bestämde jag mig för att lämna politiken. Och jag gjorde det just för att lämna, inte för att komma tillbaka. Det har jag konsekvent sagt till alla och det har väglett mig sedan dess. Jag ville göra – och jag gjorde – något annat.

Alltså: Jag konspirerade inte för att få Mona Sahlin avsatt, och jag aspirerade inte på att efterträda henne. Ändå skriver Möller och Silberstein det. Varför?

För att intrigen förutsätter det, verkar det som. Och när verkligheten inte passar in i författarnas story skriver de helt enkelt om historien.

Skälet för mitt påstådda elaka spel i kulisserna skulle, enligt författarna och deras anonyma källor, vara min förtärande sorg över att inte ha blivit partiledare efter Göran Persson. Så här låter deras viktigaste ”bevis” för det sinnestillståndet: ”Nuder blev knäckt av att inte bli partiledare. I ett förtvivlat rop på hjälp ringde hans fru till bland andra riksdagsledamoten Ylva Johansson och berättade att hennes man satt hemma och stirrade tomt framför sig utan att vilja tala med någon”.

Detta är inte sant. Situationen har inte inträffat och skulle aldrig ha kunnat göra det – av det enkla skälet att jag aldrig har varit ”knäckt” över att inte bli partiledare. Man känner inte så efter att ha verkat i närheten av två statsministrar i nästan femton år. Visst, när Göran Persson avgick för sex år sedan var jag beredd att ta mitt ansvar. Någon personlig sorg över att slippa axla den bördan har jag dock aldrig känt. Telefonsamtalet som åsyftas hade ingenting med någon partiledarpost att göra, ordvalen var andra och det ägde rum långt senare.

Författarna kunde enkelt ha tagit reda på detta, genom att fråga de två inblandade. Men det gjorde de aldrig. När felaktigheten nu påpekas vidhåller de sin verklighetsbeskrivning och hänvisar till anonyma tredjehandskällors intryck av vad som sades och när. Den mytbilden är ju så mycket bättre för deras historia, ja scenen är helt central för att intrigen ska hålla ihop.

I sådan skruvad historieskrivning är man rättslös. Med den sortens bevisföring går det att skriva vilken story som helst. Och glädja utsvultna bokförlag.

Nästa konspiration i boken handlar om efterträdaren till Sahlin. Soppan som där kokas ihop har många ingredienser. Att några partidistrikt började argumentera för mig som partiledare blir i boken bevis för att jag konspirerat med dem i syfte att bli av med Mona Sahlin och själv lägga beslag på partiledarposten.

Fakta är att jag på ett tidigt stadium gjorde klart för alla att jag inte var intresserad av att efterträda Mona Sahlin. Men den delen av historien är problematisk för thrillerförfattarna. Bokens intrig förutsätter ju att jag är fixerad vid att bli partiledare och har något slags primitivt hämndbegär mot Mona Sahlin (som för övrigt var på mitt femtioårskalas nyligen).

I boken får jag till min stora förvåning läsa att jag har spelat ett smart dubbelspel, talat ”med kluven tunga”. Jag påstås hålla valberedningen på halster, medvetet ge dem känslan att jag i slutändan ändå tänker tacka ja. Under tiden konspirerar jag fram min oväntade kandidat – Håkan Juholt.

Det är nästan komiskt att läsa analysen av en intervju med mig i Rapport den 24 januari 2011. Där spikade jag med eftertryck igen dörren till partiledarposten. Men i boken påstås att jag medvetet ska ha använt intervjun till att sända något slags röksignaler till valberedningen, försökt få den att inrikta sig på riksdagens ”backbenchers”, det vill säga på en kandidat av Håkan Juholts typ. Allt i linje med författarnas huvudintrig.

Döm själva, detta är vad jag sa: ”Jag är helt övertygad om att en politisk rörelse av socialdemokraternas karaktär måste hämta kraft ur historien men framför allt pejla in framtiden. Det är klart att partiet måste förnyas och vitaliseras. Man måste tänka djärvt även i en sådan här situation.”

Att detta skulle vare ”anvisningar” där jag ”banade väg för Håkan Juholt” är inte ens medioker kremlologi. Det är nipprigt.

Till sist kommer valet av Håkan Juholt.

”Det är en samstämmig bild att Håkan Juholt övertalades av Pär Nuder att sedan tacka ja”, skriver författarna. För säkerhets skull upprepar man denna ”sanning” längre fram: ”Nuder var också, som tidigare nämnts, den som övertalade Håkan Juholt att kandidera”.

Författarna är alltså tvärsäkra. Problemet är att detta inte heller är sant, hur gärna deras vilt gissande tredjehandskällor än vill att det ska vara så.

Jag blev lika överraskad som andra när Juholts namn plötsligt fördes fram i processens slutskede. I min värld var han aldrig ett partiledarämne. Den påstådda övertalningen är helt enkelt en lögn, byggd på källor som vill skriva om historien. Och den historieförfalskningen sätter Möller och Silberstein okritiskt på pränt.

Jag hade överhuvud taget ingen kontakt med Juholt om hans kandidatur förrän samma dag som valberedningen presenterade honom. Så vad hände? I den uppkomna situationen kände jag, som hade tackat nej till att kandidera, ett större ansvar än de flesta andra. Jag har lång erfarenhet av att verka i partiets ledning och nu var situationen prekär, med en så oerfaren partiledarkandidat. Så den 10 mars 2011, när Juholts namn presenterades, erbjöd jag mig att ge honom råd när han så ville.

Detta skulle jag med glädje ha berättat för författarna om de bara frågat. Till skillnad från deras källor har jag nämligen inget som helst behov att visa avstånd till Håkan Juholt.

Jag hjälpte honom framför allt vid två tillfällen, då han tillträdde och då han avgick, samt vid någon enstaka partiledardebatt när han var i kris. Men däremellan hörde Juholt nästan aldrig av sig. I Möllers och Silbersteins fantasivärld blir jag ändå Håkan Juholts ”vägledare och rådgivare under hela resans gång”.

Det finns många exempel på osanningar i boken. Oftast är det bäst att helt ignorera den här sortens skvallerböcker. Men i ”En marsch mot avgrunden” legitimeras fantasierna av en statsvetarprofessor och en public service-journalist på Sveriges Television.

Lär man sig inte på grundkurser i både journalistik och statsvetenskap att vara försiktig med anonyma källor, som befinner sig mitt i en sårig historieskrivning? Lär man sig inte att de livfulla utsagorna kan behöva verifieras? Risken för att sprida planterade osanningar är ju monumental.

I sin krönika i lördags beskrev Maria Schottenius förlagens ointresse för sanningshalten i böcker som ett växande problem, särskilt påtagligt när det gäller skvallerböcker med kommersiell potential. Förlagen har, till skillnad från tidningar, inte ansvar för det som skrivs. ”Tro inte på vad som står i böcker. Det finns ingen som ivrar för att det som skrivs om nämnda personer i böcker ska vara korrekt, eller ens i närheten av att vara sant”, skriver Schottenius.

En facklitteratur med sanningen som ovidkommande störningsmoment? Här öppnar sig verkligen en avgrund.

Häromdagen läste jag på Twitter att ett nytt rykte börjar spridas om mig. För att förekomma fler böcker av Möller och Silbersteins kaliber, nya klavertramp i de anonyma källornas kvicksand, vill jag därför redan nu med kraft dementera: Nej, det var inte jag som avsatte påve Benedictus XIV. Inte heller tillsatte jag Franciskus.

Läs mer:

Pär Nuder överväger anmäla författare för förtal

Andra har läst

Mer från förstasidan

styrkan
Foto:Janek Skarzynski/AFP Ländernas försvarsministrar.

 Ukraina, Polen och Litauen. Skapar en gemensam militär styrka. 75  12 tweets  62 rekommendationer  1 rekommendationer

 Ny omgång Ukrainasamtal. Har inletts i vitryska Minsk. 3  2 tweets  1 rekommendationer  0 rekommendationer

 Putin i hemligt dokument: Inom två dagar kan vi ta Warszawa. 723  48 tweets  664 rekommendationer  11 rekommendationer

 I Karlskrona. På speciella ”hyllor” fanns amfetamin och hasch. 18  5 tweets  13 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:

Viktors val: Därför chockfloppade MP

 ”Inte lika muntert längre”. Här är valets oberättade historia.

Annons:

 Röstade på sig själv. Kan ta en plats i kommunfullmäktige. 416  19 tweets  397 rekommendationer  0 rekommendationer

goteborg244
Foto:TT

 Två mål av Vibe. IFK Göteborg gjorde en av sina bästa halvlekar i år. Gefle en av sina sämsta.

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

 Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!
Annons:

DN PÅ AGENDAN

Annons:
Annons:
Annons: