Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kulturdebatt

Näthatarna ger uttryck för de bortsorterades röst

Avskydda, hånade, föraktade – hela Sverige står samlat mot näthatarna. Men det ­anonyma hatet måste förstås som ett tecken på ett helt samhälles kris – och på den intellektuella vänsterns svek. Det är inte näthatarna som är det demokratiska ­problemet, det är ”vi”, skriver Jonas Thente.

Det finns en oskriven journalistisk regel som stipulerar att man inte skall sparka nedåt. En god journalist tar den svagares parti mot makten och ger röst åt den som själv har svårt att formulera sig.

Journalistiken brukar lyckas väl med detta. Förfördelade individer och utsatta grupper får sina mediala företrädare och deras fall når offentligheten och offentligheten blir medvetandegjord och journalisten får pris. Det är gott så.

Baksidan är att de journalister som engagerar sig motarbetas av dem som har allt att förlora på att sanningen kommer i dagen. Vanligtvis är det maktens företrädare, olämpliga politiker och parasitära företagsledare som på olika sätt försöker hota sig till tystnad. Men på senare år har ett helt nytt och exceptionellt vidrigt monster trätt fram: näthataren.

Alla känner till fenomenet – böcker och artiklar skrivs av utsatta journalister och vi bekymrar oss för hur det skall gå för demokratin så länge näthatarna får gå lösa.

Eftersom jag skriver i en tidning, har en mejladress och en blogg så har jag förstås råkat ut för hatarna. Jag kan räkna till åtminstone fem uselt stavade dödshot.

Men det där med ”uselt stavade” har fått mig att fundera mer på upphovsmännen. Även jag har raljerat med detta att näthatarna i allmänhet brister i språkbehandlingen. Man brukar lustfyllt citera deras åsikter ordagrant. Poängen man vill få fram är förstås att detta är obildade människor – i motsats till oss medelklasspersoner som angrips, vi som läser ledar- och kultursidorna och hånflinar åt barbarerna som kan stava till ”fitta” men aldrig till ”recension”.

Det känns skönt att lindra obehaget med lite traditionell klassmobbning.

Jag tror att bilden är mer komplicerad än så.

För 15, 20 år sedan var det inte ovanligt att nyheternas huvudinslag handlade om friställda kroppsarbetare. Man brukade se bilder av ett hundratal som för sista gången lämnade fabrikens grindar i någon mellanstor ort. Man gav dem utrymme att berätta att det kändes overkligt, fördjävligt. De stod med sina avsked i händerna och grät i Rapport.

När såg ni senast en sådan bild på tv eller i tidningen?

Arbetarna i Rapportsändningen tog vägen någonstans – kanske och förmodligen som den udda delen av det två-tredjedelssamhälle som vänsterintellektuella på den tiden bekymrade sig för och skrev om.

Det är säkrast att påminna om resonemanget nu, eftersom det helt har glömts bort i de kulturella och politiska modevindarna. Det var en gång – kring 1990 – som den intellektuella vänstern såg en hotande framtid där en tredjedel av arbetsstyrkan var avpolletterad, slängd på historiens soptipp och dömd att framleva resten av sina levnadsår framför mängder av fördummande tv-program.

Eller som poeten Johan Jönson skriver i sin nya diktbok ”mot. vidare. mot”: ”En värdelös slashas. Du kan lika gärna spela på tips, trav, lotto, liveodds, vilket en stor del av arbetarklassen och nystatarna gör.”

Men i de bekymrade diskussionerna om samhällets nya utanförskapsklass saknades en faktor som ingen ännu kunde räkna med. Internet.

En annan faktor som ingen räknade med var att den intellektuella vänstern snart skulle vända ryggen åt de forna kamraterna. Klassproblemet var alltför svårt att hantera i ett samhälle där kapitalismen trängt in i varenda vrå och den globala ekonomin övertrumfade varje lokal lösning. Vänsterledaren Gudrun Schymans föraktfulla ”talibantal” på partikongressen 2002 gjorde det fullständigt klart att kursen hade ställts om, att klassanalysen växlats in mot den mer lättsålda genusanalysen. Från universiteten tillkom den likaså okomplicerade rasanalysen, som även den sökte mesta möjliga konfrontation mellan olika grupper. Johan Jönson skriver: ”klasskriget förlorat. vi är helt pulveriserade. biopolitiserade till gränsen för explicit dödspolitik. vi gör nästan exakt som fienden önskar. det är som en mardröm.”

Nej, de bortsorterade har ingen representation. Ingen demonstrerar för deras värdighet och man ser inga reportage eller kulturartiklar om dem. Man debatterar hen-reformen, statistiken över kvinnliga vd:ar och etniskt kränkande godispapper. Skulle de bortsorterade höja rösten så vet de vad som händer – de möts av hånskratt och kal­las kränkta vita män. Man gör pjäser och skämtteckningar om dem. De blir en komedi för vinnarna att skratta åt.

Jönson igen: ”språkintresset ljuger inte heller. den som talar om ansvar för och att iaktta försiktighet med språket, orden, formuleringarna och språkbruket, talar alltid uppifrån, inifrån, från en privilegierad position. svaret? ett än mer smaklöst språk, för din egen nattsömns skull. ingen lyssnar ändå på dig, som du vet. har aldrig gjort. ditt stammande osäkra språk har alltid varit utdefinierat.”

Den medelklassiga identitetsvänstern har anammat sexigare teorier och målat fram en fiende som bara kommer att växa sig starkare av föraktet. Den som tvivlar om vilken politisk representation som återstår för denna ofrivilliga fiende rekommenderas lyssna på Måns Mosessons tredelade radiodokumentär ”Rädda Sverige” som sändes i P1 i januari och finns på SR:s hemsida. Svaret heter förstås SD. Erbjöds någonsin någon annan möjlighet?

Männen och kvinnorna med små påhugg, diversearbetarna, trisslottdrömmarna, långtids- och förtidspensionärerna, de arbetsmarknadspolitiskt åtgärdade med sina olönsamma företag, de lägsta tjänstemännen. Med internet fick den bortsorterade tredjedelen en sorts röst och man kan än en gång påminna om Hjalmar Söderbergs sanning: ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Och avskydda och föraktade har de sannerligen blivit, näthatarna. Hela det officiella Sverige står enat mot denna pest. I tv-programmet ”Trolljägarna” (namnet bygger på en missuppfattning av nätbegreppet ”troll”, men det låter ju klatschigt) letar Robert Aschberg upp hatarna och får dem att stå där blinkande i ljuset med skammen. Jönson skriver: ”Det tar således aldrig slut på idioter, nollor, byfilosofer och rättshaverister som insisterar – som gällde det deras liv, ja, som gällde det något större än deras banala liv – på att ta till orda, fast man vet att slaget är förlorat.”

Den som tror att det anonyma hatet är något nytt eller att internet är en förutsättning för hatarna kan studera historikern E P Thompson i samlingen ”Herremakt och folklig kultur” (1983). Hatarna han citerar är inte mindre grova eller dödshotande än dagens, fast de spikade upp sina hot på väggarna eller flygblad, sände dem som brev eller sjöng dem. ”Vad dessa brev visar är att 1700-talets arbetare var fullt kapabla att, under anonymitetens skydd, krossa alla illusioner om underdånighet och betrakta sina härskare helt osentimentalt.”

Thompson konstaterar att det anonyma hotet oftast återfinns i ett samhälle där underklassen är helt beroende, under den underdåniga ytan. Breven, skriver Thompson, ingick i de fattigas motteater: ”De var avsedda att sända kalla kårar längs ryggen på adelsmän, domare och borgmästare, påminna dem om deras plikter och tvinga dem att vara barmhärtiga i svälttider.”

För Sveriges del hade anonymiteten under 1700-talet en stark ställning i det anonyma medvetandet, skriver Elisabeth Mansén i femte bandet av Norstedts ”Sveriges historia”: ”Rätten att publicera sig anonymt ansågs både rimlig och önskvärd.” Framför allt kom anonymiteten kvinnorna till godo, då de utan repressalier kunde diskutera jämställdhet och orättvisor.

Johan Jönson återkommer i sin nya bok till tanken på att ”Debatten, diskussionen, dialogen och samtalet utgör den nya censurformen”. Han skriver: ”En elit/som är övertygad om att de,/och bara de,/tänker det rätta/och därefter skrider till handling/i enlighet med sina tänkta ideal,/får alltid katastrofala konsekvenser/för oss andra, den stora/oupplysta, lågutbildade, outbildade/majoritetsmassan.”

Proletärdiktaren Jönson lägger sällan skulden på vänstern. Någon gång muttrar han om ”identitets’vänstern’” och ”förmenta företrädare”. Ryggmärgsmässigt anklagar han i stället liberaler och borgare, men man anar att det är för att någon egentlig arbetarrörelse inte finns kvar. Makten består av de två privilegierade tredjedelarna och de har all representation. Jönsons bok är full av hat och invektiv – inte alls olikt näthatarnas vokabulär, fast rättstavad. Men på ett sätt är Jönson privilegierad: han är en hyllad, genombildad författare som utkommer på det största förlaget.

”ska jag skriva ut namnen på dem jag vill se döda, plågsamt avlivade? för den sublima genomgripande känslan av hämnd och katharsis, trots dess fatala politiska återverkan. nej, jag skriver inte ut namnen. de är inte värda det, är egentligen oviktiga och utbytbara och skulle bara innebära problem för mig och kanske också förlaget.”

Jag tror inte att näthatarna är ett demokratiskt problem. Jag tror att vi är det, och i synnerhet de politiska kulturdebattörer på vänsterkanten som slappt väljer de enklaste slagen och siktar mot de största träffytorna i stället för att söka den större bilden. Det är alltid enklast att hitta en fiende att demonisera och nu har man hittat den. Och man gör den fortlöpande alltmer utanförstående och demonlik, framför allt genom att framställa den som privilegierad makt.

Man tror faktiskt att man vänder upp och ner på samhällshierarkierna genom att häckla dessa människor. Man tycks anse att den härskande eliten av dessa kränkta vita män får finna sig i att hamna i botten och vi rättfärdiga medelklassförespråkare av jämlikhet, demokrati och anständighet får för en gångs skull hamna i topp. Att på så vis berättiga förnedrandet av de maktlösa genom att låtsa att de längre har någon makt: det är den slutliga förnedringen.

Jag vill inte försvara näthatarna, men jag försöker förstå varför de hatar. Det har trots allt varit ett fall från hög höjd som har tagit bara tre decennier; från att ha varit samhällets stöttepelare till att bli ett arbetsmarknadspolitiskt trauma och i dag utmålas som ett allvarligt samhällsproblem i ordalag som påminner om hur adeln och borgerskapet en gång talade om den smutsiga pöbeln. Stämningarna mot dem är i dag så grundlagda att Miljöpartiets Åsa Romson utan vidare kunde utgå ifrån att hon skulle få applåder när hon i Ekot i förra veckan ville förbjuda anonymitet på nätet. Nu fick hon mothugg, men knappast för att någon vurmade för näthatarnas ventil, utan av andra skäl.

Den ännu rådande positionsangivelsen i frågan om hur vi skall bemöta näthatet gavs av författaren Maria Sveland för två år sedan. Hennes bild av och attityd till fienden är stilbildande och ligger fast. Hon har skrivit om näthatarna sedan hon själv blivit hotad till livet och i en artikel i DN om antifeminismen (27/3 2012) skildrar hon en episod då hon och femtio kompisar strömmade in på en pub i Stockholm för att konfrontera ett tjugotal ”anti­feminister” som träffats där.

Här finns ett bra exempel på hur dagens makthavare dominerar den i grunden maktlöse. Sveland känner igen en av antifeministerna som en person som skrivit ett hatmejl till henne. Hon skriver att han för tillfället ligger i en vårdnadstvist och upplyser om vad han sysslar med ”i ett litet samhälle i Mellansverige”. Sveland vrider sakta om kniven: ”Jag frågade vad han hette men det ville han inte säga. ’Men jag står ju med adress och telefonnummer helt öppet, och just nu står jag framför dig. Kan du inte säga mig vad du heter?’ Det ville han inte. Att hata anonymt var nämligen hans rättighet.”

För att en sista gång citera Johan Jönson, som skriver om hur stockholmarna tvångsmässigt agerar ut sin position: ”den är så internaliserad (av att oavbrutet framföras i ett monolitiskt medialt landskap) att dess gräns mot sadism har blivit flytande. de inser inte hur herre-slav-beroende de är.”

Vad Maria Sveland meddelar denne hatmejlande man från Mellansverige och hans gelikar är att hon vet vem han är; att hon kan krossa honom, hans vårdnadstvist och hans liv som man krossar en lus. För hon har all makt och är trygg i förvissningen om att hon har stöd av hela statsapparaten, politikerna, massmedierna, juridiken, alla. Sveland har råd att inte hata. För honom gäller att han inte vidare skall bekymra makthavarna, utan krypa tillbaka under sin sten på det vi kallar historiens sophög.

Jag känner mig inte helt tillfreds med hur vi i det förment demokratiska och tänkande mediala maktskiktet behandlar frågan om sophanteringen.