Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kulturdebatt

Ni kom med knogjärn till Kärrtorp

Foto: Anette Nantell

Den 15 december möttes en manifestation mot rasism av nazister som attackerade barn, pensionärer, unga och vuxna. Anjana Saltas, en av initiativ­tagarna till Linje 17, skriver om hur hon fick ta skydd med sin fyraåring – och om en kamp hon aldrig tänker ge upp.

Det var den 1 december och inne på ett kafé vid torget i Kärrtorp samlades en liten skara människor. Vi kom från Björkhagen, Skarpnäck, Bagarmossen och Kärrtorp. Några av oss var aktiva medlemmar i ett parti, en organisation eller en idrottsförening. Andra kom som representanter för stadsdelsnämnden, men alla som kom gjorde det i egen sak och inte för att föra någon annans talan. Själv har jag ingen parti- eller organisationstillhörighet. Möjligtvis kan jag anklagas för att vara en alltför passiv medlem i min mammas handarbetsförening. Det känns märkligt att behöva betona detta med politisk tillhörighet, men det har blivit nödvändigt då vi ständigt fått höra att vi är en grupp vänsterextremister eller förespråkare av politiskt våld.

Jag kom till mötet för att en kompis hade ringt mig och berättat om att en ung man hade blivit misshandlad. Han var på väg hem en natt i november då några välklädda män, även de väldigt unga, kom fram och frågade om han sett några nazistsympatisörer i området. När han svarat nekande på frågan och uttryckt sin oro för att träffa på sådana personer blev han nerslagen. Förövarna hade sedan skyndsamt lämnat platsen och mannen kunde ta sig hem efteråt.

I gruppen på kaféet var vi flera som kom för att uttrycka vår oro över att sådant kunde förekomma i våra annars så lugna områden. Här där det råder en puttrig småstadskänsla. Där det nästan är omöjligt att gå till Ica utan att stanna ett flertal gånger på vägen för att prata med grannar. Där vi har ett tätt spunnet nätverk av människor engagerade i idrottsföreningar, fritidsklubbar, Facebookgrupper och föräldra­vandringar. Ett område där de många gång- och cykelvägarna möjliggör för oss föräldrar att tidigt våga släppa våra barn att själva gå till skolan. Förmodligen möter de bara kända ansikten på vägen dit.

Nu höll vår trygghet på att krackelera, men vi tänkte inte släppa den utan vidare. Ytterligare en anledning till vårt möte var en militärövning som en nazistisk grupp utfört på vår idrottsplats tidigare under hösten. Allt sedan sommaren 2013 hade flera av oss märkt en ökad förekomst av nazistisk propaganda i våra stadsdelar. Det hade varit allt ifrån klistermärken och affischer till rent klotter. Kulmen blev nu misshandeln av den unge mannen. Detta fick inte fortgå och allmänheten måste väckas för att säga ifrån. Viljan att göra något för att markera vårt avståndstagande var stark.

Medan våra barn lekte mellan borden på det lilla kaféet och ägaren bjöd på pepparkakor, lade gruppen fram sina förslag. Vi beslöt oss för att anordna en fredlig manifestation mot nazism och rasism. Vi skulle kalla initiativet ”Linje 17 mot rasism” efter den tunnelbanelinje som går ut till Skarpnäck och det nätverk vars kanaler vi kunde begagna oss av. Vår idé var att hålla en öppen och opolitisk demonstration för att visa att vi ville freda vårt område från nazisternas propaganda. Däremot ville vi inte att den skulle bli en plattform för politisk agitation och därför beslöt vi oss för att upplysa deltagarna om att inte bära med sig partisymboler. Ingen i vår grupp tillhörde någon våldsbejakande organisation på vänsterkanten och vi var rörande överens om att politiskt våld inte främjar vår sak. Alla som bodde i området skulle vara välkomna och vi uppmanade människor att ta med sig sina barn. Detta var alltså vår utgångspunkt och resten är en historia som hela Sverige känner till vid det här laget.

Före demonstrationen samlades vi arrangörer för att måla banderoller, dela ut armbindlar till funktionärer och prata säkerhet. Polisen hade nämnt för en av oss att det möjligen skulle kunna komma ett angrepp från de högerextrema, men det var inget polisen hade fått bekräftat. Vi talade om att hålla ihop, inte låta oss skrämmas och att kommunicera med polisen om något oväntat skulle uppstå. Jag minns att jag log för mig själv, tänkte att verkligheten blir så spännande som man gör den och det största hotet mot vår demonstration nog var ett annalkande skyfall. Jag hade aldrig tidigare deltagit i en antirasistisk demonstration och hade inte stått öga mot öga med en nazist förut.

Inte ens i min vildaste fantasi kunde jag drömma om att någon skulle vilja attackera barnfamiljer, pensionärer och fredsaktivister. Jag såg på den brokiga skaran av funktionärer med röda armbindlar. De var medel­ålders kvinnor, en ung man som tränat min dotter som målvakt, en och annan äldre man och småbarnsföräldrar. Ingen var maskerad, svartklädd eller beväpnad.

Regnet föll, det var kallt och blåsigt. På det lilla torget samlades allt fler människor. Inne på biografen befann sig föräldrar och barn för en dansuppvisning. Någon stod på en stege och hängde upp virkade konstverk i träden. På ett av betongfundamenten till tunnelbanebron hade någon klottrat hot mot nazister och jag uttryckte min oro över att det skulle ligga oss i fatet. Flera tunnelbanetåg anlände och människor började strömma till. En liten grupp från en känd organisation långt ut på vänsterkanten kom och ställde sig i en klunga. De var inte fler än femton stycken och hade kommit för att visa oss sitt stöd. Alla var ju välkomna. En av våra funktionärer bad dem att beblanda sig med resten av demonstrationsdeltagarna och detta respekterades. Konferencieren presenterade gruppen som skulle uppträda. Tre trettonåriga tjejer sjöng en sång om att inte vilja ha SD i riksdagen och publiken log åt deras mod. Det är underbart att vara ung och att få göra sin röst hörd.

Våra protester var riktade mot klotter och misshandel den dag när högerextremisterna stormade vårt torg och slog ner flera av oss. Vi hade tagit med våra barn och lovat dem att det inte skulle bli farligt, men det blev ett löfte vi inte kunde hålla. Mina barn höll sig tätt intill mig och trots deras avsaknad av erfarenhet från demonstrationer kunde jag se en oro i deras ögon. Plötsligt vändes publikens uppmärksamhet från talaren och alla vred huvudet åt tunnelbanan till. Jag ryser fortfarande vid minnet av detta. Det var som att stå mitt i en buffelhjord som känner av en annalkande fara. Talaren uppmanade alla att stå kvar men ohjälpligt rörde sig massan i farans riktning. Så kom den första knallen. Jag lugnade barnen med att säga att de bara ville skrämmas och att det förmodligen bara var smällare.

När den tredje knallen kom och människor började skrika var jag inte längre så säker. Jag slet upp min fyraåring ur vagnen och föste mina döttrar upp för trappan mot Konsum. Sprang gråtandes in med dem genom dörren och lämnade dem med en väninna. Jag var orolig för min vän som ännu stod kvar på torget med sin tvillingvagn och jag sprang ut för att hjälpa henne.

I dag, en månad efter vår första demonstration, är mina barn skotträdda och har svårt att somna på kvällen. De ligger vakna och så fort en gammal nyårsraket smäller undrar de om nazisterna kommer. Kanske finns det också barn som aldrig mer vågar gå med sina föräldrar på en fredlig demonstration.

Högerextremister, ni anföll ju barnvagnar och gamla människor med rullatorer så deras rädsla är befogad. Efter demonstrationen kunde vi läsa på högerextremisternas hemsidor att ni ansåg oss vara era fiender och att ni var där för att försvara er.

Försvara er? Våra enda vapen var våra ord och styrkan i att kunna samla många! Ni kom med knogjärn under kevlarhandskar, flaskor vars innehåll vi ännu inte kunnat fastställa, knallskott, knivar och bengaler. Var ni så rädda för oss? Vi var många fler och långt mer beslutsamma. Vi tänkte inte låta ondskan segra. Att inte människor som anfaller barn och gamla ska få triumfera. Poliserna var för få, men fler tillkallades snabbt och över oss hovrade inom kort en helikopter. I ett svep blev vårt lilla torg ett kaos av rök, blod och glassplitter. Folkmassan hade lyckats bilda en mur och med gemensamma krafter motat bort anfallarna som tog sin flykt till skogen.

För att ni nu och i framtiden ska veta hur ert motstånd ser ut bör ni först ta några saker i beaktande. Jag skriver till er för att klargöra vår beslutsamhet och för att ni behöver känna till att vi aldrig kommer att ge upp. Vi kommer att fortsätta att riva ner den propaganda som ni sätter upp och vi kommer enträget fortsätta att poängtera allas lika värde. När ni begår hatbrott kommer vi att predika kärlek och acceptans. När ni säger ”svenskhatare” svarar vi ”att alla har rätt att älska Sverige”. När ni talar om det ”rena ariska blodet” säger vi ”ingen människa kan leva med smutsigt blod i sina ådror”. Däremot kommer vi aldrig att överträda lagen eller bruka våld. En metod som för vår del visat sig vara mycket mer effektiv än den ni använder.

Hur många är vi? Jo, vi är långt fler än ni någonsin kommer att bli. Och hur kan vi säga detta med sådan säkerhet? Jo, för om Sveriges befolkning hade velat veta av ett högerextremt styre så hade vi redan haft ett sådant grundat på det system av fria och demokratiska val som vi har i vårt land.

Vi känner till att vissa högerextrema grupper har haft en satsning på att värva medlemmar till sina organisationer i just storstads­regionerna och det vi nu skulle vilja diskutera med er är hur ni går till väga för att lyckas med detta. Vi vet att det finns så kallade kampgrupper som sprider rasistiska budskap och då metoderna för att göra detta inte faller inom ramen för lagen är man tvungen att verka i det fördolda sent på natten.

Andra politiska partier eller organisationer använder sig av de konventionella medierna, reklamutskick och legal affischering för att sprida sitt budskap. Ni har valt en annan, mer drastisk metod där ni skickar ut underhuggare att klottra på gator och torg. Kostnaderna för att sanera denna skadegörelse låter ni sedan staten betala dag efter dag. Ni låter alltså pengar som skulle kunna användas för viktigare ändamål gå till att städa upp efter er framfart.

Vi vet att ni inte känner något ansvar för att skattebetalarna måste vara med och bekosta saneringen av ert klotter och att ni inte heller har något förtroende för den svenska staten. Det vi där­emot undrar är hur ni resonerar när vi som bor i dessa områden, där ni vill värva, gång efter annan manifesterar vårt stora ointresse. Vi har gjort detta tydligt genom att riva ner era affischer, mobilisera grupper mot rasism och hålla två manifestationer varav den ena var den största i Sveriges historia. Vad är det ni inte förstår i vårt budskap och hur ska vi formulera oss för att ni ska inse att er närvaro inte är önskvärd i våra områden?

Jag skriver detta till er med risk för att bli smutskastad, hatad eller hotad. Det gör inget. För jag vet att i de fora där sådan förföljelse förekommer är jag i gott sällskap av andra som också försvarat demokratin, det fria ordet, mångfalden och alla människors lika värde. Det finns alltså sämre platser att befinna sig på.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.