Essän

Natur och litteratur

Publicerad 2007-10-28 15:07

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

En ny, grön gren har växt ut på litteraturvetenskapens träd. Ekokritiken synar både klassiska och moderna författares och texters förhållande till miljön, men kan också studera larmrapporternas stilmedel..

En ny, grön gren har växt ut på litteraturvetenskapens träd. Ekokritiken synar både klassiska och moderna författares och texters förhållande till miljön, men kan också studera larmrapporternas stilmedel..

Under det gångna året har extrem hetta och våldsamma skyfall löst av varandra nere på kontinenten. Kanske är hoten mot miljön överdrivna, men blotta misstanken att allt inte står rätt till är illa nog. Denna oro har lett till att en ny gren av litteraturvetenskapen utvecklats under de senaste tio åren. Den kallas ecocriticism, och studerar relationen mellan litteraturen och den fysiska miljön. I ett inledande skede vände sig ekokritiken mot alla försök att avlägsna läsaren från texten och texten från världen. "It isn't language which has a hole in its ozone layer", säger Kate Soper i boken "What is Nature?" (1995). Det är inte språket som har ett hål i sitt ozonlager. Formuleringen är onekligen slående och citeras också av många ekokritiker som ett slags agitatoriskt mantra.

De första ekokritikerna sökte efter texter som var lyhörda för samspelet mellan människan och hennes fysiska miljö. Detta ledde till en omvärdering av hela litteraturhistorien. Tidigare förbisedda författarskap lyftes fram, liksom mer eller mindre perifera genrer som dagböcker, memoarer eller den så kallade naturprosan (i Sverige representerad av författare som Sven Barthel och Sven Rosendahl). Varför brukar exempelvis Harry Martinsons "Svärmare och harkrank" (1937) värderas så lågt i hans produktion? Klassiska texter visar överraskande nya sidor när de studeras ur ett ekologiskt perspektiv. Vanligtvis brukar Edgar Allan Poes novell "Huset Ushers undergång" tolkas som en historia om ett mentalt sönderfall. Vad händer om man i stället läser den som en berättelse om ett ekosystem (det dystra slottet och dess omgivningar) som slutat fungera och därför kollapsar? Samuel Becketts "I väntan på Godot" (1952) utspelas som bekant på en öde plats i skuggan av ett naket träd. Men hur ska denna ödslighet uppfattas? En läsare som befinner sig vid Aralsjöns stränder upplever sannolikt dramat på ett helt annat sätt än någon som sitter i en stuga i Stockholms skärgård.

Ekokritikens pionjärer tog kopplingen mellan text och värld på allvar i en tid då det ifrågasattes om litteraturens uppgift i främsta rummet var att spegla samhällsproblemen. Kravet på verklighetsåtergivning kunde uppfattas som otidsenligt. Misstankar fanns även att ekokritikerna var ett slags teorifientliga amatörer och att rörelsen hade sin hemvist på andra rangens universitet i avlägsna delar av den amerikanska kontinenten. Pionjärerna inom ekokritiken kände knappt till varandras existens, och fortfarande saknas självklara centralfigurer. Här finns ingen Jacques Derrida eller Julia Kristeva att samla styrkorna kring.

Möjligen går det att identifiera ett antal språkrör för ekokritiken. Två sådana är Cheryll Glotfelty och Harold Fromm, vars antologi "The Ecocriticism Reader" (1996) pekats ut som en första samlad manifestation. I den tidiga amerikanska ekokritiken spårades uppkomsten av ett ekologiskt medvetande till 1800-talet. Drömmen om en oförstörd vildmark fick allt större betydelse i ett samhälle som börjat se en del av industrialismens avigsidor. Den stora ikonen blev Henry David Thoreau och hans berömda bok "Walden" (1854). Thoreaus civilisationskritiska skildring av en tvåårig eremittillvaro i en enslig stuga har gett impulser till den moderna miljörörelsen. I England formerade sig ekokritikerna med antologin "The Green Studies Reader" (2000), men här var utgångspunkten den europeiska romantiken. William Wordsworth fick ersätta Thoreau som kultfigur.

Intresset för troper, litterära figurer som "vildmarken", har visat sig vara fruktbart inom ekokritiken. Andra sådana troper är "pastoralen" och "apokalypsen". De återkommer i texter från vitt skilda perioder. I pastoralen gestaltas drömmen om en jungfrulig landsbygd där den stressade stadsbon kan hämta nya krafter. I boken "Ecocriticism" (2004) spårar den brittiske ekokritikern Greg Garrard detta motiv tillbaka till det antika Alexandria. Redan de gamla egyptierna uttryckte ett behov av att få dra sig undan det brusande stadslivet.

Rachel Carson kunde utnyttja pastoralen som stilmedel i sin epokgörande "Tyst vår" (1962), som ofta diskuterats av olika ekokritiker. I inledningen av boken tecknar hon bilden av ett idylliskt landskap där djur och människor lever i harmoni med varandra. Den tystnad som stör harmonin visar sig vara orsakad av kemiska bekämpningsmedel, och pastoralen går över i en analys av kemikalieanvändningen i det amerikanska samhället. Analysen får kraft av kontrasten till det rofyllda stämningsmåleri som föregår den. Även apokalypsen kan användas som ett retoriskt verkningsmedel. Hur stor del av uppmärksamheten kring Al Gores obehagliga sanningar beror egentligen på att läsaren kopplar dem till en etablerad tankefigur som säger oss att den yttersta dagen är nära förestående?

När miljöproblemen blir en fråga om retorik har intresset vridits tillbaka till texten. Detta är påtagligt även då det gäller ett annat fält inom ekokritiken: dess intresse för platsens betydelse för människan. I äldre tider var individens identitet oftast knuten till en bestämd plats. Med industrisamhällets ökade rörlighet har avståndet till de identitetsskapande platserna ökat i både rum och tid. Barndomens landskap finns ofta bara kvar i minnet. I "The Future of Environmental Criticism" (2005) påpekar Laurence Buell att nutidsmänniskan inte ens behöver ha en fysisk upplevelse av dessa miljöer. Sherlock Holmes lägenhet på Baker Street 221B eller Bilbo Baggers trevliga lilla jordkula ger en känsla av trygghet i en obegriplig värld.

I våras kom den första svenska antologin inom det ekokritiska fältet. Den heter "Ekokritik - naturen i litteraturen" och gavs ut av Cemus, Centrum för miljö- och utvecklingsstudier vid Uppsala universitet. Den nyutkomna antologin speglar den utveckling som skisserats ovan, även om bidragen är av en skiftande kvalitet. Ett informativt förord av Sven Lars Schulz (antologins redaktör) ger tillsammans med texter som Håkan Sandgrens uppsats "Lyssna till jordens sång" i Tidskrift för litteraturvetenskap (2002) och Peter Barrys korta presentation av ekokritiken i "Beginning Theory" (2002) en god introduktion till forskningsområdet.

Petra Hanssons uppsats "Förortens färger" ingår i "Ekokritik" och ägnas Johannes Anyurus diktsamling "Det är bara gudarna som är nya" (2003). Hansson pekar på förekomsten av två klassiska troper i Anyurus dikter, nämligen pastoralen och vildmarken. Det pastorala temat aktiveras genom upprepade referenser till Homeros. Livet i förorten får därigenom en klassisk svalka som kontrasterar mot det våld som ofta förknippas med förorten och som gör den till en farlig "vildmark", menar Hansson.

Urbana miljöer har tilldragit sig allt större intresse inom ekokritiken, som annars lätt kan bli en tillflyktsort för nostalgiker. Även Robert Österberghs bidrag till antologin, en undersökning av Don DeLillos roman "White Noise" (1984), riktar uppmärksamheten mot det moderna samhället. En miljökatastrof utgör centrum i romanen, men läsaren får inga detaljerade upplysningar om katastrofen. DeLillo tecknar bilden av ett samhälle där osäkerhet och fruktan dominerar. Visserligen har naturen blivit omöjlig som pastoral, men paradoxalt nog gör sig drömmen om det rena ursprungstillståndet ändå ständigt påmind till följd av misstankarna om att en total kollaps är nära förestående. En annan av texterna i antologin, Håkan Sandgrens analys av Stefan Jarls film "Naturens hämnd" (1983), ger exempel på ekokritikens intresse för retorik. Filmens budskap bärs fram av suggestiv berättarteknik men ger inte nödvändigtvis någon sakligt grundad information. Genom ett manipulativt användande av sådant som klippteknik, tempoväxlingar och val av musik skapas en hotbild som talar till känslan snarare än till förnuftet.

Hittills har jag talat om ekokritiken i singularis, men dess anhängare utgör ingen homogen grupp. Företrädare för ekofeminismen härleder miljöproblemen ur en orättfärdig könsmaktsordning. Den intresserade kan förslagsvis gå till den tidiga men uppslagsrika antologin "Ecofeminist Literary Criticism" (1998). Även olika postkoloniala teoribildningar kan utvecklas i en ekokritisk riktning. Graham Huggan påpekar i essän "Greening Postcolonialism. Ecocritical Perspectives" (i tidskriften Modern Fiction Studies 2004) att de flesta ekokritiker är mantalsskrivna i västvärlden. Är ekokritiken bara ett uttryck för dåligt samvete? Eller handlar den om det som kallas "imperialist nostalgia", en längtan tillbaka till tiden före de nya tigerekonomierna? Hela det ekokritiska projektet måste ges en ny innebörd, menar Huggan. Ett tredje område vid sidan av ekofeminism och postkolonial teori där ekokritiken har en betydande potential är studiet av populärlitteraturen. Otaliga är de filmer som utspelas i ödelagda världar där människor lever på sophögar av uttjänt högteknologi, jagade av androider, mutanter och andra ekologiska mardrömmar. Få genrer har väl visat ett sådant intresse för civilisationskritik som science fiction och fantasy.

Vare sig ekokritiken är inriktad på den skönlitterära texten eller på den värld som dessa texter beskriver lyfter den upp överraskande frågor på dagordningen. Numera är rörelsen välorganiserad. Genom ASLE (Association for the study of literature and environment) finns tillgång till ett internationellt nätverk med ett omfattande utbud av konferenser, publikationer och kurser. Kanske får ekokritiken ändå svårt att samla sina anhängare kring en central agenda. Det är inte ens säkert att benämningarna "ecocriticism" och "ekokritik" kommer att överleva (som framgått ovan har "Environmental Criticism" föreslagits som alternativ). I en eller annan form kan vi ändå förvänta oss en fortsatt genomlysning i gröna färger av hela vår kultur.

Tipsa via e-post
(Vad ar Twingly?)

Visar 1-10 (av totalt 1).

Mer från förstasidan

”Är avskräckande.” Regeringen vill utrusta den nya generationen Gripenplan med kryssningsrobotar. 19  7 tweets  12 rekommendationer  0 rekommendationer

Karin-Enstrom-144
Foto:TT
Brollop500
Foto:TT

Bröllopssäsongen stundar. Allt fler lägger allt mer pengar på att gifta sig.

Gränslös glamour. Ingen botten i plånboken när kändisarna säger ja. Så mycket betalade de.

Vad vet du om bröllop? Gör frågesporten!

Brollop144
Foto:TT
Annons:

Hade glömt sin engelska. Arbetade som tennistränare i Uddevalla. 35  0 tweets  35 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!

Annons:

DN PÅ AGENDAN

Annons:
Annons:
Annons: